Gärdsmygar

De senaste veckorna har vi haft gärsmygar som häckat på vår uteplats. Boet byggdes redan förra sommaren, men blev tydligen inte godkänt av honan då. I våras kom hanen tillbaka, inspekterade och förbättrade och då dög det uppenbarligen. Det är placerat i en tät kaprifol bara en dryg meter från vår altandörr så vi har haft lite koll på det och förstått att där funnits ungar i år.

Vi har kommit att uppskatta gärdsmygen mycket. Det är en väldigt liten och ganska grå och oansenlig fågel, och den har stjärten rakt upp. Utseendemässigt är den igen stjärna. Men ljudmässigt är den det. Den sjunger högt och tydligt sin vackra slingrande sångmelodi. Den har så stark volym att vi ibland luras att tro att den är inne i huset om fönstret står på glänt när den sjunger utanför.
Den säger oss att det finns fler aspekter. Även om man är liten och grå, kan man vara viktig. Kanske har man ett budskap att framföra, kanske ska man bara sjunga för att glädja någon annan. Men man ska aldrig tro att man är oväsentlig bara för att man känner sig grå.

Häromdagen var det dags för ungarna att ge sig ut. Jag hade turen att vara på rätt plats och fick beskåda när de kastade sig ut, landade på första bästa plats och inte riktigt vågade fortsätta. Föräldrarna lockade och lockade, och sen vågade de igen. Ungarna var lika stora som föräldrarna, men dunigare och rundare och med gulare näbbar. Resten av dagen var det ett sjungande och pipande i vår trädgård. Föräldrarna matade både dem som var kvar i boet och dem som satt lite här och var. Och ingen verkade ha tid att vara rädd för oss så vi fick ta en del foton. Det var knappt så vi ville lämna trädgården utan bara stanna och njuta.