Höstfärgat brickband i flera varianter

Nu har det gått några veckor på distanskursen i brickvävning, och jag har kommit en bra bit på mitt orange band. Och massor har jag lärt mig genom att testa det ena efter det andra som ingår i kursen. Kursledaren lägger upp mycket information och inspiration, tips och förklaringar, bilder och beskrivningar. Superbra.

Jag har lärt mig göra snygga kanter på tre olika sätt. Och jämfört hur det är att väva med mjuk respektive hårt inslag, och att ha varpen hårt eller löst spänd.

Kolla på bilderna här nedanför. Det är samma band på alla bilderna. Men olika saker har jag förändrat och därigenom blir utseendet så olika.

Det här är utgångspunkten

Här testade jag att göra bandet bredare. Blev dubbelt så brett som innan

Väver tre inslag med vridning åt ena hållet och sen tre med vridning åt andra.
Äntligen ett mönster jag tycker om

Vred några brickor ett eller två varv extra så att de mörka maskorna kom i bredd.
Ett helt annat intryck 

Bytte ordning på några av brickorna och ändrade riktningen på maskorna.
Det här blev fint tycker jag

Samma mönster som ovan, men med en varptråd bortklippt från varje bricka

Återigen samma mönster. Men med två varptrådar borttagna. Nu syns inslaget mycket.
Men det var svårt att hålla styrsel på brickorna när trådarna inte drog dem jämt

Gottegris

Vår paradrätt när det gäller vildsvin är följande:

Lägg en skinkstek i en gryta och häll på vatten så det täcker. Låt koka upp och ta bort "skummet" innan du häller i salt, några lagerblad och kryddpepparkorn. Lägg på lock och låt koka tills köttet är genomkokt eller längre.

Ta upp köttet och skär i strimlor, ca en cm tjocka.
Lägg bitarna i en marinad och låt det stå nån timme eller ett par dagar, beroende på hur lång tid du har på dig. Woka/fräs köttet i marinaden och servera varmt eller kallt.

Marinaden har en bas av olja och varieras efter behag. Senast jag gjorde den blandade jag i soja, vin, nötfond, chiliflakes, salt, vitpeppar, fransk dragon, honung, torkad pulvriserad svamp och en klick smör.

Nästan glömda recept

Nu när det finns mycket skörd både på vår köksbänk och ute i trädgården, så går det åt tid och fantasi att ta hand om allt. En dag la jag många timmar på detta och fixade både det ena och det andra. Jag tänkte jag skulle skriva ner recept och kommentarer men orkade inte just den kvällen. Och nästa dag hann jag inte, och sen blev det inte av, och plötsligt hade det gått flera dagar och jag nu minns knappt ens vad jag gjorde den där dagen. Men försöker ändå:

Jag började med gyllenglass.
Mixade ca 150 g gyllenbär med 1,5 dl mjölk, 1 dl grädde, 0,5 dl socker och ett par tsk vanillinsocker och körde det sedan i glassmaskinen. Precis som sylten jag tidigare gjort på dessa gula goda bär, så blev glassen visserligen god, men smakade inte jättemycket gyllenbär.

När jag sköljt av mixern använde jag den till en omgång grönsakssalt. Jag hade i timjan, ett par små purjolökar som började se ledsna ut, och några mangoldblad. Jag tror att någon rädisa också slank ner, men är inte säker. Och så salt förstås. Sen plattade jag ut röran i tunna lager på ollorna i torken. Sen får torken stå i växthuset för att spillvärmen ska komma till nytta där.

Ett par dagar tidigare hade vi ätit spagettipumpa.
Första (och största) bekymret är att öppna den. Den är stenhård! Vass kniv, muskler och envishet behövs. Nästa gång ska jag testa med köttyxa tror jag. När pumpan är i två halvor skrapar jag ur kärnorna och det pumpakött de ligger i. Sen häller jag lite olivolja, salt och vitpeppar på snittytan och låter den suga åt sig lite innan jag lägger halvorna med snittytan ner i en långpanna med bakplåtspapper. In i ugnen i 180 grader i ca 35 minuter, kolla med provsticka om den är klar. Fruktköttet ska vara mjukt men gärna med lite motstånd.
Skrapa ur fruktköttet med en gaffel, det är alldeles trådigt. Blanda med riven västerbottensost och pressad vitlök. (Kanske olivolja också?) Salta och peppra om det behövs. Supergod att antingen äta som tillbehör, eller istället för potatis eller pasta till kött eller fisk.

Kärnorna sköljde jag av och lät torka till, sen rostade jag dem en god stund i torr stekpanna så de fick lite färg och smakade ljuvligt.

Det porösa pumpaköttet som finns i kärnhuset använde jag till en omgång snålröra. Förutom pumpakött och tomater hade jag i basilika, olivolja, salt, vitvinsvinäger och honung. Jag tror att rädisor, paprika och vitlök också var med.

Dyrt eller inte?

Den ammunition jag har till min "älgstudsare" kostar 450 kr för 20 skott. Jag tycker det är ganska dyrt men vet också att det finns de som är dyrare.

Men är det egentligen dyrt?

Räknar jag bara ammunitionen så blir det ett väldigt billigt pris för det kött jag får när jag skjuter ett djur. Ett skott på 22:50 inbringade häromdagen ca 30 kg kött. Enormt billigt alltså.

Om sanningen ska fram är det mycket mer som kostar: vapen, kikarsikte, lämpliga kläder, jakttorn, saltsten, kniv, hörselkåpor mm mm. (Och som jämförelse: ibland när en ska köra bil någonstans väljer en att bara räkna bränslekostnaden och bortse från inköpspris, värdeminskning, försäkring, skatt osv. Så visst kan en välja att bara räkna ammunitionen.)

Fast det klart: tiden är svår att bortse ifrån. Även om jag inte räknar alla de timmar jag sitter i ett jakttorn utan att skjuta, så går det åt tid. När djuret väl ligger där ska det forslas hem, tas ur och flås. Det tar ett par timmar. Efter några dagar ska det sen styckas och förpackas, och somligt ska malas. Vi är ju amatörer på området och gör så gott vi kan, så den hanteringen tar också några timmar.

En kväll när vi var klara och hade fått ner allt köttet i frysen kollade Jonas vad vildsvinskött kostar i en viltbutik: Färsen 130 kr/kg och större köttbitar kostade över 300 kr/kg! Det betyder att vildsvinet från häromkvällen kunde vi sålt för runt 6000 kr!!!

Plötsligt känns det inte så dyrt med ammunition...

Gris på Markalyckan igen

Senast jag var på jakt satt jag i ena änden av Markalyckan och såg ett vildsvin knata över åkern där den är som smalast, avsevärt närmare tornet i andra änden. Så den här gången valde jag den andra sidan, den närmast byn.

Där har stegtornet stått förut men nu är ett mer permanent torn placerat där. Jonas föreslår att det ska heta "Birgittas torn" eftersom jag gärna sitter där, och kommit till skott ett par gånger i sommar. Men det nya tornet är dimensionerat efter någon avsevärt större än jag. Trots att jag bara nådde golvet med tåspetsarna var stolen ändå för låg för att jag skulle få bra stöd över sargen. Antingen behöver tornet modifieras en hel del för att passa mig, eller också får vi kalla det "Röda tornet" eller något liknande. Men den här kvällen satt jag där.

Fullmånen, som jag tänkt skulle agera strålkastare åt mig, gömde sig i molnen mest hela tiden i början av kvällen. Strax före nio lämnade den molnen och lyste upp åkern framför mig. Men då var jag redan lite trött och ganska frusen och funderade på hur länge jag ville sitta där.

Redan från början insåg jag att jag valt fel torn igen. Jag hörde högljudda vildsvin från "Hästhagen" till och den ligger närmare "Tallen" i andra änden av åkern. Gång på gång hörde jag dem, ibland närmare och ibland längre bort. Men jag tänkte att de kan ju komma hit, så jag sitter en liten stund till. Och varje gång de hördes blev det ytterligare "en liten stund till".

Det är ett ljud som är rätt svårt att beskriva och lite obehagligt egentligen. Som en blandning mellan grymtning, vrål, skällande och skrik. Om jag trott att varulvar fanns, hade jag nog misstänkt att det var sådana som lät och skyndat hem. Men nu tror jag inte på det. Så jag satt och lyssnade på dessa otrevliga ljud. Och hoppades att det skulle komma närmare(!)

Och plötsligt var de närmare. I andra änden av åkern. I kikaren skymtade jag tre rätt stora djur som tycktes gruffa med varann. Och de hölls precis framför tornet som jag ratade denna kväll. Jaja, så kan det gå. Jag väntade en stund till.

Och sen kom de runt udden åt mitt håll. Siktade på en av dem, sköt och den föll på stället. När de andra sprang till skogs insåg jag att flocken varit större än de tre jag sett tidigare, jag både såg och hörde kultingar rusa iväg med de andra.

Men inte sprang de så långt. När jag klättrat ner ur tornet och kommit fram till det fällda djuret så hörde jag dem gruffa och skrika bara en liten bit in i skogen. Men den här gången var jag nöjd att de inte kom närmare igen.

Det var bara ett par plusgrader när jag körde hem vid tiotiden, för att gå en sväng med hunden, hänga på korgen bakpå bilen och vänta på att Jonas skulle komma från jobbet och följa med mig ut för att hämta grisen. Vi uppskattade vikten till ca 80 kg när vi hängde den i garaget och tog ur den.

Dagen efter tog jag sovmorgon en timme innan jag åkte till jobbet, och Jonas ägnade en del av förmiddagen åt att flå grisen och skicka trikinprov. Svaret kom bara timmar efter att de fått provet med posten: inga trikiner. Skönt.

Vila i frid moster Siw.

Den vackraste begravningen jag nånsin upplevt var när min moster Siw begravdes. Det var så fin musik, så vackra texter på solosångerna, så inkännande och välformulerade ord både i griftetalet och vid minnesstunden. Kyrkan var full av människor som ville dela sorg och saknad, men också tacksamhet och hopp. Och middagen vid minnesstunden var så där supergod som den skulle varit om Siw själv hade lagat till den.

Ja, begravning är sorgligt och stämmer en i moll på något sätt.
Men samtidigt så vackert och så viktigt att få dela minnen med varann.
Och ofta finns det en återseendets glädje i dem en möter igen, som är där av kärlek till samma person som en själv.

En hoppingivande tavla i kyrkan där begravningsgudstjänsten hölls

Gick till mormors och morfars grav också

Några strofer ur Maria Gustin Bergströms underbara sång om döden i bild av en väv som är färdigvävd:

Jag har vävt mitt liv till slut, som en vävare sin väv och nu ska väven skäras ner...

Jag är fri att följa dig på min sista vandringsfärd

och det är du som nu väven bär som den dyrbaraste skatt
Och jag ska vara hemma hos dig, min Gud
Bara vila tryggt i din stora famn
Och jag ska se ditt ansikte varje dag
Bara hålla hårt din hand

Vindruvor

Det växer en stor vinstock mot vår södervägg. Första åren vi bodde i huset gav den stor skörd, men sen har druvorna blivit ganska dåliga. I år var den överväldigande! Om det berodde på att vi beskar den kraftigt i vintras och sen pincerade på sommaren, eller om det var tack vare den extremt torra och varma sommaren (eller båda delarna) vet vi inte. Men frukt har den gett. Massor! Små gröna goda druvor, men med mycket kärnor.

Vi har gett bort och lagt mycket i frysen, tänkt till vinterns fruktsallader och desserter. Men ändå tar det inte slut, och många mognade samtidigt. Så jag har kokat saft. En omgång med rabarber och druvor. Den smakade mest rabarbersaft, men lite mjukare och rundare än med enbart rabarber. En omgång med bara vindruvor. Jag tillsatte saften av en citron (till 5 liter avrunnen saft) för att ge den mer karaktär. Ingen av sorterna sockrade jag så mycket, men natriumbensoat kommer hjälpa till att hålla dem ok i matkällaren ett bra tag framöver.

3 kg rabarber + 3 kg druvor. (Eller enbart 5 kg druvor)
2 l vatten
Låt koka en kvart och häll i silduk
Koka upp och skumma
Tillsätt 2 dl socker och 1 krm natriumbensoat per liter avrunnen saft
(Saften av en citron till saften på enbart druvor)
Häll på heta flaskor och förslut

Snyggare än god

Jag testar det ena pajreceptet efter det andra för att hitta nya användningsområden till det vi skördar i trädgården. Den här blev väldigt snygg. Men tyvärr inte riktigt så god som jag hoppat. Nästa gång får vi nog modifiera den lite, kanske lägga i lite svamp eller köttfärs eller så.

Pajdeg:
125 g smör
3 dl vetemjöl
1 dl rostade sesamfrön
2 msk kallt vatten

Fyllning:
2 små squash
4 morötter (gärna olika färger)
3 ägg
250 g ricottaost
2-3 dl riven västerbottenost
1 pressad vitlöksklyfta
svartpeppar
timjan
salt

Rosta sesamfröna i torr, het stekpanna.
Kör ihop ingredienserna i matberedare (sist vattnet) och tryck ut degen i en form.
Grädda 10-15 minuter i 200 grader

Vispa ihop allt utom grönsakerna och häll i pajskalet.

Dela squashen på längden. Hyvla squash och morötter på mandolin till långa tunna skivor.
Lägg i skivorna i pajformen. Antingen i en stor cirkel (börja utifrån) eller i många små "rosor".
Grädda i 30-40 minuter tills grönsakerna är kokta och smeten stannat.

Bindningslära

Dags för vävkurs igen. Denna gång en teoretisk om allt det där som ligger bakom: Om hur en vävnota ska läsas, vad som menas med bindemönster, vad som är viktigt att tänka på när en analyserar en väv och när en hittar på en egen, tips på hur en beräknar trådantal och täthet, hur trampuppknytning hänger ihop med trampordning och solvnota. Nyttig kunskap.

Dessutom handlade det mycket om tuskaft, som har rykte om sig att vara den enklaste tekniken. Men som ligger till grund för massor av olika varianter och variationer; t.ex panama, halvpanama, engelsk tuskaft, munkabälte, bildväv, flamsk, plattväv, upphämta, dukagång, myggtjäll, varprips, inslagsrips, glesrips, sålldräll, färgeffekt och stramalj. Möjligheterna är oändliga även om en "bara" väver tuskaft.

Snyggt monterade handtag på kasse vävd i panama

Vävkurs - måttband, tomma kaffemuggar, papper, penna, textilkassar

Färgeffekt

Färgeffekt

Dophögtid

Idag hade jag glädjen att få vara på barndop.
På grund av hotbilden som finns mot familjen lägger jag inte upp vare sig namn eller foton där personer går att identifiera.
Men jag vill ändå dela med mig av glädjen det är att få vara med när ett barn bärs fram till Herren.
Och jag vill be om välsignelse över barnet och hela familjen.

Liten men naggande god

Förra året planterade vi ett rosablommande persikoträd. Det fick en tuff start med en lång kall vinter, men blommade och satte en hel del små kart på våren. Och sen blev sommaren varm och peppartorr. Vi har visserligen vattnat trädet, men antagligen inte tillräckligt. De flesta av karten har fallit av. Bara några stycken har suttit kvar. Jag har tittat och klämt på dem ibland - pyttesmå och knallhårda. Jag gav upp hoppet om persikor den här säsongen. 

Men på sistone har de små frukterna börjat ändra färg och rodna alltmer. Häromdagen hade en av dem fallit till marken och när jag kände på de andra satt tre till väldigt löst. Så jag plockade dem och tog in dem. 

Maken till små persikor har jag aldrig sett! 

Men knappast heller smakat maken till goda!

Ytterligare en sorts trädgårdsgodis alltså. Jag känner mig så rik tack vare allt som vi kan skörda i trädgården. 

Välsignade solrosor

Utanför Mönsterås odlas ett helt fält med solrosor. Alla är välkomna.
Bara att gå där och titta och fota är en välsignelse i sig. Det är en så ljus upplevelse. Vackert och gult.
Dessutom är det fritt att plocka det man vill. Föreställ dig känslan att gå där och plocka ett helt fång!
Sen betalar en vad en vill (kontant eller swish). Och alla pengar går till cancerfonden och hjärt/lungfonden och blir till välsignelse där.
Allt detta generösa förhållningssätt manar mig till att också vara generös, dels med min betalning men främst med blommorna jag tar med mig därifrån. Jag plockar inte bara till mig. De flesta ger jag bort för att sprida vidare av dessa vackra blommor, av ljuset, av välsignelsen.

https://www.facebook.com/solrosorielmhult/
@solrosorielmhult

Sensommarsöndag

Sol, hav, kaffe, vänskap. Wow vilken fin liten utflykt!

Skogsbad

Fredag kväll. Frustrerad och sliten efter en vecka som kostat på. Åker ut och sätter mig i ett torn i skogen. 

Att sitta där alldeles ensam.

Lyssna efter djur
höra syrsorna,
en duva som kuttrar,
bilar på vägen en bit bort
äpplen som dunsar ner på marken från vildaplarna i området
ett rådjur skäller - är det jag som stör den?
ljudet av steg i skogspartiet bakom mig
och svagt, långt bortifrån hörs fredagskvällsmusik

Se hur ljuset suddas ut när skymningen kommer och mörkret tar överhanden
skärpa blicken och spana efter rörelser
se dimman stiga som skira älvor över ängar och åkrar
och när nattmörkret tagit över, lyfta blicken och upptäcka att himlen är full av stjärnor

Sitta där och tänka på vad som helst
och ibland inte tänka alls
prata lite med Gud
känna att han är nära
friden lägrar sig i själen
himlen känns nära
välsignelse

Ingen stress
inga måsten
bara närvaro, min närvaro nu och här, Guds närvaro i skapelsen och i mitt hjärta

All trötthet och irritation rinner av. Jag känner mig glad och full av energi. Sinnesstämningen är helt förändrad när jag åker hem några timmar senare.

"Skogsbad" är ett relativt nytt ord och betyder just det jag fick uppleva - att vara i skogen och öppna sina sinnen för att släppa stressen och ta in av lugnet.

#påenpalliskogen

Dukväv del 7: Beställningsduken

I våras satte jag upp en dukväv av cottolin och lin i dubbelväv. Anledningen till denna väv var att jag fick en beställning på en duk som skulle räcka till ett ovanligt långt bord. Jag vävde en duk till oss själva också och den har vi använt jättemycket - den passar så väldigt bra i vårt rum med sin varma gul-beige ton.

Beställningsduken gjordes med en annan inslagsfärg än vår. Den är brun. Nu har jag äntligen fått möjlighet att se duken på sin rätta plats. Gläds över att den passar så bra på sin plats. Tacksam att jag fick förtroendet att göra den.

Övriga inlägg om denna väv:

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Dukväv del 2: pådragning

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Dukväv del 4: provväven

Dukväv del 5: jag väver!
Dukväv del 6: Klart
Dukväv del 7: Beställningsduken

Kusinträff

Vi är 14 kusiner på min mammas sida och häromdagen träffades nio av oss, tillsammans med respektive och några barn och barnbarn. Det är en rikedom med kusiner tycker jag. Det är människor som följer en hela livet, bara ett litet steg längre bort än syskon. En del av kusinerna var mina idoler när jag var liten och har ganska mycket påverkat vem jag blivit.

Dagen innehöll mat, prat, skratt, promenad, lite lekar, besök på gården vi härstammar från och så ännu mera mat. Återseendets glädje är en av de bästa sortens glädje.

Först fika i vacker miljö

 Sen promenerade vi till Uva Klöva, som är en ravin från istiden. 

I Höneström var det vackert och där fanns utrymme för både mat och lek och en del annat.

Sen åkte vi till Gillbonderyd. Byn där våra föräldrar växte upp och varifrån vi har många minnen från alla besök hos mormor och morfar (eller farmor och farfar, beroende på vems barn en är). Gott att se att gården lever igen.

Tack till dem som arrangerade och planerade. Tack till alla som var med och delade gemenskapen. Nästa gång hoppas vi träffa även de som saknades nu. Jag är så glad att jag har er allihop även om vi inte träffas så ofta. Kram på er, mina fina kusiner.