Det började inte regnade förrän precis när jag kom fram och parkerade bilen. Sen gick jag så tyst jag kunde på grusvägen bort till tornet. Och regnet tilltog. När jag satt här uppe så började jag se mig omkring med värmekikaren och nästan på en gång så såg jag ett gäng grisar rakt norrut. De hölls inne i skogen och flyttade sig lite hit och lite dit, men inte mycket. Jag satt och tittade på dem länge, länge. Och jag tänkte att det är ju ingen begåvad gris som går ut ur den skyddande skogen medan det regnar på detta viset. Det regnade bara mer och mer. Precis åt det hållet där de var, hade jag inget stöd om jag skulle försöka skjuta. För det var precis där stegen står. Så jag klättrade tyst ner och hämtade skjutstödet som stod lutat mot stegen.
Jag fortsatte att kolla runt lite och så var där plötsligt en svart (dvs varm) fläck borta mot hästhagen. Jag kollade genom kikarsiktet och såg då att det var en fin räv som kom strosande. Den tog några vändor precis mellan mig och det här gänget med grisar som hölls inne i skogen.
Jag kunde bara ana grisarna i värmekikaren. Inte någon gång såg jag dem i bössans kikarsikte. Så jag började väl liksom tänka att ”nej jag kanske ska åka hem istället. Här händer ju inget särskilt kul. Jag får väl dra iväg ett skott så de flyttar på sig eller så.”
Men what?!
Plötsligt är det något jättestort svart, borta där tornet stod för förut. Upp med bössan. Vred upp förstoringen på max och satte IR-lampan på max. Regnet formligen öste ner. Tack vare att jag visste från värmekikaren att det fanns någonting där borta så lyckade jag ana det. Jag såg reflexerna i djurens ögon. Men det tog ett bra tag innan jag bestämde mig för att det faktiskt var gris, för annars tänkte jag att det skulle kunna vara älg.
Avståndet var kanske 100 m eller så och det var bra kulfång med en uppförsbacke bakom. Men det var så dålig sikt i regnet och jag ville inte skjuta när jag bara kunde ana att det var gris. Nej då fick de väl komma lite närmare.
Då såg jag två svarta fläckar ute på hygget, men ganska snart bestämde jag mig för att det måste vara rådjur eller något annat hjortdjur. Det var fel form för att vara gris i alla fall.
Jag satt där och glodde och väntade och funderade. De som var i skogen var rätt många så även om någon skulle komma fram så borde jag inte skjuta för jag skulle inte kunna veta om det var en stor eller liten eller hur gruppen såg ut. Så jag satt och väntade på dem där uppe på vägen, bortanför vändplan. Från början var jag rätt säker på att det var två stora men sen insåg jag att det var en stor och en hel liten hög med halvstora.
När jag väntat ganska länge började jag inse att de inte skulle komma närmare. Så vad hade jag för alternativ? Jag ville inte skjuta därifrån även om avståndet egentligen var okej – ja, jag hade ju jättelång tid på mig att resonera med mig själv – för jag tyckte inte att det kändes bra, det skulle inte bli ett säkert skott. I och med att vinden låg emot mig och regnet dolde andra ljud, så berömde jag att jag borde ju kunna smyga på dem en bit. Jag skulle visserligen få sämre stöd med skjutstödet än med kanten på tornet, men jag skulle komma närmare och få bättre möjlighet att se. Jag satt där och vägde för- och nackdelar.
Regnet hade lugnat sig lite så jag bestämde mig för prova. Då pep hörselkåporna. Jag hade alltså suttit där i två timmar. Den tiden hade försvunnit med blixtens hasighet.
Jag klättrade ner och eftersom det har regnat så himla mycket så var grusvägen mättad av fukt, så det gick att smyga. Jag hördes i princip inte där jag gick i de hårdpackade hjulspåren. Jag avancerade långsamt och kollade gång på gång i värmekikaren. Jodå, de var kvar. Jag tog mig i princip ända fram till det där ensamma äppelträdet som står halvvägs, vilket ju är ganska imponerande. Och så tänkte jag att det räckte, det var väl typ 50 m kvar.
Jag kunde fortfarande inte se exakt hur många grisar det var, men jag såg inga pyttesmå och bestämde mig för att skjuta den jag fick läge på. Så jag stod där, siktade, hade osäkrat och bara väntade på att någon skulle vända upp en bredsida. Det började regna lite mer igen. Jag stod där med fingret på avtryckaren och väntade på rätt läge.
Då slocknade IR-lampan och allt blev kolsvart!
Oj så snöpligt. Vad skulle jag göra nu? Jag funderade på om det skulle vara möjligt att ha pannlampa på mig och tända den och se igenom kikarsiktet på vanligt vis och på så sätt kunna se. Insåg att grisarna säkert skulle dra ”som en avlöning” men jag hade ju inget att förlora. Så upp med bössan på axeln igen och börja gräva fram pannlampa och få på den, och då hade ju hörselkåporna på mig också så det blev ett himla styr. Men de där dumma grisarna gick ju kvar där uppe, tack vare att regnet prasslade. Jag tände lampan men såg fortfarande ingenting, allt var svart förutom min röda prick i siktet. Det kändes skitlöjligt, alltihopa.
Jag drog av ett skott rakt ner i backen i hästhagen bara för att markera och sedan åkte jag hem.
Snacka om antiklimax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar