Jag letade upp ett draperi jag vävde för några år sedan och satte upp det i dörröppningen mellan gästrummet och köket i lillstugan. Det blev riktigt fint där.
Det är lite intressant hur synen på saker förändras:
Just när jag vävt klart något är jag sällan jättenöjd. Då har jag ju suttit och glott på väven många timmar och dessutom på väldigt nära håll, så alla svagheter och missar är tydliga.
Men när det gått en tid och jag tar fram något jag vävt så blir jag ofta ganska förtjust och förvånad: "Var det så här snyggt?!" Då ser jag det på lite längre håll, ser helheten. Och tiden har väl gjort att jag glömt både en del av misstagen och hur motigt det eventuellt var att väva den.
Draperiet är vävt av trasor och mattvarp. Jag har gjort det i sin fulla bredd, men varje ruta är vävd för sig. Så de hänger inte ihop med varann på bredden. Mellan varje rutrad finns några inslag som går över hela bredden. Detta är ett gammalt beprövat sätt som gör att draperiet hänger ihop när man brer ut det, men går att skjutas ihop till bara några centimeters bredd om man vill det. På rutan i mitten har jag lagt in slarvtjäll. Det är små tygbitar som bara sitter fast på mitten men i övrigt ligger utanpå.
Vad tycker du om mitt draperi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar