Vila i frid moster Siw.

Den vackraste begravningen jag nånsin upplevt var när min moster Siw begravdes. Det var så fin musik, så vackra texter på solosångerna, så inkännande och välformulerade ord både i griftetalet och vid minnesstunden. Kyrkan var full av människor som ville dela sorg och saknad, men också tacksamhet och hopp. Och middagen vid minnesstunden var så där supergod som den skulle varit om Siw själv hade lagat till den.

Ja, begravning är sorgligt och stämmer en i moll på något sätt.
Men samtidigt så vackert och så viktigt att få dela minnen med varann.
Och ofta finns det en återseendets glädje i dem en möter igen, som är där av kärlek till samma person som en själv.

En hoppingivande tavla i kyrkan där begravningsgudstjänsten hölls

Gick till mormors och morfars grav också

Några strofer ur Maria Gustin Bergströms underbara sång om döden i bild av en väv som är färdigvävd:

Jag har vävt mitt liv till slut, som en vävare sin väv och nu ska väven skäras ner...

Jag är fri att följa dig på min sista vandringsfärd

och det är du som nu väven bär som den dyrbaraste skatt
Och jag ska vara hemma hos dig, min Gud
Bara vila tryggt i din stora famn
Och jag ska se ditt ansikte varje dag
Bara hålla hårt din hand