Fina fisken

Jag måste visa några bilder från det stora, fina akvariet Poema De Mar i Las Palmas.

En annan dag på jobbet

Somliga dagar på jobbet liknar inte de vanliga. Delar av vårt arbetslag var i Pukeberg en hel dag. Bara en liten del av tiden hade vi möte och avhandlade några punkter. Fokus låg på annat: Vi tittade runt i de inspirerande och kreativa miljöerna. Vi ägnade ett par timmar åt att skapa en "tillsammanskrona" på hemslöjden och vi fick en guidad tur på designarkivet. Jättetrivsam dag. Kul att göra något så annorlunda på jobbet. Och kul att skapa med händerna tillsammans med kollegor.

Material att använda: ull, garn, kläde, tråd, halm, knappar, pärlor och goda råd

Så här kan en "oro" eller "tillsammanskrona" se ut

Mina två första försök. Halm, ull, pärlor

Full aktivitet

Slutprodukten

Skisser på designarkivet

Tyger av Age Faith-Ell

Vraket från 1700-tal

Båten var 7 meter bred och 21 meter lång. Proportionerna signalerar att det var ett fraktfartyg och grovleken gör att man tror att den fraktade tunga saker: timmer, sten eller järn. Det som syns nu är undre däck, men hon har haft ett däck till. Två master hade hon, ett syns hål efter mitt i skeppet, i kölsvinet, och ett fanns i fören. Tvärtemot en del av våra nutida båtar var hon tvär i fören och spetsig i aktern. Det stora rodret finns kvar.

En del trä har analyserats på årsringarna och man vet att virket kommer från södra Sverige och att de äldsta delarna avverkades i början av 1700-talet. Man kan se att kölsvinet inte är plant och att hon antagligen grundstött. Arkeologerna tror att hon därför skrotades och placerades (tillsammans med andra sopor och fyllnadsmassor) i anslutning till Barlastholmen för att holmen skulle bli större och mer användbar. Det gamla vraket hamnade nog på sin plats i slutet av 1700-talet i samma veva som staden Kalmar flyttades till Kvarnholmen för att bli lättare att försvara mot danskarna.

Vraket ligger i vägen för byggnationen av Linnéuniversitetets hus och ska flyttas till en ny grop, täckas över igen och sen kommer det att byggas uppepå. Det är alltså bara just nu, några veckor, som det är synligt ovan mark. Allmänheten bjöds in till visning och jag tog chansen att få titta.

Fascinerande!

Aktern på styrbords sida

Akterifrån

Rodret

Markeringar som antagligen visade hur tungt hon kunde lastas, hur högt upp vattenlinjen fick gå

Aktern från babords sida

Kölsvinet. Imponerande stort, men påtagligt skevt efter grundstötning

Fören. Alldeles tvär. Och hål för masten syns

Från fören

En del av insidan

Hela styrbords sida

Lite närmare bild på skrovet

Saffranspannacotta

För fyra personer:

Lägg 2 gelatinblad i blöt ca 5 minuter

4 dl matlagningsgrädde
½ dl strösocker
en gnutta vaniljpulver
½ g saffran
Vispas ihop och kokas upp

Krama ur gelatinet och rör ner i den varma vätskan
Häll upp i 4 portionsglas
Låt svalna och stelna i kyl ett par timmar

Servera med några körsbär och lite god choklad.

Delad är dubbel

"Delad glädje är dubbel glädje" heter det ju. Men jag undrar om det inte stämmer med "delad kunskap är dubbel kunskap" också. Eller också är det glädjen som blir dubbel även när kunskap delas. Idag har jag (igen) fått lära mig något jag har nytta av och det gör mig så glad.

Så här är det.

Jag har fått ärva en vacker matsalsmöbel efter min farmor. Den köptes av henne och farfar för närmare hundra år sedan. Vi använder den mycket och tyget i några av stolssitsarna är väldigt slitet. Jag drömmer om att kunna väva ett liknande tyg för att klä om dem, men det dröjer innan jag har kunskap och material för det.

Men stolarna måste kläs om snarast. Efter inspiration från ett besök i en vävstuga utanför Göteborg har jag börjat fundera på att göra ett enklare tyg, men i rätt färgskala. Fortfarande hoppas jag kunna få till något som liknar originalet, men det behövs en lösning tills jag har den möjligheten.
Jag lyssnade lite på hur min mamma vävde möbeltyg för några år sedan och jag kollade olika förslag i några böcker. Sen inventerade jag mitt stora garnförråd, räknade lite och satte upp en provväv.
Efter några olika varianter hittade jag en väv som jag blev nöjd med. En som jag vill sätta upp och väva möbeltyg så det räcker till både farmors gamla stolar, och dem som Jonas ärvt på sitt håll.

Grunden är en korskypert med inslagseffekt på fyra skaft och med tre olika färger i inslaget för att få ett melerat och levande intryck. På det vill jag ha små "blommor" i tjockare garn och med starkare färg. I provväven plockade jag upp de trådar som behövdes men i den stora väven skulle det bli alldeles för omständligt och tidskrävande.
När jag började rita vävnota kom jag fram till att det skulle behövas sex trampor och tolv skaft. Men jag har bara åtta skaft och blev bedrövad. Jag hade ju kommit på hur jag ville ha det, skulle jag inte kunna fixa det?!

Jag la ut en fråga och ett par bilder i den eminenta facebook-gruppen Vävspolen. Där finns så många vävkunniga och alla är positiva och delar med sig av tips och råd. Och minsann! Det tog inte lång stund innan jag fick lösningen presenterad för mig! Det kommer fortfarande behövas sex trampor men förutom de fyra kypertskaften behövs två "halvskaft". Detta var ett nytt begrepp för mig men efter lite förklaringar och en beskrivande bild var allt begripligt.

Så himla glad! Jag kommer att kunna göra mitt tyg!
Det kommer att bli inlägg framöver om min väv och där ska jag förklara "halvskaft".

Stort tack till Monica som levererade lösningen.  Du är så bra!! 💗

Att bygga i sand

På stranden i Las Palmas var flera miljöer från julevangeliet uppbyggda. Olika konstnärer hade byggt olika delar av det. Där fanns tydliga gångar man fick följa, informationsskyltar och strålkastare för belysning på kvällarna. Det var fritt inträde till området men man fick gärna ge ett bidrag till ett soppkök.

Vi tittade på det ett par gånger och förundrades.
Det var en helt ny upplevelse att se allt detta uppbyggt i sand.

"det är fullt"

Maria vilar ut, och Josef sitter med Jesusbarnet i famnen. Djuren ser på

Änglasången

Tre vise män

I strålkastarljuset på kvällen gavs ett annat intryck.

Vi förundrades också över att ett så stort arbete gjorts i ett så förgängligt material som sand. Ett par dagar efter att vi traskat runt och tittat, var allt jämnat med marken och inte något visade vad som funnits. Inte för att jag kan något om att bygga i sand, men jag föreställer mig att det är en del förarbete för att sanden ska vara lagom fuktig och lagom packad att kunna skapa i. Och sen själva processen att få fram dessa miljöer - en kan undra hur många människor som varit inblandade och hur lång tid det tagit. Och sen staket, gångar, skyltar, belysning, bemanning.
Så mycket arbete! Och efter en tid fanns inte ett spår kvar!
Hur lätt hade det inte varit att strunta i allt detta byggande, de skulle ju ändå snart förgå.
Men tack och lov tänkte de inte på det sättet, utan byggde upp miljöerna.
Och allt detta arbete var sannerligen inte förgäves:
Jonas och jag fick intryck och tankar, och så var det säkert för väldigt många andra också. Jag kan inte gissa hur många som fick en upplevelse av att se det.

Hur många gånger tänker jag inte saker som: "Det är inte lönt att jag gör det här, det fyller ingen funktion" "Jag bryr mig inte om att säga det här, det är säkert inte viktigt" "För mycket jobb för så lite effekt".
Men jag vill minnas sandbygget och låta det påminna mig:
Även det som snart försvinner kan göra skillnad för någon. Ibland är det lönt att lägga ner lite extra jobb, även om det kanske inte verkar så, men någon kan behöva det.
Ett leende och vänliga ögon, att göra någon en tjänst, att hjälpa till med det en kan, att lyssna, eller att tala. Det är sådant som till synes är byggt i sand och snart försvinner, men som kanske ändå ger ett bestående värde.