När jag växte upp var kapellet en självklar del i vår församling och jag har massor av minnen därifrån:
Söndagsskolavslutningar när vi barn åkte lövad skrinda dit ut tillsammans med söndagsskolfröknarna.
Luciafiranden som vi övat inför tillsammans med barnen i byn.
Ljudet när farbror Ingvar ringde i kyrkklockan.
Fika när vi satt på klockstapeln med saftglas och en påse med bulle och kakor.
Tant Ulla som spelade orgel och var så snäll.
Missionsauktioner.
Helgmålsbön på lördagskvällarna.
Första gången som vi ungdomar själva höll i en gudstjänst var just en helgmålsbön. Jag minns att vi ville göra på vårt eget sätt och tyckte att vi var lite rebelliska när vi visade diabilder till sångtexterna.
Valborgsmässofiranden.
Ett bröllop en vinterdag.
och en hel del annat...
På senare år har det inte varit någon verksamhet i kapellet. Det blir så, sammanhang förändras och eldsjälar dör.
För bara ett par år sedan var det farligt nära att jämnas med marken men räddades i sista stund. Nu är det renoverat med lagat tak och målning både in- och utvändigt. Och klockstapeln har fått sig en upprustning. Så nu är det återigen en liten pärla.
Igårkväll var det åter liv och rörelse. Några av barnen till eldsjälarna Ulla och Ingvar tog initiativ till en samling som nästan fyllde kapellet med folk. Vi sjöng psalmer och sommarsånger tillsammans av hjärtans lust. Det är länge sen jag hörde så kraftfull församlingssång. Och sen hade de ordnat fika till alla efteråt.
En sån glädje att få vara med.
Att höra kyrkklockan inleda med att samla oss till stillhet.
Att fylla kapellet med sång och gemenskap.
Att krama vänner från tonårstiden.
Och sen prata och skratta med en kopp kaffe i handen utanför kapellet i en ljuvlig ljum och väldoftande sommarkväll.
Tacksam för vad kapellet fått betyda för mig och för många, många andra genom åren. Tacksam för att det finns kvar och kanske kan få bli använt och betydelsefullt igen.
Ni verkar haft en fantastisk stund tillsammans. Härligt!
SvaraRadera