söndag 16 november 2014

Mitt första skott mot vilt



Följande är från 21 aug i år men är en rätt trevlig historia som jag ändå vill bjuda på

"Jag skyndade mig hem från jobbet, bytte om och packade ihop det jag behövde och gav mig iväg. Det var nog första gången jag gav mig ut på jakt utan Jonas, han jobbade den kvällen. Jag parkerade vid tallen och traskade ner till tornet i Nya Hästhagen.

Och vilken kväll jag fick! Jag njöt! Jonas och jag hade varit ute ett par kvällar förut – det var ju precis i början av bockjakten – och då hade det varit blåsigt, regnigt, kallt och ogästvänligt. Men den här kvällen var nästan vindstilla och alldeles varm och skön. Visserligen kom det lite regn men det var bara vackert över hygget för det var samtidigt solsken och eftersom det inte blåste regnade det inte på mig.
Den här kvällen var det så gott med kaffe och jag hade med en fantastiskt god squash-kaka som Jonas jobbarkompis bakat.  Nästan som wienerbröd-bakelse-kondiskaka. Jag försökte baka likadana men de blev inte alls så goda.
Så redan innan jag fått se något djur konstaterade jag att det var en härlig kväll i skogen, så njutbar.

Så småningom dök det upp ett rådjur framför mig på hygget/planteringen. I kikaren såg jag att det var en bock och tyckte att den hade så fina horn att det kunde vara den snygga sex-taggaren Jonas fått på foto i åtelkameran. Den var inte så långt bort, kanske 60-70 meter men det var lite risigt framför. När jag insåg att här gick det en bock och jag skulle kunna få skottchans på den, så började pulsen slå så det dånade i öronen.
I kikaren såg jag honom tydligt. Men i kikarsiktet blev motljuset ett problem och jag bestämde mig för att vänta antingen tills han flyttat sig en bit eller tills solen försvunnit bakom trädtopparna. Det gjorde mig inget. Jag hade det rätt trevligt bara att sitta där och titta på honom i kikaren. Han var så snygg. Teddybjörns-brun i pälsen och vacker i ansiktet (men de brukar de ju vara).
Solen försvann bakom raden av tallar och han fortsatte obekymrat beta. Han rörde sig inte mycket, något steg då och då bara. Men hela tiden skymd av sly. Jag hade honom i siktet och väntade. ”Ett steg till bara så är han i skottläge”. Och då lägger han sig ner och sover! Men hallå! Inte så! Lägg av! Jaha, vad gör man då? Jag bestämde mig för att vänta ett tag. Jag visste ju att han låg därute och än fanns det tid. Så jag drack lite mer kaffe och fortsatte konstatera att jag hade en härlig kväll.

Det var nog bara en power-nap för innan det gått tjugo minuter reste han sig igen och jag gjorde mig redo. Nu var jag lugnare, pulsen gjorde mig inte lomhörd längre. Jag väntade på honom, fortfarande lika långsamt, ett steg då och då, nästan alltid skymd. Och han drog sig längre och längre ifrån mig men jag bedömde det till mindre än hundra meter. Sneglade på klockan: snart skulle jag tycka det var för sent och plocka ihop. Men ett par minuter till. Äntligen var han i skottläge. Var han för långt bort? Nej det trodde jag inte och kornet var väldigt stadigt, jag hade bra stöd på alla sätt. Var det för sent? Hur fort skulle det mörkna? Men jag hade några minuter kvar innan solen gick ner, det skulle nog ordna sig. Jag bestämde mig och kramade långsamt av.

Efteråt måste jag konstatera att det var som Jonas sagt – man känner inte rekylen ett enda dugg.  Allt fokus ligger framåt, på djuret i siktet, på skottet, på vad som händer sen.

Jag repeterade in en ny patron och koncentrerade mig hela tiden på bocken. Han ryckte till rejält, kastade om och rusade mot skogsbrynet. Jag försökte hålla koll på var han försvann in för att kunna hitta honom.

Jag klättrade ner ur tornet, lämnade ryggsäcken och tog med allt jag kunde tänka mig behöva och så gav jag mig iväg över hygget. Snårigt och ojämnt men det var inget att tänka på nu. Bort till skogsbrynet ungefär där han försvann för mig, men det var svårt att veta exakt för allt ser ju annorlunda ut på avstånd mot när man är där. Och så började jag leta. Men om man tror att rådjur är bruna och skogen grön så tror man fel, allt har samma nyanser. Allt smälter ihop, både former och färger. Jag gick fram och tillbaka, kors och tvärs i början av skogen. Han borde ligga här. Snälla låt honom ligga här. Minuterna tickade på och jag hittade inget rådjur. Skymningen kom skrämmande snabbt. Jag började fasa för ett eftersök i mörkret med hund och ficklampor. Det var inte så här det skulle bli! Ångest. Fram och tillbaka, en vända till. Oj vad mycket jag hann tänka, ångra, bekymra mig över. Hur länge skulle jag hålla på? När vore det bättre att hämta hjälp? Tillbaka ut mot hygget för att börja en ny runda.

Och så låg han bara där! Han hade inte ens kommit in i skogen utan låg precis i hyggeskanten. Precis där jag borde börjat leta (måste vara ännu noggrannare med att ta siktmärken på var djuret försvinner nästa gång). Lättad och tacksam över att ha hittat honom. Att allt var som det skulle nu. Jag tog ett par kort på honom i det begynnande mörkret. Han var verkligen fin.

Okey hur skulle man göra nu?! Passa ett djur. Jo jag har sett på, och jag har sett det på film på nätet. Men nu skulle jag göra det själv och ingen fanns i närheten som kunde ge några råd. Bara att ge sig på det alltså. Av med jackan, kavla upp ärmarna, på med handskar och så fram med kniven. Varmt, blodigt och hela tiden med en fundering kring hur man ”borde” göra. Men jag gjorde det. Och när jag var färdig så låg tarmar, magsäck och annat maginnehåll kvar i skogen medan lungor och hjärta var kvar i djuret. Urinblåsan var väldigt välfylld och jag undrade hur det skulle gå när jag drog kroppen genom skogen, men Jonas brukar ta bort den hemma så jag lät den vara och hoppades på det bästa (den gick så klart sönder på vägen hem).

Nästa steg var att dra ut min råbock till bilen. Ca hundra meter över planteringen till tornet, lika långt till över planteringen innan det blev slät åker i ytterligare hundra meter. Mörkret föll. Rådjuret var tyngre än jag trott. Och ryggsäck och vapen skulle också med. Planteringen är väldigt ojämn med djupa vattenfyllda hjulspår och mycket ris och sly. Hornen var vassa och hårda mot mina händer. Men det fanns inget att välja på. Det här skulle göras. Och det var jag som skulle göra det. Det var bara att traska på utan att direkt välja väg. Genom ris och vatten. Mot slutet var det så mörkt att mitt riktmärke var den ensamma höga tallen mot en något ljusare himmel. Det var där jag ställt bilen. När äntligen kom fram var det inte mycket av kläderna som var torra, antingen blött utifrån eller inifrån. Och jag stånkade som en blåsbälg. Helt slut. Ner med djuret i en säck och så in med den i bilen. När jag körde hem var jag trött, omtumlad, tacksam, stolt, förundrad och väldigt nöjd.

Väl hemma måste jag börja med att byta kläder. Sen skulle jag försöka hänga upp bocken i den ställning som finns i garaget. Men kombinationen för högt och för tungt för en redan trött kropp gjorde att jag inte klarade det. Kajsa kom ut och hjälpte till att lyfta och då fick vi upp den. Då kom Jonas hem från jobbet (han hade fått gå nån timme för tidigt). Den kvällen hade han inte behövt något lyse på cykeln för det lyste om hela karln. Han var så stolt över mig, så himla glad för min skull. Mycket, mycket gladare än jag var – jag hade bara fokuserat på att göra allt som skulle göras. Hans ögon var som stjärnor. Varma lysande älskande stjärnor.

Sen hjälptes vi åt att flå och ta ur den, precis om vi hjälpts åt med den han sköt några dagar tidigare. Egentligen vet jag nog hur man ska göra allt det där, men det är inte alltid mina muskler räcker till. (Och vi spolade av kroppen med vatten eftersom blåsan gått sönder. Det är ett moment jag absolut inte skulle klara ensam.)

Och det visade sig att skottet varit perfekt: rakt genom hjärtat, knäckt bröstbenet och brutit av ett framben. Helt otroligt att den alls kunde springa sin väg. Och passningen jag gjort i skogen var också helt godkänd. Det var en vacker och symmetrisk fyrataggare och Jonas tänker så klart göra iordning en trofé av hornen. Det kommer att bli på en svart sköld.

Dagarna som följde var jag stolt som en tupp! Förundrad över det faktum att jag klarat allt. Att jag gjort alltihopa alldeles själv och dessutom gjort det bra. Jag unnade mig en annan slags trofé. Jag beställde (från paulalindgren.se) en tjock silverring med en del av min tomhylsa – förgylld – på. Den är så snygg och jag är så nöjd.

Jag gjorde det!"



2 kommentarer: