torsdag 14 december 2017

På sista versen

Den här veckan har vi ätit årets  sista hemodlade morötter. Lite roligt att alla fyra färgerna fanns med ända till slut trots att det funnits flest gula morötter och färst (vilket ord!) av de mörkröda. Vita och orange har vi också haft. De har smakat likadant, men det är trevligt med variationen i utseende.

De sista hemodlade potatisen gick åt dagen efter.  Och i matkällaren finns nu bara en handfull vardera av gul och röd lök.

Snart får vi nog räkna skördesäsongen som över för den här gången. Även om det finns lite saker kvar:

På bänken i köket ligger två kiwano - men de är ju så speciella att jag inte vet när och till vad vi ska äta dem - en nakenfröpumpa, samt ett par squash som jag antagligen river och har i en bröddeg på nyåret, det blir så saftigt och gott bröd.

Ute i trädgården står lite grön- resp svartkål, om inte rådjuren gjort slut på dem. Och några jordärtskockor som jag väntar med att skörda tills våren börjar anas. Jag tänker att det kommer vara extra njutbart med något hemodlat då när det är några månader utan annan skörd.

Vi har aldrig haft någon målsättning för när, eller hur länge, vi ska vara självförsörjande på det ena eller andra. Vi bara gläds så länge vi är det. Och det finns ingen plan att vinterodla eller anstränga sig mer än vad vi vill. Det måste kännas ”lagom” för oss.

Jag uppskattar och behöver pausen från odling och skörd. Det ger mig energi och kraft till en ny säsong. Och pausen ger mig också lite tid att fokusera på vävning som också måste finnas i mitt liv. Det blir en slags puls, precis som med mycket annat. En period är det intensivt och en annan är det lugnare. Som att andas in, och andas ut.

måndag 11 december 2017

Väver julklappar

Tar vara på varje ledig stund och smiter ner i källaren för att väva julklappar. Kanske hinner jag klart allt jag vill till jul, kanske inte. Men kul är det. Hoppas jag har tänkt rätt när det gäller färger och användningsområden så att det jag väver blir uppskattat av mottagarna. Jag kan inte berätta vad det är och till vem eftersom någon av dem kanske läser. Får berätta sen.






Pynt i adventstid

Andra advent.
På morgonen kyligt och klart, på kvällen snö som bäddar in allt i ljus, tystnad och mjukhet.

Fler och fler ljus. Mer röda detaljer. Och mer pynt. Man påminns hela tiden om att julen närmar sig med stormsteg. Här ett litet axplock från mina senaste dagar.

Finaste julpyntet i hela Nybro är de lysande träden vid stationen

Mysigt adventsfika häromdagen tillsammans med mannen och ena sonen

Ikväll fyller snön på med mer pynt i vår adventsgran på baksidan

Detalj från en duk. Fina stjärnor


söndag 10 december 2017

Matsäck - nödvändighet eller guldkant?

Matsäck kan sätta guldkant på en utflykt. Då kanske man plockar upp det ena efter det andra ur en fikakorg och dukar vackert. Om dessutom sällskapet är det bästa och utsikten fin och rofylld så kan en sådan matsäck verkligen vara "pricken över i".

Och ibland är matsäck det bästa tänkbara, fast på ett helt annat sätt. Som idag: Ett par korvmackor i en plastpåse och varm nyponsoppa gjorde hela skillnaden en kylig men vacker morgon i skogen på stor grisjakt tillsammans med tre andra jaktlag och inhyrda hundar och hundförare.


torsdag 7 december 2017

Julbord enligt konstens alla regler

Två dagars julkonferens med jobbet på Toftaholm: guldkant på jobbet nu igen!


När jag checkade in på mitt rum direkt efter lunch för att jobba för mig själv möttes jag av ett underbart rum värdigt en drottning: Rött, med kristallkrona, speglar med guldram, sänghimmel över sängen, samt vackra små fåtöljer. Till och med en liten krona högst upp ovanpå garderoben. Och dörr ut till en balkong med utsikt över sjön. Ingen risk att jag använder balkongen dock - det blåser och regnar ute.



Men inne är det julstämning med ljus, brasor, röda detaljer och julpynt.

Innan julbordet fick vi en timmes berättande av skrönor och sägner om troll, vättar och annat oknytt. Roligt att det berättade ordet har blivit så viktigt igen, att det finns de som har det som profession. Och vår berättare var verkligen duktig!



När vi satte oss till bords förstod vi att här förväntades man äta både länge och mycket, och att ta en sak i taget. Det fanns en "instruktionslista" på bordet där kvällens sju (!) tallrikar fanns beskrivna. Jag tror inte någon av oss lyckades äta alla dessa sju, inte ens om man försökte ta bara lite av varje. Jag tänkte på den där historien om den lille pojken som kom hem från det stora kalaset och uppgiven berättade att "På kalaset fick vi äta så många kakor vi ville! :) Men det orkade jag tyvärr inte..."


Sill, strömming och ägg (jättegott och jag var hungrig)

Lax

Kallskuret (började redan bli mätt)

Småvarmt (saknade min mammas svampstuvning och leverpudding)

Lutfisk (äter jag inte själv, men min bordsgranne uppskattade den)

Ostbordet orkade jag inte ta för mig av

Dessert och kaffe avslutade kvällen
Mätt och rund och nöjd efter mycket mat och flera timmars prat och skratt med trevliga kollegor drar jag mig undan till mitt drottningrum medan somliga andar fortsätter kvällen med musikquizz. Godnatt och tack för idag.

söndag 3 december 2017

Helg med älg och lite annat

Nu är det kvällen på första söndagen i advent. Avrundning på en helg som har bestått av många bra och roliga beståndsdelar.


Fredagskvällen satt vi länge runt middagsbordet tillsammans med sonen O, pratade om allt mellan himmel och jord, njöt av varandras sällskap och den goda måltiden. Vi åt sjöfågel. Första gången jag lagade till det. Försökte följa mors och farmors recept, men fick inte exakt samma smak som det "ska" vara. Men gott var det ändå.

När klockan ringde på lördagsmorgonen var jag frestad att stanna kvar i sängen men masade mig upp och åkte mot jaktmarkerna ihop med Jonas. På vägen dit passerade vi en ny fälla, saktade ner och spanade. Och minsann: där fanns älg. Imponerad över Jonas "falkögon" eftersom han fick syn på dem trots att det var han som körde. Vi stannade och tittade på dem en stund, och de tittade på oss. Två hornlösa djur, ungefär lika stora.
När vi träffade de andra jägarna vid kojan var det självklart vilken såt vi skulle jaga av på morgonen. Efter lite diskuterande om vilka pass som skulle användas och vilka som skulle gå drev, gav vi oss av och en efter en ropade sig klar. Nu kändes det spännande! Tänk om det äntligen skulle bli älg idag!
Det var en vacker, nästan krispig morgon med några minusgrader. Naturen frasade och prasslade för varje steg man tog.
Två jägare och en hund gick in och skulle försöka få djuren att förflytta sig och förhoppningsvis komma i skjutläge för någon av oss. Ganska snart kom ett rådjur förbi hos mig och en stund senare om hunden i dess spår (eller "slag" som det heter i jaktkretsar). Sen hände inte mycket på en lång stund. Drevkarlarna ropade ibland på radion och berättade var de var och var hunden befann sig. Snart skulle det bli dags att avsluta. Jonas passerade nära mig och bestämde sig för att gå igenom en liten plantering också. Jag och två jägare till fanns på olika ställen runt planteringen. Han hade bara kommit in en liten bit innan det hördes ett skott. Av riktningen anade jag vem som skjutit. Höll nästan andan och hoppades att det skulle vara älg. Och så hördes ett skott till. Sannolikheten för älg ökade. Sen anropet på radion som bekräftade min tanke om vem som skjutit och beskedet "Ett vuxet djur" fick oss alla att andas ut. Äntligen hade vi fått omkull en älg! Jonas hade drivit ut två kvigor ur planteringen. Och en av dem låg kvar framför "Mårtens torn". Om det verkligen var samma djur som vi sett på vägen ut, kan vi inte vara helt säkra på. Och vad gör det?!
Nu blev det samling runt älgen. Jonas och skytten hade tagit ur maginnehållet när vi andra kom dit så vi kunde börja med kaffe och småprat, medan en av oss åkte för att hämta släpkärra. Sen var det arbete som gällde för oss allihopa: först dra fram den till där bil och släp kunde komma fram, och sen - när vi samlats i logen - flå den, kapa av benen, ta ur resten av inälvorna. Mer kaffe, mycket prat och många glada miner.




Eftersom vår hund inte fått jaga och eftersom vi hade en färsk älgklöv la vi ett spår som Bimbim fick träna på en stund senare. Så vi kom hem från skogen strax innan skymningen. Det blev hämtpizza.

Sen började vi äntligen fixa inför advent: bytte gardiner, satte upp utegran, ställde ljusstakar och stjärnor i fönstren, la på röda dukar, städade. Så klart hann vi inte allt. Men tillräckligt. Det som inte blev av idag blir av en annan dag, eller också klarar vi oss utan det.

På söndagsförmiddagen åkte vi till kyrkan på Adventsgudstjänst. Stämningsfullt, ljust och med varm gemenskap runt gott kyrkfika.

Hemma fick tvättmaskinen jobba några vändor, och vi fortsatte en del av gårdagskvällens plockande och fixande. Innan skymningen körde vi till kyrkogården och tände ljus på gravarna.

Nu ikväll har vi gjort våra vanliga söndagskvällsåtaganden: jag har uppdaterat kyrkans hemsida och Jonas har sammanställt närradions tablå och skickat till tidningarna. En del tid har ägnats åt presenter och julklappar: jag har vävt klart en julklapp till, Jonas har beställt en 25-årspresent, och vi har planerat för några paket till. Det är så roligt att förbereda och fixa med presenter, att tänka ut vad som kan glädja mottagaren är nästan lika roligt som att ge bort det man tänkt ut. Och nu har vi två födelsedagar kvar att fira innan jul. Livet är intensivt. Men fantastiskt!

tisdag 28 november 2017

Gömstället


Mörkaste november. Regnet öser ner där ute. Jag fryser och är trött. Och känner mig allmänt gnällig. Saknaden känns svår, efter dem jag älskar mycket men träffar för sällan. Tungsinnet tränger sig på.

Brygger mig en stor balja te. Lägger ost och kex på ett fat. Och några av årets allra sista tomater. Flyr ner i källaren.

Teet värmer min kropp inifrån. Och själen värms när jag fixar med mina vävar, ser på garnernas vackra nyanser och planerar för nästa väv och vem som ska få den i julklapp.

Jag solvar och räknar trådar. Sänder kärleksfulla tankar till dem jag längtar efter, dem som jag väver till. Regnet hörs dovt på avstånd.


Ljuset återvinner långsamt mark i mitt inre. Inte så att svårmodet är borta, men det är hanterbart.
Det blev som en liten ensam picnic i stillhet och med trevlig sysselsättning.


söndag 26 november 2017

Predikan om kärlek på dom-söndagen

Matt 13:47–50

Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Kristus tillbaka

Temat idag på Domsöndagen är "Kristi återkomst". Det påminner oss om att Han som kommer tillbaka redan har varit här bland oss. Han vet hur det är att vara människa. Vad vi än går igenom, vad som än får oss att falla. Han har varit där.
Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. (Joh 5:22) Varför det? Jo, bara den som har erfarenhet av att vara människa – bara den som skrattat med oss, gråtit vår gråt, delat livets och jordens alla förutsättningar med oss och kämpat samma kamp som vi – bara den kan döma rättvist.
Så, på domedagen kommer vi att stå inför Jesus själv. Vår bror. Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter oss. Det är denne Jesus som är den som ska döma. Han förstår mig mer än jag förstår mig själv. Och han förlåter mig mer än jag förlåter mig själv.
Det är han som en dag ska döma. Vi ska inte göra det. Vi ska inte ens spekulera över hur domen kommer att bli

Tillrättavisa inte

En del säger att vi ska tillrättavisa varandra. Gör helst inte det! Gränsen mellan att tillrättavisa och att döma är hårfin. Det är överhängande risk att det som är tänkt som tillrättavisning tas emot som dömande. Och då har vi förstört något fast uppsåtet var gott. Vi kan ha skadat den människan. Och vi har antagligen skadat den relation vi hade och därmed försämrat våra möjligheter att förmedla Guds kärlek.

Jesus som föredöme

Hur gjorde Jesus? På tre ställen står det att Jesus tillrättavisade. Dels Petrus i enrum när han förebrådde Jesus sitt tal om att han skulle lida, dö och uppstå. Dels förebrådde han de elva för att de inte trott på dem som först vittnat om hans uppståndelse. Och dels när Jacob och Johannes ville kalla ner eld från himlen och förgöra den by som inte ville ta emot Jesus och lärjungarna.
Men på hur många ställen som helst står det att han visade kärlek, barmhärtighet och förlåtelse. Den samariska kvinnan med sitt tveksamma förflutna. Farisén som kom om natten för att han inte vågade i dagsljus. Militären ur ockupationsmakten som bad om hjälp för sin son. Evangelierna talar om en lång rad av människor som andra inte hade mycket till övers för, som bara sågs som syndare, tullindrivare, horor, samarier och andra ”andra sortens människor”. De där som inte är som vi, dem som vi inte förstår oss på. Som kanske skrämmer för att de är annorlunda. Dem bemötte Jesus med kärlek och förlåtelse. De fick av hans tid, hans uppmärksamhet och hans helande.
Till och med Judas, när allt var planerat om förrådandet, fick vara med som en självklar del i gemenskapen och få del av hans kärlek.

Skräpfisk?

När vi läser liknelsen i evangelietexten så är det svårt att få ihop det. Gud som är kärlek – slänger han verkligen bort människor som skräpfisk?! Det stämmer inte med den Jesus som möter människorna med kärlek, eller med den erfarenhet jag har av hans omsorg.
Nej Gud slänger inte bort människor! (Biskop Caroline Krooks helgmålsbön igår kväll). Det är synden som slängs bort. Allt ont och dumt som vi gjort och sagt. Det slänger Gud i den brinnande ugnen så att vi kan stå rena och möta honom på den yttersta dagen.

"Dom"-söndagen

Jesus visade många kärlek, men förvånansvärt många gånger handlar berättelserna om de där människorna som inte är som vi, de lite skumma, halvkriminella, de som är annorlunda till sätt eller utseende. De som vi kanske kallar ”dom”, ”dom där”, ”dom andra”.
Lek med orden att det kanske är ”dom”-söndag idag. Just idag kanske det främst handlar om ”dom”. Idag kanske kärleksbudskapet i första hand är riktat till ”dom”. Till dem som Gud kallar ”mina minsta”.
Och vår uppgift spegla Guds kärlek till människor vi möter. Till ”dom”.
Han frågar oss:
Vill du höra ihop med mina minsta?
Vill du tillsammans med dem älska världen för att visa min kärlek?
Vill du vara mina händer och fötter bland dessa mina minsta?



fredag 24 november 2017

Julafton och domsöndag

Idag hade många affärer rabatt och erbjudanden för att få oss konsumenter att handla extra mycket. Egentligen borde man avstå från att handla, i ren protest. Men så blev det inte.

Vi har ganska länge talat om att köpa en ny kaffemaskin, och häromdagen visade vattenkokaren att den också sett sina bästa dagar. Så när jag såg en helsidesannons i gårdagens tidning om en elfirma i stan som hade satt ner priset med 31% föreslog jag att vi skulle passa på. Det fick bli en julklapp till oss själva. När vi fikat tillsammans efter jobbet öppnade vi paket, läste instruktionsböcker och testade inställningar. Lite som julafton alltså.

En bulligt formad, beige vattenkokare, och en maskin som maler kaffebönor, brygger kaffe och skummar mjölk står nu på vår bänk och väntar på att vi ska bli förtrogna med dem och deras finesser.


Resten av kvällen satt vi med varsin dator i knät, helt fokuserade på domsöndagen som infaller om två dagar. Jag ska predika och Jonas ska leda gudstjänsten. Och även om vi har tänkt och förberett ganska mycket, fanns ett behov att få ihop det sista, att byta tankar om innehåll, ordning och formuleringar. Nu är vi snart klara. Har gjort så gott vi kan. Nu ber vi att Gud, som lett våra tankar i förberedelserna, också ska vara närvarande och, genom sin Helige Ande, beröra oss som är med på gudstjänsten.

Här kan du läsa min domsöndagspredikan som jag höll för tre år sedan. Jag kan lova att det blir mer kärlek än dom även denna gång.

måndag 20 november 2017

Sköredcirkeln

De började som ett hugskott: På föreläsning om Skillnadens trädgård erbjöds möjlighet att bilda studiecirkel om man var minst tre personer. Eftersom jag satt tillsammans med två likasinnade var vi snabbt överens om att köra igång.
Sen dess har vi träffats drygt ett par timmar vid fem tillfällen. Och vilket välkommet avbrott i vardagen det har blivit. Upplägget är att äta en måltid (där de flesta ingredienser varit hemodlade) och prata om våra trädgårdar, utbyta recept, diskutera odlingstips, förfasa oss över rådjurs och sniglars framfart, glädjas över växt och skörd och prata om en massa annat också.

Idag var vi hemma hos mig. Sjöng födelsedagssång för den som fyllde år, åt wok och gratinerade morötter, och förundrades över både utseende och smak på kiwanon. Nu tar vi paus en månad och fortsätter efter jul.



Wok "på en höft"

Skär kött i bitar och marinera ett par timmar. Eller använd fisk (kortare tid i marinad) eller kyckling.
Marinad:
Nån dl rapsolja, en skvätt vardera av pressad citron, soja och honung. Dessutom två pressade vitlöksklyftor, lite chiliflakes, svartpeppar, salt och örter.
Strimla vit- eller savoykål och förväll hastigt i saltat vatten (Eller använd nudlar om du vill)
Skär valfria grönsaker i mindre bitar. Jag tog en gul och en röd lök, en näve sockerärter från frysen, lite torkad och uppblött fjällskivling, morötter i slantar, några små, hela tomater och ett par blad svartkål.
Hetta upp en wokpanna och häll i kött (med marinad), lök och svamp. När det fräst en stund fyller du på med grönsakerna i den ordning du tror att de behöver mest tid på sig att tillagas.
Servera med matlagningsyoghurt och mer kryddor (chili och grönsakssalt)




Kiwano - afrikans horngurka - har jag odlat tidigare men då skårade vi den för tidigt och den var bara besk och bitter. I år gjorde jag ett nytt försök. En planta i ett lättåtkomligt hörn i växthuset, för detta är en växt som kan skapa en djungel på egen hand. Den rankar iväg och förgrenar sig så man måste hålla efter den hela tiden. Tre frukter blev det på plantan. Stora, gröna och taggiga. När sommaren var slut fick de komma in och ligga på bänken för att eftermogna. Till slut började de övergå i en gul-orange ton.
Jag tänkte att om de någon gång ska uppskattas så är det av vår lilla skördecirkel. Så jag tog fram den mest mogna. Så fort jag satte kniven mot den blödde den alldeles röd vätska. Och när jag skar itu den var den grön inuti. Vi provsmakade på det slajmiga, geléaktiga köttet och konstaterade att den smakade...banan! Ja faktiskt.
Så den blev en liten dessert tillsammans med några chokladbitar och en mugg kaffe.


Jag och mina listor

Häromdagen dök det upp en liten seriestripp i mitt sociala flöde. Texten var ungefär så här

Gör en lista där du varje dag skriver något bra om dig själv!

Min lista:
1. Jag är bra på att skriva listor

Jag log lite för mig själv och tänkte att det där är ganska typiskt mig ;)

Nu skriver jag visserligen inte alltid listor. Men ganska ofta. Igår gjorde jag en igen.
Jag har de senaste dagarna känt mig ganska stressad vid tanken på tiden fram till jul:
Advent är kortare än vanligt i år eftersom julafton infaller på fjärde advent. (Det stör mig lite, för jag tycker om adventstiden och vill både njuta av ljus och förväntan, men också hinna med en massa förberedelser.) Dessutom kommer vi att vara bortresta en av adventshelgerna. Så allt vi vill göra innan jul ska hinnas med på två helger. Den tanken stressar mig mycket.

Så för att hjälpa mig hantera detta blev det en alltså en lista.
Den blev kortare än befarat. Det kändes bra. (Fast jag vet av erfarenhet att jag kommer att göra många fler saker än de som står på listan. Så listan är i praktiken längre än det verkar.)
Fördelen med en lista är att den hjälper mig strukturera, den ger mig överblick och jag kan göra saker i "rätt" ordning. En viktig poäng med att något är nedskrivet på listan är att det inte riskerar att glömmas bort. Visst finns det saker som jag väljer att inte göra, men då är det ett medvetet val - glömt blir det inte.

Även på jobbet finns det ganska mycket att göra de närmsta veckorna. Det är nog bäst att jag skriver en lista!

söndag 12 november 2017

Farsdagsutflykt

Jag vaknade med en idé i mitt huvud. Jonas var inte svår att övertala. Så vi steg upp och gjorde vissa förberedelser (packade kaffetermos och en påse saffransbullar i en ryggsäck) innan vi gav oss iväg.

Vi tog omvägen förbi kyrkogården för att tända ljus på gravarna, men sen styrde vi kosan mot Mönsterås. Mamma och pappa visste att vi skulle komma och bjuda på farsdagsmiddag så de blev inte förvånade när vi dök upp. Men vad som skulle hända före maten hade de ingen aning om.


Det var strålande vackert väder. Lite kallt, med bara några plusgrader, men med en ganska svag vind. Ett väder som gjort för utflykt! På med jackor och mössor och sen ut. Vi strosade långsamt iväg. Inte hade vi bråttom och målet var att njuta av vädret, gemenskapen och vattenblänk. Vi gick ner mot hamnen och hittade en bänk vänd mot solen. Där slog vi oss ner med vårt kaffe och våra bullar. Sällan är kaffe så gott som på utflykt.




När vi var nöjda följde vi strandlinjen en bit på södra sidan av Mönsteråsviken innan vi svängde av upp mot Kuggås och sneddade genom ett bostadsområde med gamla minnen att samtala kring. Sen var vi snart hemma på Kvarngatan igen.



Alla jättenöjda. Helt underbart väder, gott fika och trevligt småprat om allt och inget.

Sen lagade vi till den utlovade middagen och när vi ätit hjälpte jag mamma med vävstolen.

Ännu en fantastisk dag att lägga till pärlbandet av lyckliga minnen!

Köksvärme

Kulna novemberdagar är det gott att sprida lite värme inomhus.

De sista vita gurkorna är nu slut. Jag rev dem och hade dem i bröddeg. Det blir så saftigt och gott bröd då. Och när jag ändå höll på så bakade jag bullar också. Bullar med saffran, mandelmassa och russin. Ja, jag vet att det är för tidigt. Men det är bara för att kompensera för alla år då jag bakat dem för sent 😉



Nu har mängden grönsaker på bänken minskat tillräckligt för att det ska få plats både en lykta och ett par skyttlar. Trevligt att blanda upp grönsakerna med lite annat pynt.

lördag 11 november 2017

Älgvittring

Efter några veckors konvalescens med en trött axel var jag äntligen tillbaka på våra jaktmarker.

Trots en ganska kall morgon med en ihållande blåst var vi en tapper skara som samlades i kojan för att prata strunt en stund, och göra upp planer för dagens jakt. Jonas hade sett en älg i Herberts mosse igår och vi chansade på att han var kvar i området så vi bemannade Jims torn, Mellantornet, Norråkern och Willys kurva och sen gav sig Jonas och Bimbim in i såten.

Nyponsoppa värmer i kallt jakttorn

Utsikt från Mellantornet

Efter en stund hördes ett lågmält anrop på komradion. En av passkyttarna hade två älgar i närheten men inte i skottläge. Sannolikt en ko och en kviga. Gutt! Hoppet tändes att vi kanske skulle få omkull något idag. När Jonas och hunden närmade sig ökade min uppmärksamhet eftersom jag satt rätt nära. Älgarna gick undan för hund och människa, men de hade inte så bråttom. Inom kort hade de dock försvunnit ur synhåll utan att någon fått skottchans.

Lite senare var det äntligen återsamling med kaffe och diskussioner om vart älgarna gått och var de möjligen kunde vara nu. Vi bestämde oss för att försöka igen. En av oss gick (utan hund) genom en mindre såt och vi andra satt på pass. Men ingen älg i sikte denna gången.

Jaja, inget att deppa över. Vi var glada att fått se älgar, de fanns i alla fall på våra marker idag. Vi skildes åt och körde iväg.

Många små mesar i björken
På väg hem genom jaktmarken såg vi älg! Stannade och kollade i kikare. En ganska grann tjur. Vi tittade på honom och han tittade på oss. Efter ett par minuter vände han och vandrade ur synhåll. Nu var vi bara tre jägare kvar men bestämde oss ändå för ett försök. PO och jag på pass, och Jonas gick in för att stöta honom mot oss. Jodå han fanns kvar, hade bara gått undan några tiotal meter. Men som vanligt - och kanske för att både PO och jag hade vinden i ryggen och alltså spred vår lukt rakt in mot honom - blev vi lurade igen. Han gick in bakom PO och vi fick se slaget förlorat.


Medan jag väntade på älgen, i lä av en rotvälta, fick jag se några rådjur springa förbi, och vinterns första domherrar satt med runda magar i ett träd framför mig.

Åkte hem efter en ovanligt lång dag i skogen. Mycket glada över naturupplevelserna.