söndag 30 november 2014

Första advent

Jag tycker adventstiden är så mysig. Dels är det så trevligt med alla ljus. Och dels ligger det en förväntan och en längtan i detta med advent - väntan - ankomst. När barnen bodde hemma gjorde jag paketkalendrar till dem. Sammanlagt 72 små paket. Och frågan är om det var jag eller de som gladdes mest...
Numera gör jag en annan slags kalender med bilder, till kyrkans hemsida. Kolla gärna här: nybromissionskyrka.se


Idag var vi på julbord i Mönsterås tillsammans med mina föräldrar och min syster och några av hennes ungdomar, och ca 100 personer till. Det är Stranda Frikyrkoförsamling som ordnar stort julbord i direkt anslutning till första adventsgudstjänsten. Den gudstjänsten innehöll fin körsång och med min favoritbasist, och en predikan i glädje och kärlek. Den handlade om fest. Både på Jesu tid, och idag och en dag i himlen. Och den handlade om att Guds kärlek till oss människor är så stor. Han har tid med oss. Och han prioriterar oss. Gud har en plan. Men människan är viktigare och han vill gå oss till mötes även om det innebär att han måste förändra eller utöka planen.

Igår var det jakt för hela slanten. Inte för att det är en adventstradition utan för att det var storjakt tillsammans med flera av jaktlagen runt omkring. Men trots bortåt 45 passkyttar och 5 hundar specialiserade på vildsvin och älg blev inte ett enda djur skjutet. Trevlig dag ändå, trots att jag nästan frös ihjäl.

torsdag 27 november 2014

Fascination och frustration

Gick ut i växthuset en sväng innan mörkret föll. Klippte ner och slängde physalisplantorna som klarat sig ända tills häromnatten då frosten tog dem. Och döm om min förvåning när jag kunde plocka en hel skål av stora frukter! Ett par var gul-oranga men de flesta behöver eftermogna inne. Men vilken lyx! Egenodlade physalis i skiftet november-december.



Sen hade jag telefontid med min läkare. Jag har varit mer eller mindre sjukskriven i över två månader och kan fortfarande inte börja jobba heltid. Hon förlängde min halvtidssjukskrivning både december och januari och skickar en remiss till neurologen. Lite lättad över att få fortsätta jobba i det här tempot. Men gråtfärdig av frustration över att inte orka som jag vill, att inte hinna eller klara som jag brukar.

måndag 24 november 2014

Rolig man jag har


Idag skickade mannen ett foto till mig när han hade dukat till lunch. Kan inte annat än le.

söndag 23 november 2014

Ljus och kärlksfull predikan på domsöndagen



Temat idag är Kristi återkomst. Det betyder att Han som kommer tillbaka för att döma levande och döda, redan har varit här bland oss.

Första Advent berättar om hur han rider in i Jerusalem på en liten åsna. Han kommer till oss. Julen sjunger för oss om hur Gud i nattens timmar föds i ett stall.

Jesus lämnar den himmelska härligheten och kommer till oss. Han som vet hur det riktiga livet är, han som har sjungit med änglarna och varit med och skapat både universum och det mikroskopiska. ”Jag måste ned till jorden och tala om för dem hur fint det kan bli”, sa han till sin Fader. Han valde att leva vårt liv. Han ville inte komma ovanifrån utan nedifrån för att få lyfta upp oss i Guds kärlek.

Gud sitter inte kvar i en avlägsen himmel och ser ned på hur vi kämpar och sliter och misslyckas här på jorden. Han bryr sig om oss. Han kommer till oss i vårt mörker, i vår nöd. Så älskade Gud den här bråkiga och besvärliga världen till vilken du och jag hör, att han utgav sin enfödde Son, offrade det dyrbaraste han hade, för att ingen av oss skulle gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

Vi människor älskar, det har vi fått av Gud. Vi älskar på olika sätt och i olika relationer. T.ex. älskar vi våra barn. Den kärleken är förlåtande. Vi älskar väl inte alltid det de gör, men vi älskar dem. Jag kan inte tänka mig något som skulle ta bort min kärlek till mina barn, eller något som skulle få mig att vända dem ryggen. Så är det nog att vara förälder. Och jag tycker att det är en stor kärlek.Men ändå är den så ynkligt liten i jämförelse med vår faders kärlek.För Gud ÄR kärlek. Han vill inte döma och straffa. Han vill älska, förlåta. Han vill att alla människor ska räddas (1 Tim 2:4)

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. (Joh 5:22) Vilken ödmjuk himmelsk Fader vi har. Han har helt överlåtit domen åt Jesus. Men varför?
Jo, bara den som har sett stjärnorna ur vårt perspektiv, bara den som skrattat med oss, gråtit vår gråt, delat livets och jordens alla förutsättningar med oss och kämpat samma kamp som vi - bara den kan döma rättvist.

Så, på domedagen kommer vi att stå inför Jesus själv. Vår bror.
Han som älskar oss så mycket att han blev människa för vår skull. Han som älskar oss så mycket att han aldrig slutar söka efter oss. Det är denne Jesus som är den som ska döma. Han förstår mig mer än jag förstår mig själv. Och han förlåter mig mer än jag förlåter mig själv.
Bibelns allra sista ord, efter att Johannes har beskrivit hur slutet ska bli, det är ”Nåd från herren Jesus åt alla” (Upp 22:21). Det är hopp och evangelium för oss.

Jesus ska alltså komma tillbaka. Och när den tiden är inne ska han ta bort all ondska och allt lidande i världen. Vi ska få en ny himmel och en ny jord. Gud ska göra allting nytt. Domsöndagen basunerar ut Guds kärlek och nåd för oss som behöver det allra mest. Domsöndagens budskap är fullkomlig glädje.

Så har vi det här med elden som det ju talas om ofta i texterna om domedagen.
Den eld vi har att möta är inte förgörande, den är renande och god. Det är nämligen Guds Andes eld.
Samma eld som det står mäktiga och positiva ord om på en hel del ställen i bibeln:
Elden som Mose såg i den brinnande busken.
Elden som ledde Israels folk genom öknen.
Elden som tändes på pingstdagen och syntes över lärjungarnas huvuden.
I höga visan står det att kärleken är som eld.
Den elden är det som brinner på domens dag!

Och vi vet att även om elden kan ödelägga och förstöra så kan den också medföra så mycket positivt.
Till och med en skogsbrand som förstör så mycket, för något gott med sig. Den banar väg för nytt liv när fröer som legat vilande i tiotals år plötsligt får rätt förutsättningar och kan börja spira.
Elden som används för att rena guld eller silver.
Elden som ger värme och ljus. Jag kan säga att elden i vår kamin hemma sprider mycket värme – det gillar jag och det behöver jag. Och alla vi som varit scouter vet vad en lägereld kan betyda av värme och gemenskap.
Det är väl särskilt om elden under kontrollerade former som vi tar tillvara dess positiva egenskaper. Och elden på domens dag kommer inte att vara okontrollerad, den kommer Gud att ha koll på och sätta begränsningarna för.

Guldsmedens eld är värd några extra ord:
Guldsmeden håller elden vid liv för att guldet i kärlet ska smälta och slagget stiga upp till ytan. Han måste sitta ner med blicken stadigt fäst på smältugnen. Han öser bort skopa efter skopa av slagg. Om processen får pågå det minsta lilla längre än nödvändigt, kommer guldet att bli skadat. Han vet att reningen är klar när han kan se sin egen spegelbild i metallens yta.
Han är som smältarens eld, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. (Mal 3:2-3)
Gud har satt sig ner, han är inte på språng utan han har tid. Han håller blicken stadigt fäst på oss när vi går genom prövning här och när vi går genom elden på domens dag, för att vi inte ska prövas mer än vi klarar av. Han kommer inte att släppa oss med blicken förrän han kan spegla sig i oss. Han ger vårt hjärta den tid det behöver för att det ska bli så likt honom som möjligt. En dag kommer vi alltså att bli en perfekt spegelbild av vår Herre.

Det är detta domen handlar om. Att få möta Jesu blick, så till bredden fylld av kärlek. Att bli sedd, genomskådad och genomälskad av en kärlek som är stark som den renande elden. Att få syn på det i mig som är dött, det som är slagg. Att gråta bittert. Att låta slagget brännas bort av Andens eld så att det i mig och i varje människa som är sant och gott och äkta blir synligt.

Och när vi har gråtit klart och hulkar så vi knappt kan andas, då möter vi Gud. Och han ska försiktigt närma sig oss och sträcka fram sina lena händer och torka tårarna från våra ögon. Och Kristus kommer då vara allt i alla och gråten kommer stillna och den stora lovsången bryta fram!


lördag 22 november 2014

Plötsligt händer det!

Upp och iväg till skogen på jakt.
Och när det ljusnar visar det sig att himlen är alldeles blå! Solen strålar!
Efter så många dagar av mörker och grått är det alldeles ljuvligt med en dag av ljus.
Dessutom var naturen krispig efter att nattemperaturen tangerat nollan. Vattendropparna på grässtrån och spindelväv var frysta till pärlor som glimmade i det sneda solljuset.

Kvittar att vi inte fick något djur med oss hem från jakten. Vi fick själen full av ljus!


tisdag 18 november 2014

Grått, grått, grått

November har verkligen levt upp till förväntningarna än så länge. Grå himmel, grått duggregn i luften, grå gryning som trögt övergår i grå skymning innan det gråa ersätts av mörker. Växjö har än så länge haft 47 minuter (!) solsken den här månaden och det har inte varit mycket bättre hos oss.

Känner mig ungefär lika inspirerande själv. Röd tröja idag men inuti känns det mest grått och trist. Skulle bra gärna dra täcket över huvudet och sova tills vårsolen aviserar sin ankomst. Men det klart, då skulle jag ju missa hela advents- och jultiden som jag tycker så mycket om, och jag skulle missa en massa jaktdagar och säkert en massa trevliga möten med människor, och den där julmässan jag ser fram emot.
Äh, jag får väl försöka övervinna tråkigheten genom att tända lite ljus och försöka sprida lite ljus och fokusera på allt det underbara som ändå finns runt omkring; tuplanlökar som vill i jorden, sallad och grönkål som fortfarande går att skörda, ungdomarna som nog kommer hem till jul, möjlighet till jakt, fikat med Annelie imorn, hundpromenader, jobbet, vänner att umgås med, släktingar och förvissningen om att ljuset ändå segrar!

Dags att tända ett ljus i stället för att förbanna mörkret.


söndag 16 november 2014

Mitt första skott mot vilt



Följande är från 21 aug i år men är en rätt trevlig historia som jag ändå vill bjuda på

"Jag skyndade mig hem från jobbet, bytte om och packade ihop det jag behövde och gav mig iväg. Det var nog första gången jag gav mig ut på jakt utan Jonas, han jobbade den kvällen. Jag parkerade vid tallen och traskade ner till tornet i Nya Hästhagen.

Och vilken kväll jag fick! Jag njöt! Jonas och jag hade varit ute ett par kvällar förut – det var ju precis i början av bockjakten – och då hade det varit blåsigt, regnigt, kallt och ogästvänligt. Men den här kvällen var nästan vindstilla och alldeles varm och skön. Visserligen kom det lite regn men det var bara vackert över hygget för det var samtidigt solsken och eftersom det inte blåste regnade det inte på mig.
Den här kvällen var det så gott med kaffe och jag hade med en fantastiskt god squash-kaka som Jonas jobbarkompis bakat.  Nästan som wienerbröd-bakelse-kondiskaka. Jag försökte baka likadana men de blev inte alls så goda.
Så redan innan jag fått se något djur konstaterade jag att det var en härlig kväll i skogen, så njutbar.

Så småningom dök det upp ett rådjur framför mig på hygget/planteringen. I kikaren såg jag att det var en bock och tyckte att den hade så fina horn att det kunde vara den snygga sex-taggaren Jonas fått på foto i åtelkameran. Den var inte så långt bort, kanske 60-70 meter men det var lite risigt framför. När jag insåg att här gick det en bock och jag skulle kunna få skottchans på den, så började pulsen slå så det dånade i öronen.
I kikaren såg jag honom tydligt. Men i kikarsiktet blev motljuset ett problem och jag bestämde mig för att vänta antingen tills han flyttat sig en bit eller tills solen försvunnit bakom trädtopparna. Det gjorde mig inget. Jag hade det rätt trevligt bara att sitta där och titta på honom i kikaren. Han var så snygg. Teddybjörns-brun i pälsen och vacker i ansiktet (men de brukar de ju vara).
Solen försvann bakom raden av tallar och han fortsatte obekymrat beta. Han rörde sig inte mycket, något steg då och då bara. Men hela tiden skymd av sly. Jag hade honom i siktet och väntade. ”Ett steg till bara så är han i skottläge”. Och då lägger han sig ner och sover! Men hallå! Inte så! Lägg av! Jaha, vad gör man då? Jag bestämde mig för att vänta ett tag. Jag visste ju att han låg därute och än fanns det tid. Så jag drack lite mer kaffe och fortsatte konstatera att jag hade en härlig kväll.

Det var nog bara en power-nap för innan det gått tjugo minuter reste han sig igen och jag gjorde mig redo. Nu var jag lugnare, pulsen gjorde mig inte lomhörd längre. Jag väntade på honom, fortfarande lika långsamt, ett steg då och då, nästan alltid skymd. Och han drog sig längre och längre ifrån mig men jag bedömde det till mindre än hundra meter. Sneglade på klockan: snart skulle jag tycka det var för sent och plocka ihop. Men ett par minuter till. Äntligen var han i skottläge. Var han för långt bort? Nej det trodde jag inte och kornet var väldigt stadigt, jag hade bra stöd på alla sätt. Var det för sent? Hur fort skulle det mörkna? Men jag hade några minuter kvar innan solen gick ner, det skulle nog ordna sig. Jag bestämde mig och kramade långsamt av.

Efteråt måste jag konstatera att det var som Jonas sagt – man känner inte rekylen ett enda dugg.  Allt fokus ligger framåt, på djuret i siktet, på skottet, på vad som händer sen.

Jag repeterade in en ny patron och koncentrerade mig hela tiden på bocken. Han ryckte till rejält, kastade om och rusade mot skogsbrynet. Jag försökte hålla koll på var han försvann in för att kunna hitta honom.

Jag klättrade ner ur tornet, lämnade ryggsäcken och tog med allt jag kunde tänka mig behöva och så gav jag mig iväg över hygget. Snårigt och ojämnt men det var inget att tänka på nu. Bort till skogsbrynet ungefär där han försvann för mig, men det var svårt att veta exakt för allt ser ju annorlunda ut på avstånd mot när man är där. Och så började jag leta. Men om man tror att rådjur är bruna och skogen grön så tror man fel, allt har samma nyanser. Allt smälter ihop, både former och färger. Jag gick fram och tillbaka, kors och tvärs i början av skogen. Han borde ligga här. Snälla låt honom ligga här. Minuterna tickade på och jag hittade inget rådjur. Skymningen kom skrämmande snabbt. Jag började fasa för ett eftersök i mörkret med hund och ficklampor. Det var inte så här det skulle bli! Ångest. Fram och tillbaka, en vända till. Oj vad mycket jag hann tänka, ångra, bekymra mig över. Hur länge skulle jag hålla på? När vore det bättre att hämta hjälp? Tillbaka ut mot hygget för att börja en ny runda.

Och så låg han bara där! Han hade inte ens kommit in i skogen utan låg precis i hyggeskanten. Precis där jag borde börjat leta (måste vara ännu noggrannare med att ta siktmärken på var djuret försvinner nästa gång). Lättad och tacksam över att ha hittat honom. Att allt var som det skulle nu. Jag tog ett par kort på honom i det begynnande mörkret. Han var verkligen fin.

Okey hur skulle man göra nu?! Passa ett djur. Jo jag har sett på, och jag har sett det på film på nätet. Men nu skulle jag göra det själv och ingen fanns i närheten som kunde ge några råd. Bara att ge sig på det alltså. Av med jackan, kavla upp ärmarna, på med handskar och så fram med kniven. Varmt, blodigt och hela tiden med en fundering kring hur man ”borde” göra. Men jag gjorde det. Och när jag var färdig så låg tarmar, magsäck och annat maginnehåll kvar i skogen medan lungor och hjärta var kvar i djuret. Urinblåsan var väldigt välfylld och jag undrade hur det skulle gå när jag drog kroppen genom skogen, men Jonas brukar ta bort den hemma så jag lät den vara och hoppades på det bästa (den gick så klart sönder på vägen hem).

Nästa steg var att dra ut min råbock till bilen. Ca hundra meter över planteringen till tornet, lika långt till över planteringen innan det blev slät åker i ytterligare hundra meter. Mörkret föll. Rådjuret var tyngre än jag trott. Och ryggsäck och vapen skulle också med. Planteringen är väldigt ojämn med djupa vattenfyllda hjulspår och mycket ris och sly. Hornen var vassa och hårda mot mina händer. Men det fanns inget att välja på. Det här skulle göras. Och det var jag som skulle göra det. Det var bara att traska på utan att direkt välja väg. Genom ris och vatten. Mot slutet var det så mörkt att mitt riktmärke var den ensamma höga tallen mot en något ljusare himmel. Det var där jag ställt bilen. När äntligen kom fram var det inte mycket av kläderna som var torra, antingen blött utifrån eller inifrån. Och jag stånkade som en blåsbälg. Helt slut. Ner med djuret i en säck och så in med den i bilen. När jag körde hem var jag trött, omtumlad, tacksam, stolt, förundrad och väldigt nöjd.

Väl hemma måste jag börja med att byta kläder. Sen skulle jag försöka hänga upp bocken i den ställning som finns i garaget. Men kombinationen för högt och för tungt för en redan trött kropp gjorde att jag inte klarade det. Kajsa kom ut och hjälpte till att lyfta och då fick vi upp den. Då kom Jonas hem från jobbet (han hade fått gå nån timme för tidigt). Den kvällen hade han inte behövt något lyse på cykeln för det lyste om hela karln. Han var så stolt över mig, så himla glad för min skull. Mycket, mycket gladare än jag var – jag hade bara fokuserat på att göra allt som skulle göras. Hans ögon var som stjärnor. Varma lysande älskande stjärnor.

Sen hjälptes vi åt att flå och ta ur den, precis om vi hjälpts åt med den han sköt några dagar tidigare. Egentligen vet jag nog hur man ska göra allt det där, men det är inte alltid mina muskler räcker till. (Och vi spolade av kroppen med vatten eftersom blåsan gått sönder. Det är ett moment jag absolut inte skulle klara ensam.)

Och det visade sig att skottet varit perfekt: rakt genom hjärtat, knäckt bröstbenet och brutit av ett framben. Helt otroligt att den alls kunde springa sin väg. Och passningen jag gjort i skogen var också helt godkänd. Det var en vacker och symmetrisk fyrataggare och Jonas tänker så klart göra iordning en trofé av hornen. Det kommer att bli på en svart sköld.

Dagarna som följde var jag stolt som en tupp! Förundrad över det faktum att jag klarat allt. Att jag gjort alltihopa alldeles själv och dessutom gjort det bra. Jag unnade mig en annan slags trofé. Jag beställde (från paulalindgren.se) en tjock silverring med en del av min tomhylsa – förgylld – på. Den är så snygg och jag är så nöjd.

Jag gjorde det!"



Utsikt från ett soffhörn

Större delen av helgen har jag tillbringat i soffhörnet med en filt eller framför brasan eller med en kopp kaffe. Krafterna räckte inte till så mycket mer än så och då är det bara att acceptera och hoppas att en annan dag blir starkare.

Idag har vi äntligen plockat undan i sommarrummet och stuvat in möbler, grejer och pynt där det ska vinterförvaras. Ja, det är ju inte "vi" som har gjort det eftersom jag suttit i soffan, utan Jonas har gjort det. Skönt att det äntligen blev av. Nu är det bara några envisa physalis och smultron i växthuset som fortfarande minner om en skörderik sommar.

Och inne har vi ett stort fat med tomater som eftermognar. Vi kommer att ha egna tomater hela november. Och sen är det bara en månad eller två tills det är dags att så för nästa säsong. Bara tanken ger glädje


lördag 15 november 2014

Två steg framåt, och så ett tillbaka

De senaste dagarna har jag mått förvånansvärt bra. Till kollegorna som frågar säger jag att jag är på bättringsvägen efter min borrelia men att det går så långsamt. Jag tycker att jag har förlikat mig med det och tänker att det får ta sin tid att bli frisk. Slutet på veckan har innehållit mindre sömn än tidigare och ändå funkat ganska bra. Det har funnits en del som tagit kraft och koncentration. Trots det har jag mått nästan som vanligt.

Men idag kom bakslaget. Efter lite morgonbestyr och hundpromenad i regn var dagens krafter förbrukade. Det enda som återstod var att ligga i soffan, sova och bara inse att jag inte hade något att välja på.

När kroppen är dålig och krafterna tryter och jag inte kan göra allt jag vill och brukar, är det lätt att tro att jag också är dålig och inte är så mycket att ha. Det är nära till hands att tårarna och uppgivenheten tar över. Då är det gott att det finns motvikter i mitt liv:
Främst mannen som älskar mig hur jag än mår och behöver mig hur jag än känner mig.
En annan motvikt är Cia som vet hur det är att vilja men inte orka och som finns i en chat nära mig.
Den tredje motvikten just nu är goda vänner som vi fått glädjen att dela ett halvt dygn med. De är gamla och kloka och ett underbart föredöme i att visa varandra vardaglig kärlek och omsorg. Och trots att hennes kropp är skröplig och inte lyder ger hon inte upp, låter hon inte modlösheten segra. Jag är så tacksam att de trotsade kroppens begränsningar och kom till oss.


torsdag 13 november 2014

Det är så roligt att se proffs arbeta

Uttrycket myntade en kollega för många år sedan då vi såg vägbyggare köra stora maskiner i trånga utrymmen mellan små pinnar. Men jag har anammat det och gjort det till mitt. Det är en sån fröjd att se (eller höra eller uppleva) när någon gör något som den verkligen är bra på.

Bara ett par exempel de sista dagarna.
Supporten på mitt webhotell som snabbt och lätt fixade min subdomän för bloggen och såg till att koppla den till blogger.
Min kollega som höll i en information på ett klokt, lättbegripligt och samtidigt ödmjukt sätt.
Helene på fotvården som idag tog hand om mina fötter och fick hela mig att känna mig bortskämd och fylld av välbehag.
Och så en predikan jag läste som satte ord på Guds kärlek och förlåtelse på ett sätt som jag kunde ta in och göra till mitt. (Mer om detta i samband med domsöndagen då jag ska predika)

Idag har jag tagit mig för att mata in mina tidigare inlägg så nu är jag ifatt här. Så nu kan jag säga välkommen hit!

måndag 10 november 2014

Grytunderlägg

"Vävning är medicin för mig" sa moster idag och tackade ja till en ny vävstol. Så glad att jag kan ge henne den.

Hantverk är så kul! Jag har fållat klart alla grytunderlägg nu, med de som är kvar sen i våras har jag nu 36 (!) stycken. Undrar hur många som blir sålda på julmarknaden i Desemåla 6 dec. Du kommer väl dit och kollar?! Mina grytunderlägg är i svart och rött, rutiga eller randiga, ca 25x25 cm och med pinnar av äpple, gullris, vass, höstanemon, mjölkört eller stormhatt, eller med rep eller tidningspapper. Tror du 120:- kan vara ett lagom pris?


söndag 9 november 2014

Lägg det goda överst!

Jag är alldeles för mycket för att oroa mig och bekymra mig i förväg. Jag våndas ofta över saker jag ändå inte kan påverka. Häromkvällen - efter en lång och bra dag - insåg jag att jag vilat alldeles för lite och när jag äntligen kom isäng var jag tröttare än vad som var bra. Så jag låg och grunnade över hur det skulle bli nästa dag, hur jag skulle komma upp på morgonen, hur jag skulle klara av jobbet osv. 

"Lägg det goda överst" sa Jonas till mig och så började han räkna upp allt bra från dagen som gått, allt som glatt oss, det som blivit av, sånt som blivit bra.  Och så kom lugnet och jag fylldes av tacksamhet, glädje och värme. Sen somnade jag med ett leende och nästa dags oro kunde jag lämna. Den blev dessutom bra den också.

Påminnelse om sommar

Hösten är här med besked nu, disigt och grått. Men nästan fram till nu har det varit en välsignad höst, med ljus och värme och skörd av allehanda slag. 

Den här helgen har vi ägnat oss en del åt sånt som har med sommaren att göra. Jag har satt vitlök och drömmer om att få  skörda i mitten av nästa sommar. Men viktigare är att vi äntligen har tvättat Veronica, kört henne till stugan i Sallanders hage och byggt henne ett garage för vintern. Oskar var med och jobbade på jättebra ihop med Jonas. Han verkar nästan lika förtjust i sin skruvdragare som Jonas är i sin.

Så vi fick en dag vid sommarstugan. Och så kom mamma och pappa dit och delade äppelpaj och kaffe med oss på eftermiddagen. Och jag fick krama min pappa på fars dag. Som present fick han en påse hemodlade tomater och en liten bukett från vår trädgård, med ros och kaprifol. Sa jag att vi haft en fantastisk höst?!

torsdag 6 november 2014

Du är ett träd

Det här är en gammal tanke, men fortfarande behöver jag påminna mig om den.

Vid ett tillfälle när jag mådde väldigt dåligt och såg allt i svart, pratade en god vän om träd. Även när de inte har löv, inte blommar och inte bär frukt är de träd och har sitt värde i att vara just träd ändå. Jag har blommat så mycket och burit så mycket frukt. Nu är det viloperiod, vinter och nakna grenar. Men jag har ändå samma värde. Jag är ändå jag. ”Gå nu och tänk att du är ett träd.”

Tårar

Jodå, det här är också en del av mig. Även om jag försöker förtränga och förneka det. Även om jag nedvärderar mig själv på grund av det.

Tårar, mörker och destruktivitet. 

Jag skulle kunna skriva långa epos om det. Sätta ord på allt det negativa jag ser i mig. Men jag låter bli. I alla fall idag.

måndag 3 november 2014

Tillbaka

Efter nästan sex veckor hemma pga borrelia var det äntligen dags att återvända till jobbet. Kändes nervöst av två skäl. Dels: Det är så länge sen - kommer jag ihåg nåt, kommer jag ens att hitta? Dels: Jag har varit svag så länge - kommer jag att orka? 

Jodå jag kom ihåg både lösenord och namn på kollegor och annat väsentligt.
Orkade? Nja, sådär. Första dagen sov jag i soffan på eftermiddagen. Andra dagen sov jag som en sten i sängen ett par timmar direkt efter jag kom hem. Tredje dagen ska jag som väl är vara hemma så jag ser fram emot sovmorgon och lugnt tempo hela dagen. Sen får vi se hur det blir. Ett litet steg i taget...

Jag är sjukskriven på halvtid. Men med min restid innebär det att jag är hemifrån ungefär en heltid. Kanske inte konstigt att det känns tufft. Omställningen är ju rätt stor.

Men jag är på bättringsvägen, det känner jag ju. Det går bara så oändligt långsamt. Så lite jag orkar. Så lite som behövs för att det ska bli för mycket och tröttheten slår tillbaka nästa dag.

Ja, jag är tillbaka på jobbet. Men jag är också tillbaka i sängen.

söndag 2 november 2014

Jakt och middag

Om någon för fem år sen påstått att jag skulle finna ett nöje i att sitta i skogen och vänta på något som oftast inte händer, skulle jag bestridit det högljutt. Men så har det blivit. Det är så mycket glädje i att vara ute och jaga. Jag stiger frivilligt upp tidigt på lördagmorgnarna, pälsar på  mig massor av kläder (har jag nån gång sagt att jag är sjukligt frusen?), sätter mig på ett pass och väntar och väntar och väntar, eller går med hunder genom sankmarker, över hyggen, genom alldeles för tät snårskog, snubblande över ris och grenar. Och jag kan inte förklara det men det är så roligt! Jag trivs med jakt! Hittillls har jag bara skjutit ett vilt - jag kanske återger den händelsen senare - men det är jag mäkta stolt över och jag hoppas det ska bli fler.

Vi höll på ett antal timmar igår. Fyra drev med tre olika hundar. Och många rådjur som sattes i rörelse men ingen som kom inom skotthåll för någon. Det gör inget, vi tar dem en annan dag. Det var så vackert. Luften var disig av fukt. Nöjda men trötta och blöta när vi åkte hem.

På kvällen kom fyra av våra goda vänner på en bit mat. Vi fick jättetrevliga timmar med samtal av vitt skilda slag: författarskap, våra ungdomars väl och ve, hantverk, församlingen, företagande, sjukskrivning, bokmässan och mycket annat.