onsdag 20 december 2017

Min magiska symaskin

När jag var 20 år fick jag en symaskin av mina föräldrar. Den har gått rätt många mil vid det här laget. Någon gång vet jag att den varit på service, men annars har den varit mig trogen i alla år.

När barnen var små sydde jag väldigt mycket barnkläder på den. Både till mina tre ungar, men också på beställning. Jag har sytt klänningar till mig, snygga västar till man och svåger. Och faktiskt har jag lagat en kaftan. Så den har varit med om skilda äventyr.

Under flera år stod den sedan oanvänd, utom då något behövde lagas. Lusten och intresset att sy fanns inte längre. Jag gav bort alla mina tyger till ungdomarna.

Men nu gör den sitt återtåg.
En del av det jag väver behöver fållas. Jag har gjort löpare, många tabletter i olika varianter och ett stort duktyg. Är de handvävda ska de ju fållas med stil. Och många menar faktiskt att man måste fålla för hand. Det tycker inte jag. Om jag skulle lägga det kravet på mig själv, skulle alla vävda alster bli liggande i ett skåp i väntan på en fållning som aldrig kommer att bli av. Hellre då fålla på maskin och ha glädje och användning av det jag gjort.

Och det är här min symaskin kommer in i bilden. Den har en inställning för "osynlig fåll". Tre rattar ställs in, nålen sätts i läget åt höger och så byter man pressarfot till en ämnad för ändamålet. Tyget måste vikas enligt instruktion och sen är det lite pyssligt att få till stygnbredden och styrskenan på pressarfoten så att stygnen hamnar exakt där de ska. Men när man väl fått till det är det bara att "tuta och köra". Snabbt och hållbart. Och inte ett spår av stygn på framsidan. Det är som magi!

Avigan upp, och så några vikningar

Den smala kanten till höger blir sick-sackad och ibland går ett stygn ner så det fäster precis i kanten på det övre vecket.

När man viker ut syns den sick-sackade kanten på avigsidan 

På rätsidan syns inget. Ingen söm går igenom här, den har bara tangerat baksidan av tyget

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar