Försiktigt är svårt

Jag har jobbat 75% i snart en månad och tycker äntligen att jag ser framstegen tydligt och mår så mycket bättre än i höstas och vintras. Men man ska ju akta sig för att ropa "Hej" innan man är över bäcken.

Vilket bakslag jag har fått! Det började i onsdags kväll. Jag kände hur kraften bara tog slut och insåg att jag måste ha levt över mina tillgångar fast jag inte tänkt på det. Torsdagen och fredagen på jobbet gick tungt och långsamt. Men de gick. Och ett antal möten förgyllde och gav mig glädje och därmed kraft.

• Styrelsemöte i torsdags kväll bjöd på viktiga samtal och även om det tar kraft, så ger det också
• Möte på nätet i den kurs jag går blev roligt och lättsamt och konstruktivt
• Möte med ett par lärare visade på deras behov och öppnade för nya anledningar att titta på de verktyg som vårt LMS erbjuder, och så några snabba tips i förbigående
• Lunch med den ena sonen på en solig uteservering. Gott, gott på många sätt

Men när fredagskvällen kom var alla reserver slut. När jag insåg att jag inte orkade hålla i tidningen där jag låg i soffan så valde jag att sova. Avsevärt mer än tolv timmar senare tassade jag ur sängen i förmiddags och kände försiktigt efter hur jag mådde. Inte så imponerande. Kraftlösheten är påtaglig, domningarna i armar och ben oroar mig - det var så länge sen jag kände av det.

Jag vill så mycket och har kapacitet för så mycket. Att vara instängd i en kropp som plötsligt sätter så snäva och tydliga begränsningar gör mig ledsen och väldigt frustrerad. Det är så svårt och så tråkigt att göra tillräckligt lite och göra det tillräckligt långsamt och med tillräckligt täta pauser. Det kräver ett aktivt ställningstagande hela tiden att ta hänsyn till mig själv, min kropp, min trötthet.

Men idag har jag inget att välja på. Mycket mer tid måste ägnas åt vila (sitta eller ligga och på sin höjd läsa eller surfa) än åt att få något gjort. Så hittills idag har jag vattnat tomatbarn, vikt tvätt, vispat ihop en sockerkaka och klistrat ihop ett kuvert. Ungefär så. När jag bloggat klart kanske jag orkar hämta en köttbit i frysen för att grilla ikväll.


Men tack och lov händer så mycket underbart utan min inblandning. Igår såg jag ett dike fullt av blommande kabbelekor och en kvist slånbärsblommor som slagit ut i ett skyddat läge. Ängarna av vitsippor verkar aldrig ta slut. Och i år tycker jag många träd och buskar blommar mer än nånsin: grannens magnoliaträd är fullt av stora vita stjärnor, forsythian är lysande gul och på många håll så tätblommande att busken ser kompakt ut. Jag har sett blommande fruktträd där grenarna ser ut att vara vita och fem-tio cm i diameter för de är helt klädda av blommor. Och nu, precis nu är björkarna som allra vackrast - gröna men ändå genomskinliga. Tomatbarnen har fått knoppar!