Två steg framåt, och så ett tillbaka

De senaste dagarna har jag mått förvånansvärt bra. Till kollegorna som frågar säger jag att jag är på bättringsvägen efter min borrelia men att det går så långsamt. Jag tycker att jag har förlikat mig med det och tänker att det får ta sin tid att bli frisk. Slutet på veckan har innehållit mindre sömn än tidigare och ändå funkat ganska bra. Det har funnits en del som tagit kraft och koncentration. Trots det har jag mått nästan som vanligt.

Men idag kom bakslaget. Efter lite morgonbestyr och hundpromenad i regn var dagens krafter förbrukade. Det enda som återstod var att ligga i soffan, sova och bara inse att jag inte hade något att välja på.

När kroppen är dålig och krafterna tryter och jag inte kan göra allt jag vill och brukar, är det lätt att tro att jag också är dålig och inte är så mycket att ha. Det är nära till hands att tårarna och uppgivenheten tar över. Då är det gott att det finns motvikter i mitt liv:
Främst mannen som älskar mig hur jag än mår och behöver mig hur jag än känner mig.
En annan motvikt är Cia som vet hur det är att vilja men inte orka och som finns i en chat nära mig.
Den tredje motvikten just nu är goda vänner som vi fått glädjen att dela ett halvt dygn med. De är gamla och kloka och ett underbart föredöme i att visa varandra vardaglig kärlek och omsorg. Och trots att hennes kropp är skröplig och inte lyder ger hon inte upp, låter hon inte modlösheten segra. Jag är så tacksam att de trotsade kroppens begränsningar och kom till oss.