Jag tog en fin bild på Jamma och Salomo häromdagen. Och så bad jag AI skriva en saga om den. Det var en ganska söt saga så jag delar den med er, även om den inte här helt sann. Men vilka sagor är sanna egentligen?!
Jamma och Salomo – en oväntad vänskap
En tidig höstmorgon, när löven dansade över gårdsplanen och frosten ännu låg kvar i gräset, satt katten Jamma på sin vanliga plats utanför ladugården. Hon var en ståtlig gråvit dam med mjuk päls och kloka ögon som följde allt som rörde sig. Gården var hennes rike, och alla visste det — utom kanske en viss tupp.
Tuppen Salomo var färgstark, stolt och högljudd som få. Varje morgon väckte han hela gården med sitt kraftfulla galande, och Jamma, som älskade sina långa, tysta sovmorgnar, började bli rejält trött på allt “kuckeliku” innan solen ens hunnit upp ordentligt.
En dag bestämde hon sig för att ta ett litet samtal med den där fjäderhögen.
Hon satt lugnt mitt på gårdsplanen, svansen virad runt tassarna, när Salomo struttade förbi, krafsande i marken med sina blanka klor.
“God morgon,” sade Jamma med sin lugna, mjuka röst.
Salomo stannade och rätade på sig. “God morgon, minsann! Jag hoppas du njuter av min morgonsång?”
Jamma kisade mot honom. “Nja, låt oss säga att jag skulle njuta mer… om konserten började lite senare.”
Salomo spände bröstet. “Jag har ett viktigt uppdrag, kära katt. Solen går upp, och jag måste tala om det för världen!”
Jamma log finurligt. “Världen vet redan. Solen går upp varje dag, med eller utan ditt galande.”
Tuppen blev först tyst, sedan började han skratta — ett bullrigt, varmt skratt som ekade över gården. “Du har en poäng, Jamma. Men om jag inte gal, vem ska då väcka hönorna?”
“De sover nog gärna lite längre också,” svarade Jamma torrt.
De såg på varandra en stund. Vinden drog genom björkarna, ett löv virvlade ner mellan dem, och Jamma började spinna lågt. Salomo sänkte huvudet — ett tecken på respekt.
Från den dagen sågs de ofta tillsammans. Jamma låg och solade på stenmuren medan Salomo höll vakt bland sina hönor. Och när räven en natt smög sig nära, var det Jamma som först märkte det. Hon väckte Salomo, och tillsammans lyckades de skrämma bort inkräktaren.
Sedan dess brukade Salomo vänta lite med sitt galande — åtminstone tills Jamma hade hunnit sträcka på sig och gäspa färdigt. Och varje morgon, när solen steg över gården, hördes inte bara ett “kuckeliku”, utan också ett nöjt, mjukt spinnande vid hans sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar