Flera nätter på raken har det kommit bilder från åtelkameran i hästhagen - bilder på vildsvin. Så jag bedömde det som hyfsat sannolikt att det skulle komma djur även denna kväll. (Det har jag i och för sig tänkt många gånger och haft fel...) Det finns någon som går där ensam och ett par tre olika grupper.
Klockan var närmare halv nio när jag satte mig tillrätta i det inbyggda tornet och började vänta. Det hade varit fullmåne bara något dygn innan så det kunde varit en ljus natt, men molnen täckte himlen relativt effektivt. Någon stund sprack det upp och blev ganska ljust, men mestadels var det olika grader av mörker.
Bäcken som rinner i närheten är sannolikt både bred och djup efter denna blöta och milda vinter. Jag hörde den plaska och porla som en slags ljudkuliss hela tiden. Ett litet djur tassade strax intill mig och ibland hördes bilarna från vägen lite längre bort men i övrigt var det mest tyst. Förutom när en vindby fick skogen att susa och knaka, eller en liten regnskur gjorde att allt prasslade omkring mig.
Det är så lätt att fantisera ihop ljud när en sitter där och bara väntar och hoppas att något djur ska göra entré. Men jag har vant mig nu och genomskådar oftast mina egna fantasier.
Kvart över tio och fortfarande ingenting.
- Men är det inte en extra mörk skugga där i mörkret?!
- Nänä, du vet hur det är, du bara inbillar dig saker för att du vill.
- Jo så är det säkert.
- Titta, det är ju en motsvarande mörk skugga där, och där kan det inte finnas ett djur
- Nä det är sant. Muttrar tyst: Men jag kollar lite extra ändå.
- Och en gris skulle höras
- Jaja, det är väl bara fantasier.
Någon minut senare:
- Men nu har skuggan flyttat på sig! Det är inte inbillning!
Jag behövde inte längre resonera med mig själv. På med hörselkåporna, bössan i läge, tände ir-ljuset.
En rejäl gris stod där och tittade åt mitt håll.
Håller andan (märks man mindre då?) och väntar.
Osäkrar.
Han vrider sig mot spridaren. Ett steg till så är han i bra läge.
Skottet går. Och han ligger direkt.
Repeterar in ett nytt skott.
Han sprattlar lite och kastar med huvudet men är långt från att ta sig upp på fötter igen.
Sen blir han stilla.
Säkrar bössan. Lång utandning! Inser att jag är helt skakis. Det här är utan diskussion min hittills största gris. Och det slutade bra. Så tacksam och lättad.
Hur kan ett djur som är så pass stort och tungt röra sig i skogen utan att höras?! Tyst som en skugga!
Skickar ett meddelande till Jonas om att jag behöver hjälp när han slutar jobbet om en liten stund. Klättrar på ostadiga ben ner ur tornet. Lägger bössan och en del annat i bilen.
Tar med mig pulkan från korgen bakpå bilen och traskar bort till grisen. Den ligger i en rejäl pöl. Hela den delen av hästhagen är som en sjö. Försöker kliva på tuvorna men vattnet går ändå över vristerna på mig, men ingen fukt tränger in. Återigen tacksam för det fantastiska kängorna Jonas köpte åt mig när jag började jaga för några år sedan.
Tar tag i bakbenen för att få upp den på pulkan men inser hur lönlöst det är. Jag har inte en chans att få med mig den här. Inte ens säker på att vi klarar det tillsammans. Sms:ar den i jaktlaget som bor närmast och ber om förstärkning men han är inte hemma.
Jonas kom och förutom att han är stark som en oxe så ser han ibland på saker annorlunda än jag, och hade ett förslag om hur vi skulle göra så vi lyckades få upp den i pulkan. Vi halkade och slirade omkring i vatten och lera, men det gick.
När vi kom hem försökte vi väga den men har lite för låg takhöjd i garaget så vi fick gissa lite: kanske 90 kg.
Som vanligt hjälptes vi åt att göra det som måste göras och vi hade sällskap av våra söta katter. Båda kollade runt lite. När vi bar in grisen kröp Jamma in under presenningen vi lagt på golvet. Ganska opraktiskt ställe. Busan la sig i trängseln av grejor på en hylla och avsåg att stanna kvar där. Jonas fick verkligen dra ut henne därifrån när vi var klara.
Klockan ett släckte jag lampan och somnade bums.
