Kyrkbänkar

Idag var vi och hämtade något som jag räknar som en tidig julklapp till mig själv. Fyra kyrkbänkar från kapellet i Torp. 

Det lilla kapellet har en stor plats i mitt hjärta. Där har jag deltagit i luciatåg, söndagsskolfester, helgmålsbön och gudstjänster under hela min uppväxt. 

För några år sedan när kapellet hotades av rivning, stred jag ihärdigt för att förhindra det. Istället för rivning blev det renoverat - målades och fick nytt tak - och någon bevarandemärkning. 

Tidigare i höstas såldes kapellet och nu fick jag möjlighet att köpa några av kyrkbänkarna. De är relativt små för att vara kyrkbänkar - bara 2,5 meter.  De är mörkt träfärgade och har grön stoppning på sätena. Vi ska ha dem på loftet. 

Torps kapell

1895 byggdes ett kapell i den lilla byn Torp några kilometer norr om Mönsterås. Detta genomfördes trots att det var hårda tider och att var och varannan människa emigrerade till "Amerikat". Vilken målmedvetenhet de måste haft!

När jag växte upp var kapellet en självklar del i vår församling och jag har massor av minnen därifrån:
Söndagsskolavslutningar när vi barn åkte lövad skrinda dit ut tillsammans med söndagsskolfröknarna.
Luciafiranden som vi övat inför tillsammans med barnen i byn.
Ljudet när farbror Ingvar ringde i kyrkklockan.
Fika när vi satt på klockstapeln med saftglas och en påse med bulle och kakor.
Tant Ulla som spelade orgel och var så snäll.
Missionsauktioner.
Helgmålsbön på lördagskvällarna.
Första gången som vi ungdomar själva höll i en gudstjänst var just en helgmålsbön. Jag minns att vi ville göra på vårt eget sätt och tyckte att vi var lite rebelliska när vi visade diabilder till sångtexterna.
Valborgsmässofiranden.
Ett bröllop en vinterdag.
och en hel del annat...

På senare år har det inte varit någon verksamhet i kapellet. Det blir så, sammanhang förändras och eldsjälar dör.
För bara ett par år sedan var det farligt nära att jämnas med marken men räddades i sista stund. Nu är det renoverat med lagat tak och målning både in- och utvändigt. Och klockstapeln har fått sig en upprustning. Så nu är det återigen en liten pärla.

Igårkväll var det åter liv och rörelse. Några av barnen till eldsjälarna Ulla och Ingvar tog initiativ till en samling som nästan fyllde kapellet med folk. Vi sjöng psalmer och sommarsånger tillsammans av hjärtans lust. Det är länge sen jag hörde så kraftfull församlingssång. Och sen hade de ordnat fika till alla efteråt.
En sån glädje att få vara med.
Att höra kyrkklockan inleda med att samla oss till stillhet.
Att fylla kapellet med sång och gemenskap.
Att krama vänner från tonårstiden.
Och sen prata och skratta med en kopp kaffe i handen utanför kapellet i en ljuvlig ljum och väldoftande sommarkväll.

Tacksam för vad kapellet fått betyda för mig och för många, många andra genom åren. Tacksam för att det finns kvar och kanske kan få bli använt och betydelsefullt igen.

Ljusa minnen

Igår var jag på gudstjänst i Torps kapell utanför Mönsterås. Det var länge sen sist. Men jag har många goda minnen från kapellet som var en självklar del av församlingens (och därmed familjens) liv, när jag växte upp.

Varje försommar hade vi söndagsskolavslutning där, även om söndagsskolan var i Metodistkyrkan inne i köpingen. Alla vi söndagsskolebarn och -fröknar åkte lövad skrinda dit ut. Antagligen helt livsfarligt, men minnesvärt.
Och vi var med och gick i luciatåget där ute många vintrar, tillsammans med barnen från byn. Tant Ulla höll i barnverksamhet, musik och kaffe.
Jag minns klangen från klockan när farbror Ingvar ringde in helgmålsbönen, eller vilken samling det än var.
När det var fika där ute fick man alltid en liten påse med kakor och bulle i, och så satt man på foten till klockstapeln, eller på en tallrot och balanserade med saftglas och fikapåse.
Och det var alltid fint väder.
Där ute firades valborgsmässoafton med andakt, sång och eld. Någon vecka innan var vi med och "drog ris" till valborgsmässoelden, men ett år var det så torrt i marken och så blåsigt att det bara blev en symbolisk eld stor som en brasa man tänder för att kunna grilla korv. Jag var SÅ besviken det året.

Lite senare var jag med på en vigsel där ute, det var en gnistrande kall vinterdag. Kapellet var pyntat med bågar av enris med eterneller i. Jag tyckte det var så vackert! Två barndop har jag också varit med och firat där.

Så igår satt jag där, i det lilla söta kapellet. Såg ljuset flöda in genom fönstren, lyssnade till predikan, sjöng med i psalmerna ackompanjerade av samma piano som alltid, begrundade altartavlan som förr, tog del av andras minnen från detta kapell.

Känner tacksamhet över vad kapellet har fått betyda för bygden och min barndoms församling och många enskilda människor under alla de år det fått tjäna för Guds rike. Det byggdes 1895 när emigrationen till Amerika var stor, även i byn Torp. Många, många har känt sig välkomnade och älskade i kapellet.

  
Vad framtiden bär med sig vet ingen just nu (jo Gud vet). För mindre än en vecka sen hotades kapellet av rivning men nu ska länsstyrelsen ta reda på om det är värt att bevara för eftervärlden.