söndag 22 januari 2017

Förundran och vördnad

Eftersom jag varit klen och nedsatt sen annandag jul tvekade jag när det gällde jakten igår, och valde till slut att avstå. Jag hade trevliga timmar ihop med vävstolen istället. Men när jag insåg hur fantastiskt fint och soligt väder det var misstänkte jag att jag valt fel. Så jag föreslog Jonas att vi två (och hunden) skulle ut och jaga idag, och den idén var han genast med på.

Att vi inte skulle få lika soligt väder som igår stod genast klart. Men det kompenserades av att rimfrosten bäddade in hela naturen i gnistrande vitt. Ingenting var svart idag, eller ens mörkgrått. Allt hade en hinna av ljus över sig. Magiskt. 





Eftersom jag är så otränad gick Jonas med hunden och jag satt i ett lättillgängligt torn. Jag satt där och tittade på naturen och tänkte att rimfrosten knypplat en skir vit spets. 


Hunden jagade bra. Hon passerade mig vid ett tillfälle och jag gladdes över att få se hur fint hon jobbar i skogen. När hon var på väg tillbaka insåg hon att jag var alldeles nära och kom för att hälsa. Men strax gav hon sig iväg igen, väl medveten om att hon hade ett jobb att sköta och att det var husse som var hundförare idag.

Sen pausade vi med kaffe och saffransbröd, småprat och utsikt över den vita naturen. 


Nästa såt gick Jonas och hunden i en vid och ojämn cirkel runt tornet där jag satt. Hunden sökte ut bra, men hittade egentligen inget att jaga. Och jag började frysa. Riktigt mycket. Jag var på vippen att ropa till Jonas att avsluta och komma tillbaka, men jag avvaktade "bara en liten stund till". 

Och när de var nästan tillbaka hos mig kom de till ett ställe där det plötsligt fanns väldigt gott om rådjur. Hunden jagade iväg efter ett, kom tillbaka och drog iväg med ett annat. 

Ungefär samtidigt såg jag en liten vit prick som långsamt förflyttade sig och som samtidigt rörde sig en gnutta upp och ner. Tittade och undrade. Min första tanke var en vit fjäril. Men det finns inga fjärilar så här års. Plötsligt såg jag vad det var: den vita akterspegeln på ett rådjur som jag såg från sidan, så jag såg bara lite, lite av det vita. Förvånades återigen över hur väl kamouflerade rådjur är trots att de är bruna och skogen grön. Jag hade alltså hela rådjuret framför mig. Men insåg det för sent. Det försvann in i skogen samtidigt som jag lyfte bössan. 

Trots att rådjuret inte var jagat var det uppenbart att det flyttade sig undan för hunden och Jonas. Bara minuter senare dök det upp ytterligare ett från samma håll. Det kom med höga skutt in i kraftledningen. Och försvann bort igen. Strax efteråt dök det upp nere i hörnet på åkern framför mig. Det stod och tittade på mig. Jag lyfte Pärlan (bössan) och tittade tillbaka. Den vred upp bredsidan mot mig, jag tryckte av och den blev liggande på plats. Allt gick så snabbt. Jag hann ju inte ens få puls. Och fattade knappt att det var sant. 



Hunden tog upp ytterligare ett rådjur på samma plats, men kom snart tillbaka. Och sen blev det samling vid rådjuret. Så jättefin! Ett smaldjur. Jag strök den över pälsen, pratade lite med den och tackade för att den ger oss kött. Vi tog några foton, både Jonas och jag. Sen övertalade han hunden att följa med och hämta bilen och jag tog fram kniven och började jobba. 

Helt överväldigad över naturens skönhet, över jaktens variationer och över att jag får ta del av det.

måndag 16 januari 2017

Konsten att välja

Visst har jag många gånger beslutsångest och står där vankelmodig som åsnan mellan två hötappar. Funderingarna kring det skulle lätt kunna räcka till ett helt blogginlägg.

Men inte nu. Nu handlar det om det där med att välja perspektiv, att välja hur man ser på saker, människor, situationer och sig själv. Jag kämpar ofta med det där. Får liksom bestämma mig för att tala om det positiva först.

Nej, jag lyckas inte så bra som jag skulle vilja. Men bara det att jag försöker gör att det det kan bli bättre. Bara det att jag är medveten om att valet finns gör att det finns hopp.

Häromdagen, när tjock snö vräkte ner, jag var frusen och inte helt frisk, och hade inte lust att gå med hunden. Halt var det också.
Men att mitt i det kunna lyfta lite på huvudet, se det vackra i snöfallet mellan träden, se ljuset. Hunden fick ha tålamod för jag måste stanna och fota gång på gång. När jag tittade på fotona efteråt så ser de ut att ha filter som gör dem gamla och antika (sepia heter det nog). Men det var sådana de blev den kvällen när luften som var tjock av snö lystes upp av gatlyktorna.




Idag var första dagen på jobbet sen före jul. Jag har varit dålig sen annandagens kväll och går fortfarande inte för full maskin. Det är både drygt och surt.
Men ändå. Jag är glad att jag var frisk över julen. Jag har inte smittat någon (vad jag vet). Nu är jag äntligen tillbaka. Och - det bästa trots att jag varit dålig - jag har orkat väva. Ibland korta stunder, ibland flera timmar. Fantastiskt att ha en hobby att ägna sig åt och inte bara tjura ihop över att man inte är helt frisk.




Jag har skrivit in vävbeskrivningar i min specialgjorda bok (får nog berätta om den nån gång). Jag har vävt på två uppsatta vävar, och förberett för den tredje. Och jag har beställt böcker och vävbeskrivningar för att bli ännu mer inspirerad. Bland annat ett häfte om hur man kan väva en sjal som får formen av ett V. Supertaggad att ge mig på det direkt. Men två av mina vävstolar är upptagna och den tredje är liksom bokad (både jag och den är inställd på vad som ska upp i den). Jag måste helt enkelt skaffa mig en vävstol till!! Så får det bli! :D Undrar bara var jag ska ha den. Min vävstuga är rätt välfylld som det är. Hm. Kanske får vänta lite ändå...

Vävning är enormt kul! Och så mycket vackert man kan skapa medan man har så där kul! Suveränt!

onsdag 11 januari 2017

Planera och förbereda

Jag försöker leva i nuet och glädja mig över det jag har och upplever just nu.

Men en del av mig planerar ändå hela tiden för nästa steg. Det gäller allt möjligt: i vilken ordning jag ska städa för att vara effektivast, vad jag vill börja med en ledig dag, vilken väg jag ska köra och vilka ärenden som kan utföras i anslutning till varann osv.

Det gäller också mina hobbys.
Fast jag gläds över det jag väver just nu och förundras över resultatet, finns det alltid en liten del av mig som funderar på vad jag ska göra nästa gång - vilka material, vilka färger, vävteknik mm.

Att planera, räkna, jämföra och drömma om kommande projekt är en stor del av glädjen i skapandet för mig. Att se fram emot hur det ska bli, välja mellan olika alternativ och längta efter att få börja - det är glädje det!

Just nu väver jag grytunderlägg av pinnar och mattvarp på min gamla vanliga vävstol. I huvudet finns ständigt en fundering på andra pinnar/rep/material och hur jag vill randa/ruta nästa underlägg.




På den gamla vackra vävstolen jag fått ta över, väver jag mattor som blir rutiga i tre färger på varje inslag - solvad taqueté. Min första "testmatta" är klar och tankarna på nästa mattas färgsättning (som funnits i bakhuvudet ett tag) har nu fått utrymme. Jag har sorterat nystan, vägt, räknat och funderat. Nu är jag redo att ge mig på den nya mattan. Den kommer att bli svart, vit och grå i olika nyanser. Jag riktigt längtar efter att få sätta igång och se om det blir som jag tänker och hoppas.





Den tredje lilla vävstolen har inte fått någon väv ännu. Men tankarna har funnits länge. Tabletter i fyra skaft och med variation både i solvning och trampning. Idén kommer från månadens väv juni -10 från riksföreningen för handvävning. Idag har jag mätt och räknat på hur många trådar jag behöver. Vilka färger jag ska varpa har jag klurat ut genom att använda programmet WeavePoint i datorn. Kul och praktiskt att kunna testa olika färger i varp och inslag innan man sätter igång. 
Nu är det dags att varpa och inreda vävstolen.




söndag 8 januari 2017

Sista julkalaset för denna gången

Det finns mycket jag tycker om när det gäller julfirande: massor av ljus som lyser upp, röda färger, tomtar överallt, knubbig gran med kulor och pynt, mjuk pepparkaka, julskinka, julevangeliet, hemgjord smörkola, amaryllis, lediga dagar, nytt sällskapsspel, jakt och en hel del till. Men något av det viktigaste för mig är att få umgås och fira med familj och vänner i olika konstellationer: våra ungdomar, mina föräldrar, min syster med familj, Jonas syskon med familjer, syskonen i kyrkan...

Idag var det sista julfirandet med familj för i vinter. Jonas syskon och en del syskonbarn och syskonbarnbarn kom hem till oss ett par timmar. Trångt och trevligt, glögg och pepparkaka, marschaller och levande ljus, mat och dryck, prat och skratt, kaffe och choklad.






När alla gått hem och disken var undanplockad började vi samla ihop alla tomtar och annat julpynt för nu är det snart dags att rensa ut julen och ersätta den med krispiga tulpaner och drömmar om vårens kommande odlingar.

torsdag 5 januari 2017

Sol och snö och hund

Förkylningen som däckade mig på annandagens kväll har fortfarande inte släppt taget så jag tofflar mest omkring här hemma. Men jag blir bättre. Och idag vågade jag mig ut på en liten hundpromenad i det vackra vädret. Vi gick bara den korta rundan "runt kullen" men hunden lekte i snön och jag njöt av hög och klar luft och det faktum att jag alls orkade promenera igen. Fint.






Idag föds hopp

En till mig närstående person mötte idag en läkare som var både professionell, kunnig och förstående. Äntligen - efter år av symptom - erbjöds behandling utan att min frände behövde argumentera för sin sak. Läkaren lyssnade, läste journalen, satte ord på diagnosen och ordinerade behandling. Han konstaterade att hjälp finns att få, kanske behövs livslång medicinering, men medicinen hjälper.

Jag känner hur hoppet tänds, hoppet om att fränden får må bättre och gå friskare dagar tillmötes. Läkarbesöket innebar också en befrielse: Kampen måste inte längre kämpas hela tiden. Det går att finna vila.

Himlen välver sig blå och klar högt, högt över den gnistrande vita snön. Ljuset letar sig in överallt. Både bokstavligen och bildligt.

Tack gode Gud!

onsdag 4 januari 2017

Kamin

För ett par tre år sedan satte vi in en kamin i vardagsrummet. En grå, rund och vänligt pjäs i täljsten. Den pryder sin plats även när vi inte eldar i den. Men när det brinner en eld i den (eller pyr en glöd) då fyller den sannerligen sin funktion. Värme, mysfaktor, skön luft, ljus. Den förändrar upplevelsen i hela huset nästan.

Vi eldar alla tider på året, de dagar som känns lite "ruggiga". Men nu på vintern varje dag om vi bara är hemma och har tid. Och just nu har jag massor av tid över hemma. Visserligen inte lika sjuk som de första dagarna efter jul, men fortfarande inte frisk och ganska kraftlös. Det finns inte så mycket jag orkar göra. Men elda - det gör jag! Och det gör jag med glädje.

Elden värmer både en frusen kropp och en frusen själ.




Jag är så innerligt tacksam att det blev av, att vi skaffade kaminen. Jag menar, det finns ju så många saker man tänker och planerar och faktiskt vill men som ändå aldrig blir av. I alla fall är det så för oss.

måndag 2 januari 2017

Mitt 2016

Hög tid att summera 2016.

Först och viktigast: Jag har blivit frisk!
Ja alltså jag är förkyld just nu. Men jag har blivit frisk från den dålighet som drabbade mig hösten -14 och som ingen hittat orsaken till. Den där oändliga tröttheten både i kroppen och själen, domningarna, yrseln m.fl. diffusa symptom.
Jag har fått vila mycket, jag har tvingats lära mig ett helt annat tempo. Jag gick hos en terapeut och hos en osteopat (vilket jag fortsätter med) och jag petar i mig en del kosttillskott. När jag var som sämst trodde jag inte att jag nånsin skulle bli helt återställd. Men det är jag.
Jag kan hålla samma tempo igen, jag kan hantera många bollar samtidigt och både min kropp och min själ fungerar som de ska. Det är underbart! Men jag försöker att numera bara göra gästspel i det höga tempot. Mitt liv har en lugnare normalrytm nu och det är nog hälsosamt.

I övrigt har mitt 2016 varit bra också på andra sätt.

På jobbet har jag nu bytt från att nästan enbart pendla till Växjö vilket tar 1½ timme enkel resa om tågen går som de ska. Nu är jag tre dagar i veckan i Kalmar och de dagar jag sitter på sjöfartshögskolan så är min restid inte mycket mer än en halvtimme från dörr till dörr. Det är skillnad som märks!
Detta att jag i jobbet alternerar mellan två städer och tre hus gör att jag kanske inte riktigt hör hemma någonstans. Men å andra sidan känner jag mig ganska hemma lite överallt. Jag känner många och kontakterna är självklara och lätta. Det är viktigt när en har ett sånt jobb som jag, där min uppgift är att stötta och fixa åt andra.

I familjen har mycket fortsatt som tidigare. Dottern fortsätter plugga på Gotland, men hyr nu en lägenhet året runt och bor inte hos oss hela sommaren. Båda sönerna bor i Dalarna och har nära till varann, den ena är kvar på hotellet i Tällberg och den andra fortsätter på biblioteket i Leksand.
Det största som hänt i familjen är väl att den utökats med nya människor som klivit in i våra hjärtan. Flera av dem som kommit som flyktingar till Nybro och som vi möter i Equmeniakyrkans verksamhet står oss extra nära.
Tre av släktens ungdomar tog studenten under loppet av ett par dagar. Och min f.d. svärmor lämnade det här livet. Så året har innehållit både förväntan och saknad, men det är ju så livet är.

Jonas och jag har varit ganska mycket i stugan i Sallanders hage denna sommar.
Årets minisemester gick till västkusten. Vädret inbjöd inte till sol och bad, men vi njöt och tittade på vackra saker bl.a. Varbergs fästning och Äskhult.
Tillsammans med mina föräldrar firade vi påsken hos grabbarna i Dalarna. Och en försommarhelg bjöd på utflykt på Gotland och Fårö ihop med dottern.
Innan sommaren släppte taget gjorde vi en annorlunda och mysig upplevelse när vi bodde i ett trädhus. Rofyllt var bara förnamnet.

Vi bytte bil till en Volvo V50 på vårkanten och under året har vi renoverat en del här hemma. Det stora rummet i källaren förvandlades från välfyllt förråd till en inbjudande vävstuga med plats för tre vävstolar. Det lilla rummet som tidigare hyste en vävstol har blivit ett ljuvligt litet krypin för samvaro eller ensamhet.
Gärdsmygen häckade i vår trädgård och ett par dagar fylldes baksidan av övningsflygande små dunbollar då det pep och kvittrade överallt.

Vävning: Ja det största som hänt är ju utrymmet i källaren och möjligheten att ha flera vävar igång samtidigt. Jag har gått med i Riksföreningen för handvävning och fått massor av inspiration och kunskap både där och genom vävgrupper på facebook.
En vecka i början av sommaren gick jag vävkurs. Det var enormt roligt och inspirerande och självklart väldigt lärorikt.
Det finns hur mycket som helst att utforska och att lära sig när det gäller vävning.

Odlingen har gått bra i år. Som vanligt massor av tomater så vi ordnade tomatprovning, det var kul. Jag hyrde in mig i grannarnas växthus för att få plats med alla plantor. Det gladde både dem och oss.
I år satte vi mycket lök och har fortfarande kvar både gul och röd och vit från egen odling. Det måste varit ett fantastiskt äppel-år för vi fick äpplen på det trädet som inte brukar ge något alls.
Rådjuren tog en hel del av kålen och mangolden, och vindruvan ville sig inte i år. Men vad gör det när vi har överflöd av annat?

När det gäller jakt är jag också mycket nöjd! Jag sköt en fin råbock i september och jaktlaget har fått omkull tilldelningen på älg. Dessutom har jag köpt en ny bössa med ny kikare och ljuddämpare som jag ser fram emot att få använda.

Så 2016 var ett ljust år, i alla fall i min lilla vrå av världen. 

Avslutar med en bild från i somras.
En gigantisk och supergod tomat av sorten Oxhjärta, vilar i Jonas och min hand.


onsdag 28 december 2016

Jul med släkten

Jul handlar för mig om att vara tillsammans och det kan man vara på så olika sätt. Juldagen firade vi traditionsenligt med mina föräldrar och min syster och hennes familj. Mycket återseendets glädje eftersom en del av ungdomarna nu bor på annan ort och vi inte sammanstrålar så ofta. Dessutom mycket god mat och fika och ett nytt sällskapsspel "när då då?". Varje lag fick en tidslinje och ett årtal att utgå ifrån. De historiska händelser man får upplästa ska man placera rätt utifrån de årtal man har inprickade - och de blir fler och fler när man svarar rätt. Kul spel det här också, befriande att man inte måste vara så exakt utan kan ha rätt om man har en aning.



Jag älskar min syster <3




Annandagsjakt är tradition i Jonas familj. I år började vi på våra marker och hade erbjudit vårt jaktlag att vara med så vi var tolv pers som startade (sen droppade några av under förmiddagen). Paus med korv och kaffe tillsammans med några fler i familjen, innan vi fortsatte igen. Inga djur skjutna, men en fin dag i skogen, trevlig gemenskap, hundar som fick jaga och ha roligt. Och vi lyckades pricka in vädret: regnet upphörde när vi började, molnen drog bort och vi fick en del sol, och precis innan vi slutade kom nästa skur och bara nån timme senare var stormen ett faktum.






Jul - del 2


När julaftonsmorgon grydde var allt fixat och klart och redo. Vi kokade och griljerade skinkan kvällen innan. Och samtidigt kokade och paketerade vi julkolan. Enligt receptet blir det ca 140 st och det tar en stund att paketera alla så det är inget man gör när man är ensam hemma.
Och när jag säger att allt var klart så menar jag allt som vi vill ha. Jag är säker på att det finns de som skulle sakna både det ena och det andra hos oss, fast vi har antagligen en del traditioner som inte är nödvändiga för andra. Nåja, vi kunde ägna julaftonen av att njuta av julen. Och det gjorde vi.

Frukost tillsammans. Tända ljus och andra tillbehör än vanligt (sill t.ex.).


En runda på kyrkogården för att tända ljus på gravarna har blivit tradition hos oss.


Paketlek idag igen. Kajsa hade skaffat en massa trevliga bra-att-ha-saker.



Julbord med precis de rätterna vi vill ha. Och ändå blir det en massa rester.

Julevangeliet.

Julklappar.

Rutig risgrynsgröt. Men vi skippade mandeln som "ska" vara i.


Nya julklappsspelet visade sig vara en hit. Det var visserligen ytterligare ett frågespel vilket gjorde mig tveksam inledningsvis, men med regler som gjorde det annorlunda och "rättvisare". Alla svarar nämligen på alla frågor (så ingen behöver morra över att få ytterligare en fråga om boxare på 30-talet medan andra får de "lätta" frågorna). Varje fråga hade nämligen fyra svarsalternativ och varje spelare hade brickor för att ange vilket alternativ man valde. Alla som hade rätt gick ett steg framåt. Ibland kom man till en ruta där man kunde välja kategori och då var det den som låg sist som fick välja (och som dessutom fick gå två steg om hen svarade rätt). Så jag rekommenderar "Sverige Frågespel".
Vi spelade flera omgångar och faktiskt en omgång där Mikael var med per telefon. Det var en ny upplevelse och inte alls planerat men det funkade och blev en trevlig del av vår julafton.


Sen avslutade vi dagen traditionsenligt i kyrkan på julnattsgudstjänst, med julpsalmer, julens texter och - inte minst - återseendets glädje med dem som kommit "hem" för att fira jul och som det kanske var ett år sedan vi såg senast. Vi minglade över glögg och pepparkaka och pratade med många. Och jag påmindes än en gång om att min familj är så mycket större än bara dem jag är biologiskt släkt med. Jag är så tacksam över denna stora utökade familj som ger mig så mycket glädje och kärlek.