lördag 15 februari 2020

Bara vara

Lördag. Ledig, hemma och inga tider att passa. Och dagsljus.
Känns som om kombinationen var ett tag sedan, och därför extremt efterlängtad och välbehövlig.

Det fanns ett par saker som verkligen behövde göras.

Men jag valde att bara vara.

Stod och tittade en lång stund på mina höns (som inte är vakna när jag kommer från jobbet vanliga dagar). De är ett fint gäng som kommer sams och verkar ha det trevligt. Hoppas de kommer igång och lägger lite ägg snart.

Drack kaffe på verandan. Inte för att det var så varmt och njutbart utan för att jag bara ville se på vår gård i dagsljus. Busan kom och höll mig sällskap en stund.



Promenerade runt den vanliga svängen på vår mark. Tittade på träden som blåste omkull i stormen förra helgen. Kollade på spåren efter vildsvin som bökat både här och där. Busan var med mig på promenaden.

Kaffe ihop med Jonas när han kom från skogen.

Eftermiddagen tillsammans med mina föräldrar. Vi åt mat samt kollade på höns och vävar, men mest bara var vi tillsammans och pratade om inget speciellt.

En väldigt bra och vilsam dag.

torsdag 13 februari 2020

Så stor och ändå så tyst

Flera nätter på raken har det kommit bilder från åtelkameran i hästhagen - bilder på vildsvin. Så jag bedömde det som hyfsat sannolikt att det skulle komma djur även denna kväll. (Det har jag i och för sig tänkt många gånger och haft fel...) Det finns någon som går där ensam och ett par tre olika grupper.

Klockan var närmare halv nio när jag satte mig tillrätta i det inbyggda tornet och började vänta. Det hade varit fullmåne bara något dygn innan så det kunde varit en ljus natt, men molnen täckte himlen relativt effektivt. Någon stund sprack det upp och blev ganska ljust, men mestadels var det olika grader av mörker.

Bäcken som rinner i närheten är sannolikt både bred och djup efter denna blöta och milda vinter. Jag hörde den plaska och porla som en slags ljudkuliss hela tiden. Ett litet djur tassade strax intill mig och ibland hördes bilarna från vägen lite längre bort men i övrigt var det mest tyst. Förutom när en vindby fick skogen att susa och knaka, eller en liten regnskur gjorde att allt prasslade omkring mig.

Det är så lätt att fantisera ihop ljud när en sitter där och bara väntar och hoppas att något djur ska göra entré. Men jag har vant mig nu och genomskådar oftast mina egna fantasier.

Kvart över tio och fortfarande ingenting.
- Men är det inte en extra mörk skugga där i mörkret?!
- Nänä, du vet hur det är, du bara inbillar dig saker för att du vill.
- Jo så är det säkert.
- Titta, det är ju en motsvarande mörk skugga där, och där kan det inte finnas ett djur
- Nä det är sant. Muttrar tyst: Men jag kollar lite extra ändå.
- Och en gris skulle höras
- Jaja, det är väl bara fantasier.
Någon minut senare:
- Men nu har skuggan flyttat på sig! Det är inte inbillning!

Jag behövde inte längre resonera med mig själv. På med hörselkåporna, bössan i läge, tände ir-ljuset.
En rejäl gris stod där och tittade åt mitt håll.
Håller andan (märks man mindre då?) och väntar.
Osäkrar.
Han vrider sig mot spridaren. Ett steg till så är han i bra läge.
Skottet går. Och han ligger direkt.
Repeterar in ett nytt skott.
Han sprattlar lite och kastar med huvudet men är långt från att ta sig upp på fötter igen.
Sen blir han stilla.
Säkrar bössan. Lång utandning! Inser att jag är helt skakis. Det här är utan diskussion min hittills största gris. Och det slutade bra. Så tacksam och lättad.

Hur kan ett djur som är så pass stort och tungt röra sig i skogen utan att höras?! Tyst som en skugga!

Skickar ett meddelande till Jonas om att jag behöver hjälp när han slutar jobbet om en liten stund. Klättrar på ostadiga ben ner ur tornet. Lägger bössan och en del annat i bilen.

Tar med mig pulkan från korgen bakpå bilen och traskar bort till grisen. Den ligger i en rejäl pöl. Hela den delen av hästhagen är som en sjö. Försöker kliva på tuvorna men vattnet går ändå över vristerna på mig, men ingen fukt tränger in. Återigen tacksam för det fantastiska kängorna Jonas köpte åt mig när jag började jaga för några år sedan.

Tar tag i bakbenen för att få upp den på pulkan men inser hur lönlöst det är. Jag har inte en chans att få med mig den här. Inte ens säker på att vi klarar det tillsammans. Sms:ar den i jaktlaget som bor närmast och ber om förstärkning men han är inte hemma.



Jonas kom och förutom att han är stark som en oxe så ser han ibland på saker annorlunda än jag, och hade ett förslag om hur vi skulle göra så vi lyckades få upp den i pulkan. Vi halkade och slirade omkring i vatten och lera, men det gick.

När vi kom hem försökte vi väga den men har lite för låg takhöjd i garaget så vi fick gissa lite: kanske 90 kg.

Som vanligt hjälptes vi åt att göra det som måste göras och vi hade sällskap av våra söta katter. Båda kollade runt lite. När vi bar in grisen kröp Jamma in under presenningen vi lagt på golvet. Ganska opraktiskt ställe. Busan la sig i trängseln av grejor på en hylla och avsåg att stanna kvar där. Jonas fick verkligen dra ut henne därifrån när vi var klara.

Klockan ett släckte jag lampan och somnade bums.

onsdag 12 februari 2020

Diskmaskin

Många gånger genom åren har Jonas och jag varit tacksamma över flera olika maskiner och verktyg, och en av de vi mest uppskattat är diskmaskinen. Det senaste halvåret har vi varit utan denna fantastiska manick. Vi har grunnat fram och tillbaka på om vi skulle helrenovera köket nu snart, eller vänta med det ett par år och bara göra det nödvändigaste nu.

Under tiden har vi diskat för hand. Ingen av oss tycker att det är så där trivsamt, eller meditativt som andra talar om. Och jag är trött på att det alltid ser så stökigt och uppställt ut på köksbänken. Antingen av disk eller av porslin som står på tork. Och även om en plockar upp i skåpen så står ändå torkstället kvar och det ligger diskborstar mm och skräpar.

När det visade sig att vi behövde byta uppvärmning och vattenpump och en del såna grejer blev det självklart att inte göra någon storrenovering nu. Och egentligen tycker vi att köket är rätt charmigt som det är, även om det finns detaljer som kan bli bättre (eller mycket bättre). Så vi köpte oss en diskmaskin i julklapp till oss själva och nu är den inkopplad.

Äntligen!

Bänken är tom. Och när det är dags att diska behöver jag bara trycka på ett par knappar och sen kan jag ägna mig åt avsevärt roligare saker medan disken blir ren.


tisdag 11 februari 2020

Dynor och skärvor i skön förening. Klart!

Min dyna är klar.
Planerad, förberedd, vävd, broderad, monterad, stoppad och godkänd.
Jag är mycket nöjd.
Det har varit ett väldigt kul projekt.
Arbetet har varit roligt och gått fort och lätt.
Och slutprodukten blev fin.





måndag 10 februari 2020

Bättre sent än aldrig

Idag blev det äntligen middag och bio ihop med goda vänner, som vi började tala om när Jonas fyllde 50. Märkligt hur svårt det är för vissa saker att bli av. Men nu njöt vi tillsammans en hel eftermiddag och kväll.



söndag 9 februari 2020

Kalasdag

Två festliga tillfällen samma dag - vilken lyx!

Först födelsedagsfirande för ett av Jonas vuxna syskonbarn. Huset fullt av både små och stora. Vilken glädje och rikedom med många syskon och många kusiner. Glad att vi får höra ihop med det där stora glada gänget. Men för oss som inte är vana med så många barn är det ganska skönt att åka därifrån efter några timmar.

På kvällen träff med vårt kompisgäng med "Halv åtta hos mig" (fast vi som vanligt kör vid 18-tiden). Nu var vi hemma hos det femte paret och har alltså gått runt hos alla. God mat, många goda samtal om allt möjligt och gott om skratt. Mest högljutt skrattade vi när värden visade bilder som han klippt ihop. Det var foton på oss i gänget där han försett oss med varandras hår. Jonas ansikte och mitt hår blev - Jan Guillou! 😂


När vi tog farväl och gick därifrån följde oss skratten ända ut i trapphuset. Tack för en härlig kväll!

Äntligen!

Jaaaa! Några vågade en stund!

Jag öppnade dassdörren så det skulle vara ljust precis utanför hönsens lucka, och så ställde jag en skål med majs där. Majs är populärt så förhoppningsvis skulle någon vilja våga sig ut.

Och direkt hände det. En paduan-höna och tuppen gick försiktigt uppför "trappan" och ut på dasset, och några till följde med. Och sen gick de vidare ut i hönsgården.
Tre paduaner, tuppen och mina två faverolle var ute ett tag.

Vilken lättnad. Jag har undrat lite över om något varit fel. Men om nu några höns var ute ett tag, så kommer det hända fler gånger, och det kommer att vara fler som följer med.