lördag 17 februari 2018

Dukväv del 2

Min mamma kom en eftermiddag för att hjälpa mig med solvning/skedning. Jag gör båda momenten i samma veva när man ändå hanterar trådarna i rätt ordning. Den här väven har en tråd i solv och fyra (!) trådar i rör. Mamma stod bakom vävstolen och sträckte mig trådarna i rätt ordning. Det gick snabbt och lätt och vi hann nästan en tredjedel av alla trådar den där eftermiddagen.




När jag en annan dag, fortsatte utan mamma flyttade jag in skälet mitt i vävstolen för att lättare nå att få rätt ordning på trådarna. Det funkar i ensamhet också, går kanske lite långsammare, men främst saknar jag det trevliga småpratet.


Jag hade inte riktigt så många solv som krävdes, men lånade ett par hundra stycken av mamma så jag kunde göra klart. Det tog sin tid att solva och skeda alla drygt 1500 trådarna. Och det blir tätt minsann!

Nästa steg är att knyta fram alla trådar så man kan spänna varpen. Jag har läst ibland om ett tips att "borsta" fram trådarna, men aldrig trott att det skulle behövas och så har jag försökt kamma fram dem med mina händer. Men sen provade jag med borste. Och jag vill aldrig mer göra det utan. Det var en sån skillnad! Mycket mycket lättare att få trådarna jämt spända, och inte alls så jobbigt för händerna. Jag har en pytteliten "rotborste" som jag köpte för att ha till grovdisk. Det blev den aldrig använd till och nu hör den hemma i min vävstuga.



Det kan vara svårt att få till jämna knutar och jämnt spända trådar så numera knyter jag alltid fram så här: En knut på varje bunt av trådar, sen trär jag ett snöre genom bunten, runt framknytningskäppen, genom nästa bunt och så vidare. Sen fäster jag det i ytterändarna på käppen och börjar spänna. Lite får man hjälpa till att fördela hur repet är placerat. Men det är ett lättare sätt än att knyta och knyta om varptrådarna runt käppen (som på det gamla vanliga sättet). Det går åt ett längre rep än man tror, idag fick jag skaffa mig ett längre.



Knöt upp lattor och trampor också. Funderade en stund först för att vara säker på att det blev rätt. Det ska ju bli två lager av väv som sitter ihop i ena änden. Det enda jag måste dubbelkolla nu när jag börjar väva är att inslaget går rätt i vändningen, så att den blir likadan som resten av väven.

Men nu är det klart att börja provväva! Härligt!

fredag 16 februari 2018

Efterskott

I måndags hade Jonas och jag 7-årsjubileum
I tisdags var det fettisdagen och då - om inte annars - borde man äta semla
I onsdags var det alla-hjärtans-dag

Av olika anledningar fanns inte energi att fira något av allt detta.


Men ikväll firade vi.
Inte med presenter och överraskningar. Presenter och överraskningar kan minsann vara roligt. Men inte alls nödvändigt. Ingen present i världen kan mäta sig med glädjen över att vi har varandra. Det bästa är att vara tillsammans.
Så vi firade med att laga mat tillsammans, äta och dricka gott, sitta länge vid bordet med ljus och blommor och musik i bakgrunden. Och efteråt njuta dessert och kaffe.



Och dessutom bakade jag semlebullar efter jobbet. Inte ens Jonas orkar någon semla ikväll efter vår middag. Men nu finns det i alla fall bullar att göra semlor av en annan dag.


Sju år! Jag minns tydligt den där kvällen när allt började. Tillsammans är livet fantastisk.
Tack gode Gud som gjort det möjligt, och som är med oss i allt.

söndag 11 februari 2018

Söndag kväll

En veckas sjukskrivning går mot sitt slut.

Vädret har varit väldigt vackert hela veckan och jag har fått många hundpromenader i strålande sol, gnistrande snö, glittrande rimfrost och blå himmel. Härligt att jag fick möjlighet att njuta när det var så fint.

Det har varit välbehövligt att vara hemma eftersom den nya medicinen gett mig många biverkningar. Jag har drabbats av de flesta som stod under rubriken "mycket vanliga biverkningar" på bipacksedeln. Huvudvärken var tuffast, men har släppt de sista dagarna. Nu är det nästan bara illamående kvar. Hoppas att det också klingar av snart.

Jag har alltså vilat väldigt mycket den här veckan. Och så har jag pysslat med min nya väv, för att skingra tankarna på mitt mående.

Men nu är jag redo att försöka möta vardagen på vanligt sätt igen. Hoppas det funkar.

torsdag 8 februari 2018

Dukväv fortsättning på del 1

När tankarna fått lite tid insåg jag varför varpen bråkade. Jag hade placerat skälspröten så att garnet kom ikläm mellan dem och sträckbommen. Idag flyttade jag både redkammen och skälet innan vi fortsatte dra på och nu gick det bättre. Fortfarande mycket strul, men det var nog mest effekten av att garnet spänts olika hårt igår. Det tog sin tid men nu är varpen pådragen. Och nu tycker jag färgerna ser ganska fina ut.



Nästa steg är att solva och skeda. Det kommer att ta tid eftersom det är över 1500 trådar (har jag ens så många lediga solv?). I vävbeskrivningen jag utgår ifrån ska det vara två trådar i rör i en 50-sked. Jag ska ju dubbelväva och måste lista ut om jag kan ha 4 trådar i rör eller om jag ska hitta en 100-sked så jag kan ha 2 trådar i varje rör. Tar tacksamt emot ett råd här om någon vet vad som är bäst.

onsdag 7 februari 2018

Dukväv del 1

Med inspiration från en duk min mamma vävt till mig för länge sen ger jag mig nu ikast med att väva stor duk. Jag ska göra två dukar och de ska bli 2,5-3 meter långa och ca 1,20 breda (lite osäkert hur mycket de krymper när det tvättas).


Men som vanligt måste jag förändra och testa nytt:
Jag har bytt färgerna i randningen.
Jag ska väva den dubbelvikt, så att den blir dubbelt så bred när man tar ner den ur vävstolen.
Och jag vet inte än vilket inslag jag kommer att använda; kanske cottolin, tunt lingarn eller grovt lintow. Det valet ska jag göra när jag vävt en provbit och kollat hur det blir.

Det är över 1500 trådar i varpen och för att hantera det åkte jag ner till vävstugan här i närheten för att låna deras stora varpa som är 4 meter i omkrets. Där finns trevliga väverskor som gör att jag känner mig välkommen. Jag tittade på deras vävar - så klart - och fikade ihop med dem när de pausade. Men annars stod jag och varpade. Men det tog mycket längre tid än jag trott. Så när de "tog kväller" och begav sig hemåt var jag långt ifrån färdig. En av dem lånade ut sin nyckel så jag kunde varpa klart. Så jättesnällt!



Ikväll tänkte Jonas och jag dra på varpen på vävstolen. Jag spred ut varptårdarna till rätt bredd och la ner dem i min nya fina redkam. Vilken enorm tidsbesparing gämfört med att förskeda. Förväntansfull på att fortsättningen skulle gå lika bra. Men jag har sällan sett maken till bråkig väv! När vi kommit halvvägs knöt vi varpen runt bröstbommen och sparade resten till en annan dag. Så kan det gå. Om problemen berodde på hanteringen med redkammen eller något annat vet jag inte. Men jag har en plan om saker jag ska förändra innan vi tar oss an fortsättningen.



tisdag 6 februari 2018

Depression

Gläd dig med mig: Jag har fått en medicin som hjälper mot min depression!

Jag tror det är lätt att tänka: Depression?! Hon som alltid är så glad och ler mot alla människor.
Jo, det där är också sant. Men allt syns inte på utsidan. Mörkret har jag mestadels burit inuti.

Behandla nu inte mig ett dugg annorlunda än tidigare! Om någon du känner – som du inte visste hade ont – berättade att hen äntligen fått hjälp med sin mångåriga ryggsmärta eller huvudvärk. Då hade du sagt: ”Oh så skönt att du fått hjälp! Men inte visste jag att du hade ont, du som alltid varit så rakryggad/hållit huvudet högt.”
Smärtan har påverkat personen hela tiden, även om det inte synts, och nu är den lindrad. På samma sätt är det med mig. Mörkret har tyngt mig trots att det inte synts på utsidan, men nu har det lättat. Bemöt mig som du gjort förut.

Det är väldigt nytt för mig och allt har säkert inte stabiliserats än (och jag plågas av tuffa fysiska biverkningar). Men nu finns det ljus. Och jag vill glädjas redan nu, även om jag inte vet hur allt kommer att bli.

Vi behöver inte prata om det här när vi möts. Anledningen till att jag skriver är för att det talas alldeles för lite om psykisk ohälsa, fast det är ganska vanligt. Jag har skrivit en del av mina tankar kring mitt mående. Det finns här om du gärna vill veta mer, eller om du känner någon som du tror skulle behöva stödet av någon annans historia.

måndag 5 februari 2018

Vintervitt

Förmiddagens hundrunda var kylig, krispig och underbart vacker. En sån där skönhet som omöjligt går att fånga på kort, sån som måste upplevas. Men ändå försöker man att fota, gång på gång och ur olika perspektiv och vinklar. Men resultatet gör aldrig verkligheten rättvisa.

Min upplevelse innehöll bl.a
blå, kristllklar himmel
strålande solsken
där ljuset reflekterades
i tusentals små isklumpar i lövträdens kala grenar
medan granarna var vita och nedtyngda
av stora mängder snö
snö, snö, snö
undanplogad i drivor
och som höga mössor på stubbar och brevlådor
fullständigt stilla
ingen vind
alla ljud effektivt dämpade av snön








söndag 4 februari 2018

Vintervila

Snön vräker ner och bäddar in allt i tjocka lager vitt.
Det blir så tyst när det är så mycket snö. Det är en speciell sorts tystnad.
Nu går naturen verkligen till vila. Finns inte så mycket annat att göra under en halvmeter snö. Det är bara för växligheten att vänta i stillhet. Vänta tills ljuset och värmen når fram igen, då när det är dags att vakna och börja växa.

Vintern får mig att vilja gå i ide som en gammal björn, stänga dörren och vänta tills våren kommit innan jag tittar ut igen.
Jaja, jag VET att det är vackert med all snön!
Men vintern är inte min grej, det är inte nu jag fylls av energi och livsglädje. Kylan, mörkret och snön får mig att gå på sparlåga, att bara hantera det nödvändigaste, resten finns det inte kraft för.

Jag känner det som att jag också gått in i ett vilo-stadium på något sätt. Tillåter mig att känna trötthet, tillåter mig att vila. Inte göra något alls. Vänta på att kraften ska vakna igen. Och det gör den i sinom tid.

Håll ut!

onsdag 31 januari 2018

Väljer den ljusa sidan

Tungsinnet håller på att knäcka mig. Jag tycker det är tuffare än vanligt. Därför måste jag påminna mig om en massa ljuspunkter och guldkorn. För de finns här parallellt med mörkret.
Alltså, nu vänder jag mig om, vänder mig mot ljuset, så mörkret hamnar bakom mig.
Så vad ser jag på den ljusa sidan?

Elden i kaminen värmer gott, kanske extra mycket när man kommer in från en blåsig och regnig januarikväll. Och kaffet i min mugg är så gott. En trivsam podd pratar på i bakgrunden. Kvällen är alltså god på flera sätt.

På köksbordet står vackra tulpaner som Jonas köpte häromdagen. Och fortfarande finns det ett par stänglar kvar som ska slå ut på julens amaryllisar. I stora fönstret mot gatan, är det som vanligt fullt av blommande orkideer. Och häromdagen såg jag årets första snödroppar i en södersluttning.

Just idag känns min skadade axel lite bättre än igår. Om det är en tillfällig förbättring bara idag, eller ett steg i rätt riktning i det långa perspektivet, vet jag självklart inte. Men jag försöker att inte fundera på det utan bara glädjas över hur det känns idag. Idag är jag starkare och stadigare i axeln. Äntligen!

Hjärtat är just ikväll uppfyllt av värme och berättelser efter en bokkväll på Dillbergs bokhandel i Kalmar. Där lyssnade jag till ett par av dem som ligger bakom boken "Ölänningar", som innehåller vackra foton och trevliga historier från Öland. En av författarna är en tidigare elev till mig. Det är lite roligt att kunna följa honom på avstånd. Nu var det dags för andra utgåvan av boken, och efter att ha lyssnat på deras bokprat föll jag (såklart) för frestelsen och köpte boken. Och så passade jag på att köpa Dick Harrisons bok "Kalmars historia". Så nu har jag två stora intressanta böcker, med lokal anknytning. Kanske ska stänga datorn för ikväll och öppna en bok istället...


lördag 27 januari 2018

Oplanderad grannsamverkan

Idag hade vi en alldeles fantastisk dag i skogen, på flera sätt. Hög och klar luft, strålande sol och någon grad över nollan.  Jag satt i tornet som heter Willys kurva och njöt av hur vackert det var. Men det var lite kallt att sitta på pass i skogen där solen inte kom åt att värma.



Efter några timmar samlades vi vid jaktkojan för att grilla krov, dricka kaffe och prata. Det lät som om en hund hade ståndskall på fällan precis bakom kojan. Och ganska snart kom jägare från grannlaget för att försöka få tag på sin hund. Deras plan hade varit att jaga vildsvin idag men hunden ställde en ko med två kalvar.

Deras hund jagade alltså älg på våra marker, och vi hade älg kvar på tilldelningen vilket inte de hade. Och idag var sista tillfället för älgjakt.
Nästan enda sättet att få stopp på deras hund, var att skjuta ett djur för den.
Både vi och de var alltså ganska angelägna att komma till skott. Så samarbete var självklart.

Vi skyttar spred ut oss på strategiska ställen och de båda jaktledarna turades om att smyga närmare. Gång på gång flyttade älgarna på sig, men hunden gav sig inte. Och inte vi heller.

De hundar vi har i vårt jaktlag är drivande. Det var kul att vara med om den här typen av jakt, som blir med en ställande hund. Jag stod där på mitt hygge och även om jag inte fick in hundens gps-signal i min pejl så visste jag hela tiden var den fanns, tack vare det idoga skällandet. Den tystnade när älgarna flyttade sig, men så fort den fått stopp på dem skällde den igen.

Till slut hördes två skott och ropet på radion "En kalv ligger".


mjuk mule
Kanonskönt att säsongens älgjakt fick ett sånt avslut. Vi hade ytterligare ett par timmars jobb med att dra ut älgen ur skogen, ta ur och flå den. Men nu hänger den på logen tills det är dags för styckning.

Tyvärr slutade det inte lika snabbt för grannlaget. Hunden som förväntades sluta sitt jobb när ett djur föll, bestämde sig istället för att ställa den kvarvarande kalven (kon hade rusat iväg). När vi var klara med jobbet på logen fick vi besked om att de äntligen - efter närmare sju timmars skällande - fått tag på sin hund.

Slutet gott, allting gott.

måndag 22 januari 2018

Rutiga sängmattor

Nej de ska inte ligga på sängarna sen. Bara nu för fotografering

Nu är de klara och har kommit på plats. Nya sängmattor till vårt nyfixade sovrum (nåja, det har gått ett halvår sen vi blev klara, men ändå).

Färgerna är valda för att harmoniera med de som finns i fototapeten. I den högra mattan ljusblå som vattenblänket, i den vänstra ljus beige som den döda trädstammen. Mörkgrönt för skogen. Den mönstrade trasan lyfter inte någon specifik del i tapeten, men passar ändå på något sätt. Står kanske för de blommor och glada färger man vet finns i den där miljön, även om de inte syns på bilden.



Tekniken är solvad taqueté: åtta skaft, sex trampor. Ingen komplicerad trampordning. En trampa för varje trasa och när man lagt in alla tre slår man ihop dem alla samtidigt. Då sköter solvningen att en hamnar överst, en underst och en emellan. Det blir alltså en tredubbeltjock matta. Mjukt och mysigt att stiga ner på på morgonen.

Det som kompicerar vävningen är att det skiljer mycket på invävningen för olika varptrådar. De trådar som famnar alla tre trasorna och gör att mattan som helhet blir i tuskaft går det åt mer av. De trådarna har längre väg att gå än de som sorterar över-mellan-under. När man vävt en stund blir varpen alltså olika spänd, och skillnaden blir större och större hela tiden. Någon tipsade mig om att man borde ha dubbla garnbommar när man använder en sån här teknik. Men eftersom jag inte har det fick jag hitta på en egen lösning: En gardinstång inträdd innan för de som blir för lösa, och så spännband för att kunna dra ut den mer och mer. Det har funkat rätt bra. Och nu när mattorna är nerklippta är besvären nästan glömda ;)


Jag valde att bandkanta dem istället för att knyta frans. Tänkte att det kunde vara kul med en, för mig, annorlunda avslutning. Och jag blev nöjd.





Hm...

Ibland blir det inte som man planerat och tänkt:

Häromkvällen sköt jag på ett vildsvin men det gick vidare och vi fick ägna halva natten åt eftersök genom tät, oländlig terräng.


Igår gjorde jag klart våra nya sängmattor men de var inte alls lika långa eftersom jag tydligen slagit olika hårt när jag vävt.


Nu gäller att försöka dra lärdom av det som inte blev bra, och förhoppningsvis blir det bättre en annan gång. För jag ger mig inte!

söndag 21 januari 2018

Vitt, vitt, vitt

Under morgonens hundpromenad gick jag och nynnade på en gammal barnsång:
En morgon när vi vaknar är hela världen vit
och vi förstår att vintern har kommit hit
Då går vi ut och rullar oss runt i mjuka snön,
sen far vi på en kälke rakt ut mot sjön
En snögubbe vi murar - han liknar mest ett troll
vi sätter dit som näsa en bandyboll
Sen bygger vi en lykta vid dörren till vårt hus
och tänder där om kvällen ett litet ljus
Jag ville stanna för att fota här och där. Hunden ville stanna för att nosa och kissa här och där. Vi var inte alltid (om någonsin) helt överens om var de bästa stopp-platserna var.





När vi lite senare körde mot Mönsterås började Jonas sjunga på "Hej mitt vinterland" och jag stämde in, men ingen av oss kunde särskilt mycket av texten. Tur ingen hörde oss ;)

tisdag 16 januari 2018

Snygg. Men inte enbart bra.

Kolla så snygg hon är! Vävstolen som jag kallar Anna-Lisa efter sin förra ägare. Hon är en rejäl och robust pjäs med tjocka trästycken. Men ändå utsirad och vacker, men svängda "armar" till slagbommen och små detaljer här och där. Hon är verkligen ingen dussinvara.




Men ändå åker hon snart ut. När jag vävt ner varpen som är uppsatt så är det slut med hennes liv som vävstol och hon får en helt annan funktion. Hon ska bli ställning till vår "hängstol" som vi brukar ha i trädgården på somrarna. De senaste åren har den hängt i oxeln, men nu får den snart ett eget stativ.

Jag tycker att vävstolen är besvärlig på flera sätt när jag väver och då hjälper det inte att den är snygg. Båda kugghjulen är svåra att hantera. Garnbommens för att det är stort och klumpigt, tygbommens för att den sitter dumt till på insidan av sidostycket. Dessutom kan man inte "komma in i" vävstolen eftersom den inte är öppen i sidorna, utan man får ligga/sitta obekvämt utanför och sträcka sig in för att knyta upp lattor och trampor.

Funktionen får vinna över skönheten.



Men jag tänker inte leta aktivt efter en ny vävstol att ersätta den här med. Jag tror jag klarar mig rätt bra med "bara" två. Och kanske dyker det förr eller senare upp en som jag inte kan motstå, vi får väl se.

Men än så länge fyller hon sin plats. Jag har ca 5 meter varp kvar.

måndag 15 januari 2018

Värme på olika sätt

Ute blåser det så det dundrar i huset. Och meteorologerna spår nederbörd inatt och imorgon, om det blir som snö eller regn eller en blandning är inte klarlagt än.

Jag kurar inomhus och intalar mig att hunden inte behöver så mycket promenad ikväll.
Jag väver lite, det värmer själen.
Och eldar lite, det värmer både kropp och själ.
Och snart är min risgrynsgröt färdigkokt. Räknar med att den värmer kroppen inifrån ;)

Jonas gjorde rent luckorna häromdagen så nu kan man se elden. Det är fint

Källa till värme och gemyt

En som inte fryser är "Sköldis" som ligger uppepå kaminen