Det finns så mycket att glädjas över och att engagera sig i. Och jag kan inte låta bli att göra massor, jämt.
Nu har jag haft semester fyra veckor och under den tiden har jag hunnit vila mycket och göra många roliga saker. Jag har mått så bra på sistone, mycket bättre än i vintras. Och när jag mår bra håller jag på, pular med allt möjligt. Och glömmer bort att vila, glömmer bort att jag inte är den jag var fram till för bara ett år sen. Så till slut måste det slå tillbaka, antar jag. De senaste dagarna har inte varit helt lysande. Tröttheten har övermannat mig igen. Inte som när det var som värst - långt ifrån - men tillräckligt för att göra mig ledsen och få mig att inse att jag levt över mina tillgångar igen. Ska jag nånsin lära mig?!
Jag är ju inte så bra på att vara "lagom", tvärt om, jag är bra på att överdriva. Jag menar, det finns ju människor som inte ägnar sig åt någon hobby alls. Jag har tre och alla är de ganska tidskrävande: jakt, odling och vävning. Dessutom har jag ansvar och engagemang i Nybro Missionskyrka. Och så har jag svårt att säga nej om någon annan människa behöver mig på något sätt.
Snart är förberedelserna klara så jag äntligen kan börja väva på min röda sjal som jag komponerat alldeles själv. I augusti är det dags att börja jobba igen. Då ska jag också göra ett nytt programblad till kyrkan, börja titta över församlingens stadgar och ta tag i en anställningsprocess. Samma månad ska jag ställa till med 50års-kalas vilket kräver en del förberedelser. I augusti kommer trädgården att bjuda på massor att skörda och ta hand om. Och så börjar bockjakten. Det kommer alltså inte bli lätt att hitta tid för vilan då. Visserligen finns det en slags vila i att göra alla de saker jag trivs med. Men blir det för mycket blir det ändå inte bra.
Jag kan inte tänka mig att avstå från något av mina intressen. Återstår att lära mig att begränsa dem så att jag ändå räcker till. Så att de ger mig glädje men inte stressar mig. Jag behöver lära mig att delegera uppgifter. Och att säga "nej" ibland.
Inte lätt. Men nödvändigt.
Det är för väl att jag har både Gud och Jonas vid min sida, som bromsar mig och stöttar mig, som ger mig kraft och glädje. Fast på olika sätt förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar