söndag 22 oktober 2017

Att inte begränsa sig...

Lagom är inte min grej!

Igår när jag upptäckte att min skadade vänsterarm ändå räckte till för att väva, så vävde jag i många timmar. Idag har armen varit lite "trött" men om jag känner mig själv rätt kommer jag ändå gå ner i källaren och väva lite till ikväll. Det är så underbart roligt!

Rosa tabletter...

...med en blå rand

Ull-sjal. Svårast är att slå så löst att gåsögonen blir symmetriska

Jag gick ut och tittade till mina tomater och gurkor. Frosten hade gett plantorna en smäll häromnatten och jag insåg att hösten obevekligen är här. Alltså ägnade jag mig åt att skörda både mogen och omogen frukt och klippte ner plantorna. Tog i lite mer än armen ville och måste vila en stund efteråt. Nu räcker inte köksbänken för all skörd längre, de omogna ligger på en bricka i vardagsrummet och väntar på sin tur.

Delar av dagens skörd

Köksbänken just nu

Detta är kanske inte sista skördebilderna för i år. Både potatis och morötter står kvar i jorden. Jag får nog be mannen (med två fungerande armar) att ta upp dem så vi får lagra dem i källaren. Och jag sparade (faktiskt!!) några tomatklasar till honom. De satt för högt upp för att ens jag skulle inbilla mig att jag skulle klara dem.

fredag 20 oktober 2017

Enarmad

Plötsligt tvingades jag till ett nytt långsammare tempo och ett avsevärt försiktigare rörelseschema.

Efter tre läkarbesök på lika många dagar anar jag att min skada i vänster axel/överarm är lite svårbedömd.
Det är egentligen ingen fraktur, men röntgen visar en liten "ojämnhet" i kanten på skålen där axelkulan vilar. Så fattade jag det i alla fall.
Hur mjukdelarna mår är mer osäkert. En läkare bedömde att en liten muskel på baksidan av skulderbladet slitits av och rekommenderade sjukgymnastik för att lära de andra musklerna att kompensera. Den senaste läkaren lovade kallelse till en "axelläkare" inom ett par veckor för att med ultraljud eller magnetröntgen ta reda på hur mjukdelarna mår, kanske är det någon sena som behöver åtgärdas.
Att något är trasigt är jag ganska säker på så jag känner mig väldigt nöjd med att det kommer att följas upp rätt så snart. Men också nöjd över att inget görs just nu utan allt får vila och stabilisera sig efter smällen.

Så länge jag är försiktig och inte gör något dumt har jag inte ont alls. Det är bra. Jag har  armen upphängd i 90 graders vinkel för att vila och avlasta. Handen fungerar helt som den ska, stark och pålitlig. Och armbågen kan jag också använda som jag vill.
Men jag kan bara lyfta armen en bit framåt och inte alls utåt åt sidan. Och även om handen fungerar klarar jag inte att hålla i för tunga saker, för det belastar högre upp.
Och armen går att lyfta både framåt och utåt, men jag kan inte göra det i egen kraft.

Den här helgen, när Jonas är iväg till Norge på jakt, hade jag planerat en massa roliga saker för egen del. Så blev det alltså inte. Men det är bara lite synd om mig. 90% av mig är helt som den ska, och eftersom jag är väldigt högerhänt är jag mycket tacksam att det var den vänstra jag slog i. Jag går här och pular långsamt, långsamt och känner efter vad som går att göra och vad som ska låtas bli.

Det blir nog ingen jakt på ett tag, men jag intalar mig att vävning kommer att blir bra sjukgymnastik för det är ingen belastning - bara rörelse.

onsdag 18 oktober 2017

Änglavakt

Jag cyklade omkull igårkväll och gjorde en kullerbytta över cykeln. Jag landade på vänster axel/överarm. Vi var på akuten senare på kvällen och på hälsocentralen i morse. Båda läkarna bedömde att det inte var en fraktur. Men jag ska röntgas imorgon för säkerhets skull. Antagligen har jag slitit av en mindre muskel i axeln och behöver kanske sjukgymnastik för att lära andra muskler kompensera för den.

Jag hade verkligen änglavakt som inte slog i huvudet och inte förstörde glasögonen och mår så bra som jag gör. Jag är verkligen tacksam att det gick så bra som det gjorde. Mycket hade kunnat gå mycket sämre. Och bara det att jag är högerhänt och gjorde illa vänster arm... Och från armbågen och neråt funkar vänstern som den ska.

Så klart är jag mörbultad och öm i armen. Och ganska begränsad just nu, både av att det gör ont, att det inte funkar, och att jag är rädd att ta i. Men om det är som läkaren tror ska det snart bli bättre.

På vägen hem från akuten fick vi sakta ner för ett rådjur. En fin råbock gick över gatan inne i Kalmar. Att rådjur är inne i bostadsområden är ju inte så ovanligt. Men fint ändå att vi fick se honom.

Men strax innan vi var hemma fick vi ett ovanligare möte. Mitt på gatan när vi körde genom Madesjö, stod en älg! En stor älg med skovelhorn! Så stora trodde jag knappt fanns i Småland. När vi stannade vände han, tog ett rejält hopp över ett staket, landade i en villaträdgård och ilade vidare. Man kan undra vad ägarna tänkte om de märken som måste blivit i gräsmattan när en bjässe på bortåt 300 kg landat där.

Vi tog båda de här mötena med djuren som en hälsning. En påminnelse om det positiva, det mäktiga och det oväntade.


söndag 15 oktober 2017

Veckan som gått

Summerar senaste veckan:

Det har varit skönt med semester.

Älgjakten har medfört mycket frisk luft, många timmars tid för tankar sittande i ett jakttorn. Jag har tittat på tre rådjur, lyssnat på småfåglarna runtomkring mig, och försökt lokalisera ekorren som jag hörde. Det har varit vackra höstfärger, i synnerhet när solen stigit upp och ökat på nyanserna av gult och guld. Jag har fått ett par rejäla träningspass då jag som hundförare gått genom skogen. I jaktlaget finns god kamratskap, många skratt och trevlig gemenskap.
Men det har också varit isande kallt och regn på tvären. Tristess när inget skjutbart djur synts till.
Nåja, vi har många lördagars jakt framför oss. Och förr eller senare faller nog en älg.

Jag har varit en del i vävstugan. Mest vävt gula tabletter som jag nog tar med och försöker sälja på höstmarknaden om ett par veckor.

Ibland har jag smitit ut i växthusen och pulat lite, skördat tomater och gyllenbär, och hösthallon. Och mycket annat har också blivit gjort, just nu står en plåt brödlimpor i ugnen t.ex.

Det har varit goda dagar, trots att Jonas blivit förkyld igen, och trots att vi hoppats hinna så mycket mer. Men så är det nästan alltid: vi (eller i alla fall jag) har en önskan om så många saker att det omöjligen går att få in i den tidsrymd som bjuds. Och allt det där andra finns kvar; att fixa stugan inför hösten, att plocka in det sista från uterummet, att ta hand om skörden, att städa...

Mycket denna vecka har alltså varit gott. I smått och stort. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Gud är god och har omsorg om oss alla.

Nyanser

Gult har blivit motsatsen till svart för mig. Det började en period när jag bara såg mörker och Jonas hjälpte mig att se något annat. Då "målade" han min värld i gult - gul sol, gula påskliljor, gula höstlöv, gula tussilago osv.

De senaste dagarna har den svarta avgrunden funnits farligt nära inuti mig, och jag har kämpat för att hålla balansen. Jag har försökt fokusera på ljuset, på det gula. Men ibland har jag snubblat till och tagit ett par steg närmre mitt mörker.

Jag har ett par vävar på gång i källaren. Dels väver jag tabletter med gult inslag. Gyllene och lysande som hösten omkring mig. Jag försöker hålla mig till det gula, som en symbol för att jag försöker hålla mina tankar till ljuset.

Den andra väven är mörkblå. Fin den också. Och det kommer glada dagar när jag kan ägna mig åt den och det bara är en fin väv. Men igår var jag tvungen att hålla på med den och se det melankoliska, sorgsna, mollstämda i färgerna.

Idag är jag tillbaka i den gula väven igen.






fredag 13 oktober 2017

Tankar vid begravningen

Jag såg på dig där du stod vid graven.
Du höll din mamma i handen. Hon behövde ditt stöd, dels fysiskt för sin kropp som inte helt går att lita på, dels mentalt för sorgen efter sin älskade make.
Din andra hand höll din dotter upplyft i din famn. Hon som är en del av framtiden, en av dem som fyller oss med hopp en dag som denna.
När din fars gamla vänner och släktingar tog farväl vid graven övermannades du av sorg. Ditt ansikte förvreds av saknad. Men du hade ingen hand över till dina egna tårar.
Jag hade velat vara din tredje hand, velat stryka bort tårarna som rann i ditt ansikte.
Men jag trängde mig inte på för jag känner inte dig.
Jag känner dina föräldrar. Eller rättare sagt: jag känner din mor och kände din far. Bengt. Det var ju hans begravning.

Jag har inte känt honom länge, bara sex år. Det finns många som kan berätta många fler minnen om honom än jag.

En gång såg jag honom bära in kakel, för han skulle bygga om badrummet för att det skulle fungera för frun som blivit begränsad i kroppen. Min ena son var hemma och jag bad honom hjälpa till att bära, för kakel är ju tungt. Efteråt följde Bengt med oss in på en kopp kaffe. Och jag trodde jag skulle behöva hålla igång samtalet eftersom han och min son inte kände varann. Men det blev tvärt om. Jag lyssnade till två män som talade om svetsning. Det var då och där jag började ana att Bengt kunde så mycket. Och i och med det kunde han också tala med många om så många olika saker. Alla kunde bli del i samtalet.

Med sina kunskaper och sin noggrannhet har han hjälpt både oss och många andra. Personligen är jag tacksam att jag fått tillgång till hans och fruns växthus. Eftersom jag odlar mer tomater än jag får plats med i mitt eget växthus har jag fått använda deras.

Men det jag kommer att sakna mest, tror jag. Är att så ofta (kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan) få byta några ord med honom och att få möta hans blick. En blick full av kärlek och bekräftelse. Han har betytt så mycket. Världen blir lite kallare utan honom.

Tack för allt!



måndag 9 oktober 2017

Älgjakten har börjat

Det finns två sanningar om första dagen på årets älgjakt.

Den ena sanningen
  • beskriver hur gott det är med varm nyponsoppa en kylig gryning i skogen
  • säger att naturen är vacker sedd från ett jakttorn
  • berättar om smaldjuret jag hade på nära håll och fick flera skottchanser på (men vi jagade inte rådjur idag)
  • viskar om småfåglarna som höll mig sällskap till och från
  • talar om kamratskap och vänskap
  • och om matlagning över öppen eld






Den andra sanningen
  • är att jag nästan frös ihjäl och lovade mig själv att aldrig jaga mer. (Men det var innan jag tinat upp i en varm dusch...)


lördag 7 oktober 2017

Guldkant på jobbet, två gånger om

Jag har tidigare berättat att jag har ett jobb jag trivs med. Jag är IKT-pedagog på fakulteten för teknik på Linnéuniversitetet, och stationerad både i Kalmar och Växjö. Förutom att jobbet är bra till vardags förser det mig dessutom med extra guldkant ibland. Nu hampade det sig så att jag två dagar på raken fick det där lilla extra.

Först en lunch-till-lunch-konferens placerad på Kosta Boda Art Hotell. Underbart vackra miljöer med mycket glaskonst, god mat, möjlighet till spa och shopping. Och möten med samtal, information och inspiration.

I entrén till hotellet


I glasbaren


Gillade att jag fick ett badrum med röda detaljer.

Direkt därifrån åkte jag till Kalmar för att vara med när Sjöfartshögskolan firade 175 år. Det är en imponerande ålder! På eftermiddagen öppen föreläsning med glimtar från skolans historia - några milstolpar i utvecklingen, olika hus skolan varit i, anekdoter från någon invigning, berättelser om någon färgstark student, betydelsen av simulatorerna mm presenterades på ett lättsamt sätt och med många bilder för att illustrera. Jubileumsdagen avslutades med middag.




måndag 2 oktober 2017

Ekstakusten

Trots att det var en kort visit hos dottern på Gotland denna helgen, hann vi ändå med en utflykt. 

I strålande sol körde vi längs en liten väg nästan ända nere i strandlinjen. Och med Karlsöarna precis utanför. Sträckan kallas för Ekstakusten och ligger söder om Klintehamn. 

Vi fick tips om det dagen innan och tipsar gärna vidare. Nästa gång ska vi ha mer tid på oss och jag ska ha en vassare kamera. 






söndag 1 oktober 2017

Siste september

September slutar med flaggan i topp. Idag har Visby bjudit oss strålande sol och sensommarvärme. Vi har hjälpt dottern att flytta och allt har gått bra. Nu bor hon i ett gårdshus innanför ringmuren.



Vi var alla tre ganska trötta i kroppen när vi bänkade oss för middag på munkkällaren. Vi åt gott. Trivdes gott i det bästa av sällskap. Skrattade mycket.


tisdag 26 september 2017

Livets gåva och gräns

Det är ett känt faktum att det enda man kan vara säker på här i livet, är att det ska ta slut. Egentligen går väl döden vid vår sida hela tiden, men för det mesta lyckas vi blunda för det och tänka bort det. Och det är nog bra. Att ständigt gå och grunna på döden skulle väl ta livslusten ur vem som helst.

Varje dag får vi livet som en gåva. Och det livet ska levas. Här och nu. Efter de förutsättningar vi har.

Men ibland stannar livet liksom upp och en paus uppstår. Och nya perspektiv visar sig. Och man påminns om hur skört livet är, hur tunn hinnan är mellan det invanda och den stora förändringen.

För ett par veckor sedan råkade en av mina nära ut för en olycka. Många timmar på akuten följdes av operation och ett par dagar på sjukhus. Sen började processen att vänja sig vid en vardag hemma, med förändrade förutsättningar. Sanningen är att mycket hade kunnat gå mycket sämre, så vi är väldigt tacksamma att det är som det är. Men det fick mig att tänka till, att omprioritera hur jag använder min tid - i alla fall just nu - och att fundera över vad som kunnat bli konsekvensen.

Bara en vecka efter denna händelse fick vi ett dödsbud. En person vi pratat med, kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan. Vi har språkat om småsaker men också dryftat det vi bär inom oss av oro och glädje, frågor och tacksamhet. Vi har dessutom hjälpts åt med det ena och det andra, delat med oss till varann och gjort varandra tjänster. Dödsfallet var helt oväntat och jag har inte fattat det riktigt än, trots att en vecka gått. Vilket tomrum det blir utan alla de där små samtalen och den där omsorgen vi både fått och gett.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
 
 Alf Henriksson

Detta är det fjärde dödsfallet i vår närhet det här året. Jag upplever det som att döden tränger sig på, närmre och närmre.

Så jag vill påminna både dig och mig:
Livet är ömtåligt. Se till att idag visa kärlek till dem du bär i ditt hjärta.



söndag 24 september 2017

Garn och annan inspiration

Jag var  på mässan VÄV 2017 i Växjö.
Det var kul och inspirerande. Hade nog varit ännu bättre om jag känt fler i branschen så jag haft fler att språka med, eller om jag haft sällskap av någon likasinnad, eller om jag kunnat gå på någon intressant föreläsning/kortkurs. Jag hade några bra timmar på mässan och ska verkligen inte klaga.

Massor av fina vävgarner, vackra mattor, bonader och dukar, skräddade kläder, intressanta lösningar och tekniker, snygga utställningar, positiva människor, lockande utbildningar, korta föreläsningar på speakers corner, lärorika samtal när man intresserade sig för något speciellt.

Åkte hemåt med många foton för att minnas inspirationen, en ny bok om trasmattor, en kasse och ett par uppsättningar skaftlås. Och dessutom uppfylld av återseendets glädje efter mötet av några personen jag inte träffat på länge.

Helt nöjd med min utflykt till Växjö. Nu vill jag bara väva för fulla muggar.