tisdag 28 november 2017

Gömstället


Mörkaste november. Regnet öser ner där ute. Jag fryser och är trött. Och känner mig allmänt gnällig. Saknaden känns svår, efter dem jag älskar mycket men träffar för sällan. Tungsinnet tränger sig på.

Brygger mig en stor balja te. Lägger ost och kex på ett fat. Och några av årets allra sista tomater. Flyr ner i källaren.

Teet värmer min kropp inifrån. Och själen värms när jag fixar med mina vävar, ser på garnernas vackra nyanser och planerar för nästa väv och vem som ska få den i julklapp.

Jag solvar och räknar trådar. Sänder kärleksfulla tankar till dem jag längtar efter, dem som jag väver till. Regnet hörs dovt på avstånd.


Ljuset återvinner långsamt mark i mitt inre. Inte så att svårmodet är borta, men det är hanterbart.
Det blev som en liten ensam picnic i stillhet och med trevlig sysselsättning.


1 kommentar:

  1. Ibland är det läkande att få vara ensam med sitt svårmod. Inte för att ta bort eller bli fri utan för att, som du skriver, hantera det. Att få gå ner i källaren på flera plan och vistas där en stund och komma upp med nya insikter och krafter. Tack för att du delade med dig av din picknick! Kram!

    SvaraRadera