söndag 5 april 2015

Predikan påskdagen 2015



Senast jag predikade var på julnatten. Då började vi gudstjänsten liknande som idag:
"Kristus är kommen, ja han är sannerligen kommen."
Då höll jag en predikan bestående av tre meningar:
Ljuset är tänt. Himlen har landat. Guds kärlek är starkare än allt.

Det passar idag också. För det beskriver Guds gåva till oss människor. 
Antagligen passar den på pingstdagen också.
Men lite mer än så tänkte jag nog säga idag

Joh 20:1−18
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.


Vi får en detaljerad ögonvittnesskildring av hur det såg ut och gick till. Man kan ju tycka det är oväsentligt vem som sprang fortast, vem som gick in i graven först, hur linnebindlar och huvudduk var placerade. Men för Johannes var det fakta, en del av helheten. Och på ett sätt ökar det bara trovärdigheten i hans berättelse – han skrev det han faktiskt såg.

”Medan det ännu var mörkt”.
Gud verkar medan vi bara ser mörker. Jesus uppstod innan det ljusnade. Det ger oss hopp när vi tycker att det är mörkt; i våra liv, i världen eller vilket sammanhang vi tittar på. Vi ser bara mörker. Men redan då, i mörkret, verkar Gud. Vi får tro på att ljuset kommer. Som fåglarna som börjar sjunga innan gryningen.

Maria vid graven igen. Hon gråter. Självklart främst för att Jesus är död, men också i frustration över att kroppen är borta. Hon ville ju få tvätta hans fötter, smeka hans hand, fylla hela graven med doftande blommor. En sista gång få visa honom sin kärlek. Nu fick hon inte ens det. Kroppen är borta. Hon tittar en gång till.  Då ser hon änglarna.

Sen får hon se Jesus. Men känner inte igen honom. Hur kommer det sig att hon inte känner igen honom?! Hon är ju helt övertygad om att han är död. Hennes ögon är inställda på att se hans döda kropp. Så det blockerar henne så att hon inte kan se att det är han som står framför honom. Vad är våra ögon inställda på? Känner vi igen honom? Tänk om det är så att vi är så helt inställda på hur vårt möte med Gud ska se ut (vi kanske tänker att vi ska möta honom här i kyrkan, i stillhet med tända ljus under predikan), att vi inte känner igen honom när vi möter honom i vår granne eller jobbarkompis som säger nånting i förbigående, men som faktiskt var en hälsning från Gud till oss. Hjalmar Gullberg skriver: ”Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Eller också känner hon inte igen honom för att han är förändrad. Det fanns ju fler som inte kände igen honom. Emmausvandrarna gick en mil tillsammans med honom och samtalade med honom utan att känna igen honom. Kanske var han förändrad. Något nytt hade börjat. Hela tiden fram till sin död jobbade han liksom underifrån. Han föddes fattig och på flykt, han växte upp som hantverkare, han lånade en åsna och ett rum på övre våningen, han umgicks med vanligt folk, och de som var sämre än vanligt folk – syndare – och var som en av dem, behandlades som en av dem, han hatades och ifrågasattes, han var hungrig och törstig, trött, ledsen och ensam, han torterades, dömdes och dödades som den värste förbrytare. Men ingen gång använde han möjligheten han faktiskt hade; att använda sin himmelska makt, anropa änglar och andemakter för stöd eller bevis. Han var så mycket människa man bara kan. Men under de timmar han var död hände något. Han kom tillbaka förändrad, med ny auktoritet, med himlens luft i sina lungor och stjärnornas ljus i sina ögon. Nu var allt klart. Ingen tyngd låg framför honom. Allt var fullkomnat. Så klart det förändrade honom. Han hade gått in i ett nytt liv.

Maria kände äntligen igen honom när han sa hennes namn. Emmausvandrarna när de åt tillsammans. I närheten, det innerliga, det vardagliga. Det är så han vill möta oss också.  I dagens text är det tydligt: Maria kallar honom för sin mästare och ser upp till honom, men han svarar ”gå till mina bröder”. Han är vår bror.

”Rör inte vid mig” står det i vår bibel. Jag har läst mig till att en korrektare översättning hade varit ”Släpp mig, håll mig inte kvar”. Det är inte den vanliga Jesus som kommit tillbaka. Jesus markerar att han inte kommit för att fortsätta det liv han levde tidigare. Nu är något nytt på gång. Maria kan inte hålla fast vid det gamla. Den uppståndne Mästaren kommer oss till mötes fortfarande idag. Vi får möta honom till nytt liv.


Han uppmanar oss till ett nytt liv. Till att gå ut. Vi ska inte stanna kvar här i vår kyrka där vi har det mysigt och trevligt. Vi ska gå ut och vara medmänniskor. Till våra grannar, till kassörskan i affären, och han som tigger utanför, till flyktingarna i vår stad, till de gamla och ensamma, till barnfamiljerna som sliter med att få tiden att räcka till och har släktingarna för långt borta, till brevbäraren. Till vem du än möter är du uppmanad att vara ett ljus. Det betyder inte att du ska prata med alla du möter om Jesus. Visst kan det vara så ibland att du ska vittna om Gud. Men inte alltid. Många gånger ska du låta ljuset från honom lysa genom dig till andra. Det ljuset kan bestå i en så liten handling, i att hålla upp dörren, utbyta ett leende och ett hej, bära en kasse osv. I de vardagliga små händelserna, precis dem där Jesus vill möta oss människor, en hälsning, en måltid, ett samtal.
Häromdagen på bussen i Växjö klev det på en äldre dam med en ”dramaten”, ni vet sån där hög väska på hjul som man kan packa mat och allt möjligt i. Busschauffören hjälpte henne på och hon satte sig på första bästa lediga säte. Bredvid en ung kille med håret i hästsvans. Och de började prata. Hon berättade hur dåligt hon såg och han svarade imponerad över att hon alls gav sig ut så här. De pratade vidare, ganska högljutt. Han bemötte henne så positivt. Jag var nog inte den enda på bussen som log. När hon sen skulle av, gav han tecken åt busschauffören och följde henne av och hjälpte henne med väskan. Sen kunde de nästan inte sluta prata. Hon bjöd honom att hälsa på nån gång, sa sin adress och sitt namn och uppmanade honom att ringa tre gånger på dörrklockan. När han till slut steg på bussen igen var hans plats upptagen, men det gjorde ingenting. Han kommenterade till sin kompis att damen bjudit honom att hälsa på, sen tog han fram sin mobil och antecknade hennes namn och adress. Den här killen visade henne medmänsklighet på ett sånt sätt att det påverkade alla i bussen. Och han tyckte säkert inte att han gjort något alls, han småpratade med en liten tant och lyfte av hennes väska. Det var väl ingenting egentligen. Och ändå var det allt. Tänk hur hon mådde och vad hon tänkte när hon steg av bussen.

En sak till om ljus och mörker.
Jag vet inte om ni såg solförmörkelsen för ett par veckor sedan. Jag var i Växjö just när den inträffade och där var det ganska mulet, men med tillräckligt tunna moln för solen kunde lysa igenom ibland att man kunde se en del. På Svalbard och en del andra ställen var det fullständig solförmörkelse. Egentligen är det ju märkligt att det alls kan uppstå. Solen är så gigantiskt mycket större än månen. Men eftersom månen är så nära jorden kan den ändå skymma solen helt och hållet. Avståndet och riktningen är det som avgör.




För Maria och de andra lärjungarna var mörkret fullständigt de där dagarna när Jesus fängslades och dödades, även om ljuset från Gud, hans kärlek och Jesu frälsningsgärning är så oändligt mycket större.
Och så är det väl i våra liv också ibland. Vi har så mycket som är ljust; vi lever och är hyfsat friska, vi bor i ett rikt och tryggt land, vi tillhör en församling, vi har fått en ny dag – och framför allt – Gud älskar oss, vi är Jesu syskon och hans död har räddat oss till evligt liv. Det är ju ett oändligt ljus vi har. De bekymmer och problem vi har är så små jämfört med det goda Gud slösar över oss. Men ändå händer det att vi bara ser mörker vissa dagar. Vi placerar det mörka på ett sånt avstånd och en sån riktning att vi inte kan se ljuset. 


Nästa gång det händer, tänk på solförmörkelsen, att det bara är en liten, liten skiva som ett ögonblick skymmer solen. Och även om vi inte ser solen finns den där. Guds kärleks ljus är större än allt och har besegrat allt mörker.

Ljuset är tänt. Himlen har landat. Guds kärlek är starkare än allt.                

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar