Jag måste ju lägga ut lite hönsbilder, det var ju ett tag sedan.
Just nu har vi ett ganska stort gäng men får ganska få ägg. Vi har 19 hönor och 2 tuppar sedan tidigare år. Av sommarens kycklingar (två kullar á 6 st) finns 8 ungdjur kvar. 4 tuppar är avyttrade och 4 till ska jag ta hand om snart. Det blev alltså bara 4 hönor så föryngringen blev inte stor. Och jag tror inte de börjat lägga ägg än.
 |
| Hönsflock på grönbete |
 |
| Tre små bröder |
Ett par små ungtuppar där jag bara tog tillvara lår och bröstfilé, skulle tillagas. Jag kollade runt efter recept men hittade inget jag fick lust att prova. Så jag freestylade helt.
La köttet i en gryta och hällde på ett par dl mjölk så det nästan täckte. Smaksatte med
1 litet syrligt äpple
½ citron i klyftor
några vitpepparkorn
ett lagerblad
några tsk salt
en vitlöksklyfta
ett par msk russin
Det fick puttra någon timme.
Sen tog jag bort benen och la köttet i en skål. Buljongen silade jag och redde till en sås tillsammans med
1 dl vitt vin
½ dl grädde
1 dl hackad persilja (färsk eller fryst)
1 msk stark söt senap
salt
Jag hällde såsen över köttet och serverade till pasta och sallad.
Lagom till mors dag kläcktes sex små söta dunbollar. Två gula och fyra svarta. Nu piper de i en låda i köket, och är bara supergulliga.
Tråkigt nog låg hälften av äggen kvar i kläckaren. Undrar varför vissa kycklingar börjar öppna sitt ägg och kommer ganska långt för att sen bara dö.
Här är en bild på nästan alla våra höns när de samlat sig på pinnarna för att sova. Det är ett härligt gäng som ger oss många olika nyanser på äggen.
Dessa ägg är på väg till kläckaren. Varje år behöver vi några nya hönor för att föryngra flocken.
Vi har väntat på att någon höna ska bli ruvvillig så hon kan adoptera kycklingarna när de kommer. Allting blir så mycket enklare med en hönsmamma som tar hand om de små. Men nu vill vi inte vänta längre så kanske får vi ta jobbet med separata burar under en längre tid.
Så nu står kläckaren i köket och brummar lite svagt. Alltså beräknad kläck 31 maj -26.
Jag tog en fin bild på Jamma och Salomo häromdagen. Och så bad jag AI skriva en saga om den. Det var en ganska söt saga så jag delar den med er, även om den inte här helt sann. Men vilka sagor är sanna egentligen?!
En tidig höstmorgon, när löven dansade över gårdsplanen och frosten ännu låg kvar i gräset, satt katten Jamma på sin vanliga plats utanför ladugården. Hon var en ståtlig gråvit dam med mjuk päls och kloka ögon som följde allt som rörde sig. Gården var hennes rike, och alla visste det — utom kanske en viss tupp.
Tuppen Salomo var färgstark, stolt och högljudd som få. Varje morgon väckte han hela gården med sitt kraftfulla galande, och Jamma, som älskade sina långa, tysta sovmorgnar, började bli rejält trött på allt “kuckeliku” innan solen ens hunnit upp ordentligt.
En dag bestämde hon sig för att ta ett litet samtal med den där fjäderhögen.
Hon satt lugnt mitt på gårdsplanen, svansen virad runt tassarna, när Salomo struttade förbi, krafsande i marken med sina blanka klor.
“God morgon,” sade Jamma med sin lugna, mjuka röst.
Salomo stannade och rätade på sig. “God morgon, minsann! Jag hoppas du njuter av min morgonsång?”
Jamma kisade mot honom. “Nja, låt oss säga att jag skulle njuta mer… om konserten började lite senare.”
Salomo spände bröstet. “Jag har ett viktigt uppdrag, kära katt. Solen går upp, och jag måste tala om det för världen!”
Jamma log finurligt. “Världen vet redan. Solen går upp varje dag, med eller utan ditt galande.”
Tuppen blev först tyst, sedan började han skratta — ett bullrigt, varmt skratt som ekade över gården. “Du har en poäng, Jamma. Men om jag inte gal, vem ska då väcka hönorna?”
“De sover nog gärna lite längre också,” svarade Jamma torrt.
De såg på varandra en stund. Vinden drog genom björkarna, ett löv virvlade ner mellan dem, och Jamma började spinna lågt. Salomo sänkte huvudet — ett tecken på respekt.
Från den dagen sågs de ofta tillsammans. Jamma låg och solade på stenmuren medan Salomo höll vakt bland sina hönor. Och när räven en natt smög sig nära, var det Jamma som först märkte det. Hon väckte Salomo, och tillsammans lyckades de skrämma bort inkräktaren.
Sedan dess brukade Salomo vänta lite med sitt galande — åtminstone tills Jamma hade hunnit sträcka på sig och gäspa färdigt. Och varje morgon, när solen steg över gården, hördes inte bara ett “kuckeliku”, utan också ett nöjt, mjukt spinnande vid hans sida.
Dags för lite hönsbilder och rapport på kycklingfronten.
Den första gruppen som kläcktes i början på sommaren är nästan vuxna nu, men de håller fortfarande ihop. Det blev en tupp, som vi kallar Salomo för han har så många vackra färger. Och så tre hönor, i varsin färgställning. Den grå tycker jag är jättefin - som en pärlhöna ungefär - men även den vita är snygg med sitt guldfärgade bröst. Inget fel på den svarta, men vi har flera svarta hönor så den utmärker sig inte.
Kullen som kläcktes nu i slutet av sommaren växer på sig. Kompis (den bruna) är fortfarande mindre än de andra. Men hen lever och mår bra! Vilket är helt imponerande med tanke på starten i livet. En vit, två svarta med olika färg på bröstet och så en grå. Den sistnämnda har börjat få antydan till punkfrisyr. Gissar att den är kommer från den blandrashönan som har lite hätta.
Hönan hade lämnat ägget men kycklingen därinne levde. Jag vet ju att man inte ska hjälpa en kyckling ur sitt skal, men den hade redan börjat kallna så vad hade jag att förlora på att agera barnmorska?! Försiktigt, försiktigt och med rikligt med varmvatten skalade jag ut kycklingen. Den var medtagen så klart, men verkade hel så jag la in den i kläckaren för att den skulle få värme. Den pep och andades och jag tänkte "så länge det finns liv finns det hopp".
Så småningom började den sprattla men den kom liksom inte upp på fötterna utan låg mest på rygg och rullade runt. Då klev Jonas och hans kärleksfulla händer in på spelplanen. Sammanlagt minst 1½ timme satt han och höll kycklingen i upprätt läge. Den blev allt stadigare och till slut kunde den både stå och hoppa - och ta sig upp när den ramlat omkull.
Efter ytterligare ett dygn i kläckarens lugn och ro fick den flytta ut till hönan och fyra kullsyskon. Det verkar gå vägen! Visserligen är den säkert präglad på Jonas händer och jag tror inte riktigt den fattar att den är som de andra kycklingarna. Men den lever, rör sig och äter. Fantastiskt! Än så länge heter den "Kompis".
Bilderna nedan får mig att tänka på Guds faderskärlek: "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand". (ps 139:5)
det är vad jag ägnat dagen åt.
Jag silade av den rårörda jordgubbssaften som stått ett drygt dygn.
Annan saft häller man på silduk och låter det stå tills det runnit av. Så funkar inte den rårörda. Av någon anledning kleggar den igen öppningarna i silduken och kan inte rinna igenom. Jag gör så här: först silar jag genom ett vanligt durkslag. Redan här sätter jordgubbsmoset igen öppningarna så man får hjälpa till genom att upprepade gånger stryka med en slickepott på insidan. Det som runnit igenom får sen gå genom en finmaskig metallsil. Och så slutligen genom silduken. Båda dessa silar kräver också att man använder slickepotten. Så det är lite tidsödande.
Sen rörde jag i socker och hällde upp saften i plastdunkar för förvaring i frysen.
Jordgubbsmoset som silades bort kokade jag upp och gjorde sylt av, kallat "gubbmos".
Dessutom kokade jag en rejäl sats med saft av lika delar jordgubbar och röda vinbär (från frysen).
Hönsen då? De har tyvärr börjat ta sönder och äta upp ägg, så vi har köpt en ny rad av "försvinningsreden". Jag var lite hantlangare när Jonas satte upp det i hönshuset.
Sen flyttade vi det portabla hönsnätet så att pullorna nu kan går ut på framsidan för att äta gräs och sprätta.
Av de fyra kycklingar som kläcktes först, blev det fyra varianter av gråskala: en vit, en ljusgrå, en mörkgrå och en svart. De två grå har liksom "prickig" fjärderskrud, eller blommig, och jag tycker de är jättefina. Hoppas att åtminstone någon av dem är höna.
När de första kycklingarna blivit tre veckor gamla kläcktes två till, i en annan kull. Plötsligt blev det uppenbar hur mycket de vuxit under den tiden. Snart tonåringar!
Även de två ny kycklingarna är kläckta inne i köket, och har nu flyttat ut till en adoptivmamma i en liten bur i stallet. Nu hoppas vi bara att några av dessa sex är hönor så vi kan föryngra flocken lite och få ägg även i vinter.
En höna som har kycklingar har en hög ställning i flocken. Det har vi noterat tidigare också. Varje individ som kommer för nära - eller uppför sig illa - får sig en rejäl omgång och jagas iväg. Ingen sätter sig på en höna med kycklingar, minsann.
Men idag fick jag mig ett gott skratt när jag insåg att mamma-hönan jagat upp många av de andra hönorna på sittpinnar i rastgården så att ungarna kunde få lugn och ro nere på marken. Till och med tuppen Manfred, satt där på en pinne och kurade. Han såg lite hunsad ut.
Sen gick kycklingarna och hönan in och allt blev som vanligt där ute. Men senare hade hon tagit med sig alla fyra småttingarna upp på högsta sovpinnen i hönshuset.
 |
De fyra kycklingarna växer så det knakar, precis som det ska vara. Numera är buren med dem och deras "mamma" inställd inuti hönshuset så alla ska kunna lära känna varann.
Lillhönan kallas så för att hon är mindre än alla andra hönsen vi har. När hon var ny i flocken var hon högst i rang - det var hon och tuppen som bestämde. Sen ruvade hon fram kycklingar och lämnade sin roll som drottning för att ta hand om sina små (som fortfarande sökte skydd hos henne långt efter att de vuxit om henne). Under vintern har hon haft benkvalster och varit lite medtagen. Hon har hamnat nästan lägst i rangordningen och de andra har hackat på henne så mycket att hon blivit lite skallig. Men på sistone har hon piggnat till och verkar komma igen. Idag när Jonas kom med en bytta med god mat flaxade hon upp och satte sig på kanten och lät sig väl smaka. En god stund satt hon där och åt, och gjorde skäl för sitt smeknamn - Jonas favvohöna.
Nu är det spännande och mysigt vill jag lova! Äggen har legat i kläckaren i tre veckor och nu kläcks kycklingarna. Det piper väldigt i köket, både från nykläckta kycklingar och från dem som är kvar i äggen. Tre små krabater har kravlat ur sina skal.
Senast hönsen var utsläppta på grönbete för att sprätta fritt så rev de skyddsnätet till de späda vitlöksplantorna. Sedan dess har de inte fått gå ut utan varit hänvisade till sina hönsgårdar där det inte längre växer något. Idag satte vi upp ett nytt - starkare - skydd runt vitlöken, och även runt annat som börjat gro. Och så släppte vi ut flocken. Vilken glädje! Som de sprätte! Härligt att se dem må så bra.
För att säkra tillgången på ägg till nästa vinter behöver vi ha unghöns som värper när de gamla ruggar och går in i viloläge. Men ingen av våra hönor har visat tecken på att vilja ruva denna vår. Så vi fick ta saken i egna händer och köpte oss en liten kläckare och la in ägg i den. Nu står den i köket och ska se till att äggen vänds då och då, och att klimatet för dem är varmt och fuktigt.
I somras kläcktes bara tre kycklingar här på gården. Det visade sig att alla tre var tuppar, tyvärr. I morse hörde jag åtminstone två av dem gala, så ikväll fick jag göra det tråkiga jobbet för att undvika tupp-fight.
De tre stora kycklingarna tyr sig till Lill-hönan. Det var hon som ruvade fram dem och som har tagit hand om dem. Men det är inte hon som lagt äggen de kläcktes ur. De tre har för länge sedan vuxit om sin "mamma" och är ganska självständiga. Men de sover tillsammans med henne på nätterna och söker sig till henne ibland på dagarna. Idag såg jag dem tillsammans så här.
Så jag vill skicka en hälsning till min egen lilla mamma och en påminnelse till mig själv (som är mamma till tre) och till alla andra mammor:
Du är en mamma och det gör dig till en viktig person.
Du har alltid älskat, skyddat och väglett.
Du är älskad och du är fortfarande behövd.
Tack!