Där har stegtornet stått förut men nu är ett mer permanent torn placerat där. Jonas föreslår att det ska heta "Birgittas torn" eftersom jag gärna sitter där, och kommit till skott ett par gånger i sommar. Men det nya tornet är dimensionerat efter någon avsevärt större än jag. Trots att jag bara nådde golvet med tåspetsarna var stolen ändå för låg för att jag skulle få bra stöd över sargen. Antingen behöver tornet modifieras en hel del för att passa mig, eller också får vi kalla det "Röda tornet" eller något liknande. Men den här kvällen satt jag där.
Fullmånen, som jag tänkt skulle agera strålkastare åt mig, gömde sig i molnen mest hela tiden i början av kvällen. Strax före nio lämnade den molnen och lyste upp åkern framför mig. Men då var jag redan lite trött och ganska frusen och funderade på hur länge jag ville sitta där.
Redan från början insåg jag att jag valt fel torn igen. Jag hörde högljudda vildsvin från "Hästhagen" till och den ligger närmare "Tallen" i andra änden av åkern. Gång på gång hörde jag dem, ibland närmare och ibland längre bort. Men jag tänkte att de kan ju komma hit, så jag sitter en liten stund till. Och varje gång de hördes blev det ytterligare "en liten stund till".
Det är ett ljud som är rätt svårt att beskriva och lite obehagligt egentligen. Som en blandning mellan grymtning, vrål, skällande och skrik. Om jag trott att varulvar fanns, hade jag nog misstänkt att det var sådana som lät och skyndat hem. Men nu tror jag inte på det. Så jag satt och lyssnade på dessa otrevliga ljud. Och hoppades att det skulle komma närmare(!)
Och plötsligt var de närmare. I andra änden av åkern. I kikaren skymtade jag tre rätt stora djur som tycktes gruffa med varann. Och de hölls precis framför tornet som jag ratade denna kväll. Jaja, så kan det gå. Jag väntade en stund till.
Och sen kom de runt udden åt mitt håll. Siktade på en av dem, sköt och den föll på stället. När de andra sprang till skogs insåg jag att flocken varit större än de tre jag sett tidigare, jag både såg och hörde kultingar rusa iväg med de andra.
Men inte sprang de så långt. När jag klättrat ner ur tornet och kommit fram till det fällda djuret så hörde jag dem gruffa och skrika bara en liten bit in i skogen. Men den här gången var jag nöjd att de inte kom närmare igen.
Det var bara ett par plusgrader när jag körde hem vid tiotiden, för att gå en sväng med hunden, hänga på korgen bakpå bilen och vänta på att Jonas skulle komma från jobbet och följa med mig ut för att hämta grisen. Vi uppskattade vikten till ca 80 kg när vi hängde den i garaget och tog ur den.
Dagen efter tog jag sovmorgon en timme innan jag åkte till jobbet, och Jonas ägnade en del av förmiddagen åt att flå grisen och skicka trikinprov. Svaret kom bara timmar efter att de fått provet med posten: inga trikiner. Skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar