För en knapp månad sedan la sig en av maranerna i ett rede och såg ut att vilja ruva. Jag tog åtta av våra nyaste ägg och la dem hos henne efter att ha märkt upp dem med en blyertspenna.
Efter en knapp vecka lyste jag äggen med en stark ficklampa och förstod att åtminstone en del av dem var befruktade.
Just märkningen skulle visa sig vara en tillgång för ganska snart visade det sig att andra hönor fortsatte använda det redet för att lägga ägg i. Och de äggen tog jag bort, för de skulle ju inte bli klara samtidigt som de första.
Men vad värre var - de ursprungliga äggen minskade succesivt i antal. Någon höna pickade alltså hål och ägget åts upp. Jag visste att de åt ägg men hade hoppats att det bara var redan skadade ägg som gick åt. Så var det alltså inte. Ruvhönan verkade inte särskilt bekymrad, dagligen tog hon paus från äggen för att äta och dricka, "bala" och vara som alla andra. Flera gånger så länge att äggen hann kallna innan hon kom tillbaka.
När halva ruvningstiden gått fanns bara hälften av äggen kvar! Hur skulle detta gå?
Då byggde Jonas och jag en avspärrning runt redet och en del av hönshuset så hönan skulle ha plats att röra sig och så ställde vi in mat och vatten där. Ingen annan höna skulle kunna komma åt äggen. När vi tittade till hönsen några timmar senare visade det sig att hon som skulle få vara i fred hade lyckats bryta sig ut ur inhägnaden. Men inte kunnat komma tillbaka. Det var bara att lyfta in henne i redet igen och ta bort vår konstruktion. Och hoppas. Hoppas att de sista äggen inte skulle bli uppätna. Och hoppas att det fortfarande var liv i dem trots att de kallnat ytterligare en gång.
Ruvningstiden närmade sig sitt slut och det fanns tre ägg kvar, varav två var befruktade. Men var det liv i dem? Dag 21 (beräknad kläckdag) kom och gick utan att något hände. Dag 22 kom och gick. Jag höll ett av äggen mot mitt öra och kunde höra att det rörde sig där inne. Hoppet tändes igen.
Natten till dag 23 kläcktes en svart liten dunboll och på förmiddagen en till. Att man kan bli så glad över något så litet!
En av paduanerna trängde sig ner i ruvredet och mamma-hönan tvingade inte bort henne. Eftersom jag misstänker att det är en av paduanerna som pickar ägg vågade jag inte chansa. Jag lyfte helt sonika in maranen, de två små svarta och det kvarvarande ägget i en kattkorg och stängde luckan. En annan dag ska de få hamna i en stor och fin bur som Jonas och jag byggde på kvällen.
