Varje försommar hade vi söndagsskolavslutning där, även om söndagsskolan var i Metodistkyrkan inne i köpingen. Alla vi söndagsskolebarn och -fröknar åkte lövad skrinda dit ut. Antagligen helt livsfarligt, men minnesvärt.
Och vi var med och gick i luciatåget där ute många vintrar, tillsammans med barnen från byn. Tant Ulla höll i barnverksamhet, musik och kaffe.
Jag minns klangen från klockan när farbror Ingvar ringde in helgmålsbönen, eller vilken samling det än var.
När det var fika där ute fick man alltid en liten påse med kakor och bulle i, och så satt man på foten till klockstapeln, eller på en tallrot och balanserade med saftglas och fikapåse.
Och det var alltid fint väder.
Där ute firades valborgsmässoafton med andakt, sång och eld. Någon vecka innan var vi med och "drog ris" till valborgsmässoelden, men ett år var det så torrt i marken och så blåsigt att det bara blev en symbolisk eld stor som en brasa man tänder för att kunna grilla korv. Jag var SÅ besviken det året.
Lite senare var jag med på en vigsel där ute, det var en gnistrande kall vinterdag. Kapellet var pyntat med bågar av enris med eterneller i. Jag tyckte det var så vackert! Två barndop har jag också varit med och firat där.
Så igår satt jag där, i det lilla söta kapellet. Såg ljuset flöda in genom fönstren, lyssnade till predikan, sjöng med i psalmerna ackompanjerade av samma piano som alltid, begrundade altartavlan som förr, tog del av andras minnen från detta kapell.
Känner tacksamhet över vad kapellet har fått betyda för bygden och min barndoms församling och många enskilda människor under alla de år det fått tjäna för Guds rike. Det byggdes 1895 när emigrationen till Amerika var stor, även i byn Torp. Många, många har känt sig välkomnade och älskade i kapellet.
Vad framtiden bär med sig vet ingen just nu (jo Gud vet). För mindre än en vecka sen hotades kapellet av rivning men nu ska länsstyrelsen ta reda på om det är värt att bevara för eftervärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar