Jag har hittills bara vävt med fyra skaft på min trissvävstol. Jag har vävt sjalar, löpare och grytunderlägg i bomull, cottolin, mattvarp och pinnar med tuskaft, kypert, rosengång, gåsögon, munkabälte och glesrips. Det är allt hittils. Men jag är ganska nöjd med det. Skaparglädjen är ju inte beroende av många skaft och kopmlicerade anordningar. Och resultatet kan bli vädligt vackert och användbart även på "enkla" sätt.
Samtidigt är det roligt och utmanade att lära sig nya saker. Och vävningen är en stor del av mitt liv just nu, så att lära sig något nytt lockade. Och att ägna en hel vecka åt bara vävning kändes som en dröm. Så jag åkte på Skaftväxlingskurs på Gamleby folkhögskola utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Och det skulle visa sig att jag inte behövde ångra mig.
Vi hade fått instruktioner om en varp vi skulle ta med oss, och tips om material och verktyg som kunde vara användbart. Så jag packade med mig papper, pennor, måttband, skedkrok och många sorters vävgarn.
Lärare var Gisela von Weisz som skulle dela med sig av användandet av det verktyg hon arbetat fram för skaftväxling. Marianne Käfer var administrativ ledare och höll i det praktiska. Och så tolv väverskor med varierande kunskaper och vanor. Det innebar att vi egentligen var tolv lärare till. För alla hjälpte varann, gav tips och delade med sig av erfarenheter. Den här stämningen av hjälpsamhet och lärande är en av de finaste minnena jag tar med mig.
Måndag morgon klockan nio. "Hej och välkomna", presentationsrunda och information. Sen satte vi igång att få varparna i vävstolarna. Direkt fick jag lära mig nya saker: istället för att förskeda varpen använde jag en redkam vid pådragningen. Lite pyssligt att hitta på hur jag skulle få den att sitta bra i vävstolen, men enklare och snabbare att "lägga" varptrådarna rätt än när man förskedar. När det var dags att dra fram så fanns direkt någon till hands och hjälpte till. Strax efteråt fick jag tipsa nån annan om hur man kan sätta fast redkammen. Att visa/förklara för någon annan är ett utmärkt sätt att lära sig, det har jag många gånger erfarit.
Solvningen var en historia för sig för det är här skaftväxlingen tar sin början. Somliga varptrådar solvas som vanligt på det antal skaft man har som utgångspunkt (två på min väv). Men vissa trär man i solv som är lösa och alltså inte sitter på skaft. Dessa lösa solv har en tyngd (karosseribricka) i botten för att den ska hänga rakt, och en pärla fastknuten överst för att man ska kunna hänga upp den. Det man hänger den på är en slags redkam, eller en på längden delad sked. Pärlan fäster på ena sidan av redkammen och solvet hänger ner på andra sidan. Kanske svårt att begripa utan att få se hur det fungerar.
Sen skedar man som vanligt och knyter fram. Men uppknytning och nerknytning blev ytterligare ett tillfälle att lära mig nya saker. En Öxabäck-vävstol har en helt annan tanke kring trampor och lattor än min vanliga Glimåkra. Dessutom hade den kontramarch och det har jag inte heller använt förut. Men när jag stod där och såg lagom förvirrad ut (tydligen) dök genast någon annan upp och förklarade och sen var det bara att ge sig på det.
När jag lämnade vävrummet i kvällningen på måndagen så var min väv klar och redo att börja vävas på. Och på slutet hade jag varit handräckning till någon annan.
Jag åkte hem till min syster (som hade en snygg matta på vädring över staketet), pratade, smakade jordgubbar, njöt av trädgården och kröp isäng till en vacker solnedgång över Gamleby-viken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar