Hönan hade lämnat ägget men kycklingen därinne levde. Jag vet ju att man inte ska hjälpa en kyckling ur sitt skal, men den hade redan börjat kallna så vad hade jag att förlora på att agera barnmorska?! Försiktigt, försiktigt och med rikligt med varmvatten skalade jag ut kycklingen. Den var medtagen så klart, men verkade hel så jag la in den i kläckaren för att den skulle få värme. Den pep och andades och jag tänkte "så länge det finns liv finns det hopp".
Så småningom började den sprattla men den kom liksom inte upp på fötterna utan låg mest på rygg och rullade runt. Då klev Jonas och hans kärleksfulla händer in på spelplanen. Sammanlagt minst 1½ timme satt han och höll kycklingen i upprätt läge. Den blev allt stadigare och till slut kunde den både stå och hoppa - och ta sig upp när den ramlat omkull.
Efter ytterligare ett dygn i kläckarens lugn och ro fick den flytta ut till hönan och fyra kullsyskon. Det verkar gå vägen! Visserligen är den säkert präglad på Jonas händer och jag tror inte riktigt den fattar att den är som de andra kycklingarna. Men den lever, rör sig och äter. Fantastiskt! Än så länge heter den "Kompis".
Bilderna nedan får mig att tänka på Guds faderskärlek: "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand". (ps 139:5)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar