Årets största?

Detta kan vara den största tomaten hos oss i år. Helt säker är jag inte för säsongen är inte slut och det kan finnas någon bjässe dold i djungeln som trivs i vårt växthus. 

Sorten är Beefsteak som vi köpte i Italien förra året. 

Färgkaskad

Jag, som har svårt att vara "lagom" och hellre överdriver, blev jätteförtjust i den här planteringen som jag gick förbi ikväll. En hel drös av starka, glada färger. Mycket roligare än måttfullhet och diskreta blandning av nyanser ton i ton.

Överdrifter

Jag är rätt bra på att överdriva. Det bara blir så. Det är så många saker jag vill så mycket. Och för mycket av det goda kan vara underbart!

Men det finns tillfällen när jag tänker att det kunde varit bra om jag hade förmåga att begränsa mig en aning. Som nu, när det känns som att all vaken tid går åt till att ta hand om skörden. Men egentligen är det ändå kul.

Och Jonas har anlag för att vara likadan. Det är kanske en förutsättning för att vi ska funka så bra ihop.

Men häromdagen var det dumt att ingen av oss bromsade i tid:
På eftermiddagen åkte vi till stugan. Nu är den såld och vi jobbar på för att packa allt och tömma den. Vi hade gjort en rejäl insats dagen innan och fortsatte nu att fylla lådor. Det tog några timmar. När vi ändå var där tänkte vi ta med oss en del därifrån. Det blev ganska mycket. Vi fyllde bilen och släpet med alla våra lådor och en hel del prylar. Sen var vi rätt trötta. Så långt var allt ok. Vi var på väg hem. Då insåg vi att bil och släp måste tömmas i Nybro eftersom de skulle användas till annat dagen efter. Och dessutom fanns det mer saker som måste bli gjort under kvällen.
Oj, med den insikten tog kraften slut. Visst, vi gjorde alltihop - vi var ju "tvugna". Men suck vilka trötta kroppar när vi vacklade isäng.

Inte alltid bra att överdriva alltså. Fast det kanske du redan visste.

Att inte begränsa sig...

Lagom är inte min grej!

Igår när jag upptäckte att min skadade vänsterarm ändå räckte till för att väva, så vävde jag i många timmar. Idag har armen varit lite "trött" men om jag känner mig själv rätt kommer jag ändå gå ner i källaren och väva lite till ikväll. Det är så underbart roligt!

Rosa tabletter...

...med en blå rand

Ull-sjal. Svårast är att slå så löst att gåsögonen blir symmetriska

Jag gick ut och tittade till mina tomater och gurkor. Frosten hade gett plantorna en smäll häromnatten och jag insåg att hösten obevekligen är här. Alltså ägnade jag mig åt att skörda både mogen och omogen frukt och klippte ner plantorna. Tog i lite mer än armen ville och måste vila en stund efteråt. Nu räcker inte köksbänken för all skörd längre, de omogna ligger på en bricka i vardagsrummet och väntar på sin tur.

Delar av dagens skörd

Köksbänken just nu

Detta är kanske inte sista skördebilderna för i år. Både potatis och morötter står kvar i jorden. Jag får nog be mannen (med två fungerande armar) att ta upp dem så vi får lagra dem i källaren. Och jag sparade (faktiskt!!) några tomatklasar till honom. De satt för högt upp för att ens jag skulle inbilla mig att jag skulle klara dem.

Grannarnas rhododendron

Vi har grannar vars trädgård kan mäta sig med vilken rhododendronpark som helst. Så här års är den helt makalös när både rhododendron och (dess släktingar) azaleor blommar i alla färger och storlekar. Här är ett axplock:

 

Den här orangea finns i en annan trädgård i grannskapet

Balansen

När jag var barn fanns det en gubbe som kallades för "Balansen" för att han vinglade emellanåt. Inte vet jag - det finns så mycket jag inte har koll på sen den tiden - han kanske inte alls var en fullgubbe (så hette det ju) utan en alldeles vanlig man som hade problem med synen, eller lilltårna eller balansnerven, eller vad det nu är som gör att man vinglar.

Numera är det jag som söker balansen men har så svårt att finna den. Bildligt sett.

Jag jobbar heltid. Och den här veckan är det intensivt med extra långa dagar av olika anledningar.
Som ordförande i församlingen ligger somliga uppgifter på mig. Den här veckan finns det en hel del som MÅSTE bli gjort.
Med hus och trädgård med odlingar finns det massor av praktiska saker att fixa. Just nu är det högsäsong för att skörda och frysa in. Städa och tvätta och laga mat är ju exempel på saker som man måste hitta utrymme för hela tiden.
Som fru, mamma, dotter, vän och matte finns det alltid omsorger och stöttning i olika form som jag vill ge.
Och så finns det saker jag vill göra bara för att jag gillar det: väva och jaga står högt på önskelistan nu.

Jag måste vila, ta det lugnt och vara rädd om mig för att inte bli dålig igen.

Hur ska jag få ihop den ekvationen?! Var finns tiden för vila och återhämtning?!

Det går sannerligen inte. Om jag avstår från något så är det bara de sakerna jag verkligen vill göra, de som skulle kunna ge mig både vila och energi. Och då blir jag ledsen och frustrerad över att jag inte hinner det jag helst vill.

Är det nån som har lite tid att låna ut till mig? (Dock inte helt säkert att jag lämnar tillbaka det lånet)

För mycket av det goda kan vara underbart

Det finns så mycket att glädjas över och att engagera sig i. Och jag kan inte låta bli att göra massor, jämt.

Nu har jag haft semester fyra veckor och under den tiden har jag hunnit vila mycket och göra många roliga saker. Jag har mått så bra på sistone, mycket bättre än i vintras. Och när jag mår bra håller jag på, pular med allt möjligt. Och glömmer bort att vila, glömmer bort att jag inte är den jag var fram till för bara ett år sen. Så till slut måste det slå tillbaka, antar jag. De senaste dagarna har inte varit helt lysande. Tröttheten har övermannat mig igen. Inte som när det var som värst - långt ifrån - men tillräckligt för att göra mig ledsen och få  mig att inse att jag levt över mina tillgångar igen. Ska jag nånsin lära mig?!

Jag är ju inte så bra på att vara "lagom", tvärt om, jag är bra på att överdriva. Jag menar, det finns ju människor som inte ägnar sig åt någon hobby alls. Jag har tre och alla är de ganska tidskrävande: jakt, odling och vävning. Dessutom har jag ansvar och engagemang i Nybro Missionskyrka. Och så har jag svårt att säga nej om någon annan människa behöver mig på något sätt.

Snart är förberedelserna klara så jag äntligen kan börja väva på min röda sjal som jag komponerat alldeles själv. I augusti är det dags att börja jobba igen. Då ska jag också göra ett nytt programblad till kyrkan, börja titta över församlingens stadgar och ta tag i en anställningsprocess. Samma månad ska jag ställa till med 50års-kalas vilket kräver en del förberedelser. I augusti kommer trädgården att bjuda på massor att skörda och ta hand om. Och så börjar bockjakten. Det kommer alltså inte bli lätt att hitta tid för vilan då. Visserligen finns det en slags vila i att göra alla de saker jag trivs med. Men blir det för mycket blir det ändå inte bra.

Jag kan inte tänka mig att avstå från något av mina intressen. Återstår att lära mig att begränsa dem så att jag ändå räcker till. Så att de ger mig glädje men inte stressar mig. Jag behöver lära mig att delegera uppgifter. Och att säga "nej" ibland.

Inte lätt. Men nödvändigt.
Det är för väl att jag har både Gud och Jonas vid min sida, som bromsar mig och stöttar mig, som ger mig kraft och glädje. Fast på olika sätt förstås.