Jättegalten

Skjuten under älgjakten. Och stor som en älgkalv. Men det var en gris. En bjässe på 130 kg.

För några veckor sedan syntes den på åteln gång efter gång. Men trots att både Jonas och jag la åtskilliga timmar i väntan, så kom han aldrig fram när vi var där. En slug rackare som ständigt ändrade tidpunkt och som verkade ha koll på när vi var där och gärna kom fram strax efter vi åkt. Det finns en anledning att han kunnat bli så stor. 

Sen har han inte varit där på ett tag. Jag tänker att han är en vandrare vilket också bidragit till att han fått leva så länge och bli så stor.

Nu, precis i starten av älgjakten, dök han upp på åteln igen. 

Vi har fått många bilder från kameran som sitter monterad där.
Och han har bara precis kommit in under regeln på spridaren
så vi vet att han är 1 meter i mankhöjd.

Jag åkte ut en kväll. Det prasslade och knäppte överallt efter regnet som just upphört. Gång på gång tyckte jag att det lät annorlunda, men det var bara inbillning. Efter drygt tre timmars väntan kom han. Jag hörde honom tydligt och tog upp värmekikaren för att se honom. Wow! Han var verkligen stor. Och äntligen möttes vi.

På med hörselkåporna och upp med bössan och så vänta på rätt läge. Och den här gången väntade jag verkligen på det perfekta läget för nu ville jag vara säker på att skottet tog där det skulle. Jag ville inte behöva leta efter honom.

Han ställde upp sig fint. Men jag avvaktade tills det var helt perfekt läge innan skottet gick. Men han försvann från platsen. Åh nej!! 

Jag kollade av omgivningarna med värmekikaren. Ingen gris. Jag gick ner och kollade skottplatsen. Inte ens ett blodspår. Suck. Det var bara att ringa efter förstärkning.

När jag förklarat läget för dem närmade vi oss skottplatsen och hunden drog genast iväg åt det håll jag tyckte mig hört grisen. In i den snåriga och oländliga skogen. Och där fanns blodspår!

Cirka 60 meter från skottplatsen låg han död. Vilken lättnad!

Tusen tack till hunden Ingo och hans matte och husse
som hjälpte mig så mycket under natten.