Vinterklagan

Jag kurar i värmen framför kaminen. Och tjurar över det faktum att snön bara vräker ner dag efter dag, natt efter natt. Det är alltid dags att skotta, även om det inte gått lång tid sen senast det gjordes.

Våren som fanns runt hörnet för bara nån vecka sedan är nu väldigt avlägsen.

Minusgrader och blåsigt. Jag drar ner mössan i pannan och fäller upp jackans pälsbrämade luva som skydd för vinden. Känner mig som en polarforskare. Pulsar fram i snön, hukande i motvinden som piskar små, vassa synålar (eller snökorn) mot mitt ansikte. Men hunden måste få en promenad så det är bara att stå ut.

Helst skulle jag bara vilja gå i ide som en gammal björn. Stänga min dörr och hålla mig inne, elda i kaminen, så tomatfrön, väva, och kanske läsa. När snön smält och våren aviserar sin ankomst, då kan jag öppna min dörr på nytt och komma ut och börja leva igen.

Frusen och sur, har svårt att ta mig för något alls. Trots att frön och vävning väntar på min uppmärksamhet. Och båda sakerna gör mig ju gott, jag blir ljusare till sinnes av att hålla på med det. Imorgon måste jag ta mig i kragen och göra något som är kul. Jag kan inte fortsätta att bara gnälla - det förändrar inte vädret, och det gör mig bara ännu mer tvär.

Imorgon.

Foto från igår när det var uppehåll ett ögonblick.
Det har kommit mycket snö sen dess. 40 cm inatt.

Den kämpande tron

Idag var andra söndagen i fastan och temat för gudstjänsten var "den kämpande tron". Kanske inte ett så enkelt tema. Men vilken fantastisk gudstjänst det blev!

Jonas ledde den med sitt lugn. Han inledde med några ord om att vi måste få ihop vårt liv och vår tro till att vara en enda bild, precis som kikarens två linser, för att det ska fungera.

Elin hade valt så fina sånger, med texter att leva sig in i, bl.a. "Du måste finnas!". Och så sjunger hon dessutom med så vacker röst. Ren njutning att lyssna.

Och de psalmer vi sjöng tillsammans hade texter som jag ärligt kan sjunga med i, som inte känns som klyschor och vackra ord utan äkta innehåll.

Och Per-Erik predikade det bästa jag hört på länge. Om att det finns de som inte kan kämpa själva, som vi behöver kämpa för. Det berörde mig djupt. Lyssna gärna på hans predikan (från 25/2 -18) som finns på vår kyrkas hemsida fram till sommaren. http://equmeniakyrkannybro.se./

Första stegen mot ny säsong

Idag tog jag sikte på en ny odlingssäsong, trots att snön fortsätter falla utanför fönstret och kylan biter lite i kinderna när man är ute. Men ljuset är tillbaka. Och det kommer att bli vår.

Dagens tre steg inför #odla2018:

1. De första fröna såddes idag: 3 sorters chili, 3 sorters paprika och så purjolök
2. Jag tog fram alla mina tomatfröer. Det var 48 sorter. Efter att ha tittat på kommentarer från tidigare års tomatprovning och funderat lite kunde jag plocka bort några. 38 återstår. Kör på det i år.
3. Ur Kajsas trave med handgjorda böcker köpte jag mig en ny trädgårdsbok. Grön och med löv på. Redo att fyllas med anteckningar om allt möjligt gällande odling.

Nu får våren gärna komma snart

Arbetslust

Det finns många dagar när jag känner att jag knappt får något gjort. Men så ibland dyker det upp en dag med arbetslust, energi och effektivitet. Då gäller det att passa på.

En kväll här i veckan tömde jag våra två frysskåp, frostade av, torkade ur och la in matvarorna igen. Det var mycket välbehövligt. Vi har talat om det länge men inte fått det att bli av. Den här kvällen tog jag två frysar när jag ändå höll på.

I den ena fanns bortåt 12 kg bär som legat där några år. Hög tid att göra något av dem. Så de fick inte följa med tillbaka in i frysen utan hamnade på bänken i köket. Det mesta var klarbär och röda vinbär, men det fanns också en del rabarber.

Och nästa kväll fanns det också energi så jag kokade saft. Mycket saft. Jag kokade i tre omgångar och det blev totalt 15-16 flaskor saft. Nu har vi så det räcker ett bra tag. Blandsaft är gott.

Och till kvällsmat blev det nykokt, ljummen kräm på det som skummats av. Kräm hör till när en kokar saft (det är sen gammalt).

Dukväv del 4: provväven

Innan jag väver dukarna "på riktigt" gjorde jag en bit provväv

Jag slog in några stickor som start för att sprida ut varptrådarna. Och så långt såg det lovande ut för de hamnade på varann i två lager av väv. Precis som tänkt. (puh)

I den vävnota jag tagit mycket idéer från var inslaget oblekt lin 8/1 så det ville jag prova. Den mörka randningen dämpas ju ganska mycket, men de ljusa partierna blir snygga och livfulla.
Sen bytte jag till ett annat lingarn som jag har ganska mycket av men som tydligen inte produceras längre: Marks tissolin. Lite grövre och ruffigare men följsamt att väva med. Snyggt det också. Jag ska nog kolla om jag har någon färg som räcker till en hel duk, för den där kvalitén gillade jag. Men jag kommer inte att välja turkos i den slutliga duken, det var bara i mitt prov.
Den gick dessutom bra att väva utan vävspännare och drog ändå inte ihop sig. Jag tyckte vävspännaren gjorde för grova hål i väven, och dessutom hamnar de ju både i kanten och på mitten eftersom väven är dubbelvikt.
Jag provade också cottolin som inslag men det vill jag inte använda till dukarna, för då drog kanterna in sig mer och mer.

Att väva i två lager var både lätt och svårt.
Själva mittenvecket var ganska lätt att få snyggt med inslag av lingarn.
Inslagen i det undre lagret ser jag inte så det var tur att jag hade ett riktigt bra skäl där. I övre lagret var skälet lite sämre vilket medförde att någon varptråd ibland hamnade fel. Det var förödande för det satte ihop de båda lagren. Jag måste alltså vara noga, för blir det fel är det bara att repa upp.
När jag tog bort vävspännaren minskade risken för felvävning för då kom tyglagren lite längre ifrån varann och det medförde att skälet blev bättre. Hoppas jag kan väva dukarna utan vävspännare, det visar sig så småningom.

Bilden ovan visar hur "viket" ser ut under vävning om man drar ut det lite. Och på bilden under ser man att det blir två lager av tyg.
Jag är helt med på hur det går till rent tekniskt, men faschineras ändå att det funkar i praktiken. Smart tänkt av den som kom på det här!

Efter tvätt såg mitten ut som på bilden ovanför. Visst avviker det en aning från de plant vävda delarna, men inte så det stör. Och alternativet skulle vara att väva två "halva" dukar och sy ihop dem, och den skarven skulle också synts. Så det här blir bra. Även där det inte såg så snyggt ut under vävning rätade mycket till sig under tvätt vilket var en överaskning.
Dessutom försvann märkena efter vävspännaren ganska mycket när jag tvättade tyget. Också bra att veta.

Innan tvätt mätte jag upp 10x10 cm i de olika inslagen och märkte upp för att vet hur mycket det krymper. Alla kvalitéerna krympte ungefär lika mycket (eller lika lite) ca 5 mm per dm, både på bredden och längden. Det är bra att veta så jag väver lagom mycket till varje duk.

Övriga inlägg om denna väv:

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Dukväv del 2: pådragning

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Dukväv del 4: provväven

Dukväv del 5: jag väver!
Dukväv del 6: Klart
Dukväv del 7: Beställningsduken

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Min mamma kom en eftermiddag för att hjälpa mig med solvning/skedning. Jag gör båda momenten i samma veva när man ändå hanterar trådarna i rätt ordning. Den här väven har en tråd i solv och fyra (!) trådar i rör. Mamma stod bakom vävstolen och sträckte mig trådarna i rätt ordning. Det gick snabbt och lätt och vi hann nästan en tredjedel av alla trådar den där eftermiddagen.

När jag en annan dag, fortsatte utan mamma flyttade jag in skälet mitt i vävstolen för att lättare nå att få rätt ordning på trådarna. Det funkar i ensamhet också, går kanske lite långsammare, men främst saknar jag det trevliga småpratet.

Jag hade inte riktigt så många solv som krävdes, men lånade ett par hundra stycken av mamma så jag kunde göra klart. Det tog sin tid att solva och skeda alla drygt 1500 trådarna. Och det blir tätt minsann!

Nästa steg är att knyta fram alla trådar så man kan spänna varpen. Jag har läst ibland om ett tips att "borsta" fram trådarna, men aldrig trott att det skulle behövas och så har jag försökt kamma fram dem med mina händer. Men sen provade jag med borste. Och jag vill aldrig mer göra det utan. Det var en sån skillnad! Mycket mycket lättare att få trådarna jämt spända, och inte alls så jobbigt för händerna. Jag har en pytteliten "rotborste" som jag köpte för att ha till grovdisk. Det blev den aldrig använd till och nu hör den hemma i min vävstuga.

Det kan vara svårt att få till jämna knutar och jämnt spända trådar så numera knyter jag alltid fram så här: En knut på varje bunt av trådar, sen trär jag ett snöre genom bunten, runt framknytningskäppen, genom nästa bunt och så vidare. Sen fäster jag det i ytterändarna på käppen och börjar spänna. Lite får man hjälpa till att fördela hur repet är placerat. Men det är ett lättare sätt än att knyta och knyta om varptrådarna runt käppen (som på det gamla vanliga sättet). Det går åt ett längre rep än man tror, idag fick jag skaffa mig ett längre.

Knöt upp lattor och trampor också. Funderade en stund först för att vara säker på att det blev rätt. Det ska ju bli två lager av väv som sitter ihop i ena änden. Det enda jag måste dubbelkolla nu när jag börjar väva är att inslaget går rätt i vändningen, så att den blir likadan som resten av väven.

Men nu är det klart att börja provväva! Härligt!

Övriga inlägg om denna väv:

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Dukväv del 2: pådragning

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Dukväv del 4: provväven

Dukväv del 5: jag väver!
Dukväv del 6: Klart
Dukväv del 7: Beställningsduken

Efterskott

I måndags hade Jonas och jag 7-årsjubileum
I tisdags var det fettisdagen och då - om inte annars - borde man äta semla
I onsdags var det alla-hjärtans-dag

Av olika anledningar fanns inte energi att fira något av allt detta.

Men ikväll firade vi.
Inte med presenter och överraskningar. Presenter och överraskningar kan minsann vara roligt. Men inte alls nödvändigt. Ingen present i världen kan mäta sig med glädjen över att vi har varandra. Det bästa är att vara tillsammans.
Så vi firade med att laga mat tillsammans, äta och dricka gott, sitta länge vid bordet med ljus och blommor och musik i bakgrunden. Och efteråt njuta dessert och kaffe.

Och dessutom bakade jag semlebullar efter jobbet. Inte ens Jonas orkar någon semla ikväll efter vår middag. Men nu finns det i alla fall bullar att göra semlor av en annan dag.

Sju år! Jag minns tydligt den där kvällen när allt började. Tillsammans är livet fantastisk.
Tack gode Gud som gjort det möjligt, och som är med oss i allt.

Söndag kväll

En veckas sjukskrivning går mot sitt slut.

Vädret har varit väldigt vackert hela veckan och jag har fått många hundpromenader i strålande sol, gnistrande snö, glittrande rimfrost och blå himmel. Härligt att jag fick möjlighet att njuta när det var så fint.

Det har varit välbehövligt att vara hemma eftersom den nya medicinen gett mig många biverkningar. Jag har drabbats av de flesta som stod under rubriken "mycket vanliga biverkningar" på bipacksedeln. Huvudvärken var tuffast, men har släppt de sista dagarna. Nu är det nästan bara illamående kvar. Hoppas att det också klingar av snart.

Jag har alltså vilat väldigt mycket den här veckan. Och så har jag pysslat med min nya väv, för att skingra tankarna på mitt mående.

Men nu är jag redo att försöka möta vardagen på vanligt sätt igen. Hoppas det funkar.

Dukväv del 2: pådragning

När tankarna fått lite tid insåg jag varför varpen bråkade. Jag hade placerat skälspröten så att garnet kom ikläm mellan dem och sträckbommen. Idag flyttade jag både redkammen och skälet innan vi fortsatte dra på och nu gick det bättre. Fortfarande mycket strul, men det var nog mest effekten av att garnet spänts olika hårt igår. Det tog sin tid men nu är varpen pådragen. Och nu tycker jag färgerna ser ganska fina ut.

Nästa steg är att solva och skeda. Det kommer att ta tid eftersom det är över 1500 trådar (har jag ens så många lediga solv?). I vävbeskrivningen jag utgår ifrån ska det vara två trådar i rör i en 50-sked. Jag ska ju dubbelväva och måste lista ut om jag kan ha 4 trådar i rör eller om jag ska hitta en 100-sked så jag kan ha 2 trådar i varje rör. Tar tacksamt emot ett råd här om någon vet vad som är bäst.

Övriga inlägg om denna väv:

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Dukväv del 2: pådragning

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Dukväv del 4: provväven

Dukväv del 5: jag väver!
Dukväv del 6: Klart
Dukväv del 7: Beställningsduken

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Med inspiration från en duk min mamma vävt till mig för länge sen ger jag mig nu ikast med att väva stor duk. Jag ska göra två dukar och de ska bli 2,5-3 meter långa och ca 1,20 breda (lite osäkert hur mycket de krymper när det tvättas).

Men som vanligt måste jag förändra och testa nytt:
Jag har bytt färgerna i randningen.
Jag ska väva den dubbelvikt, så att den blir dubbelt så bred när man tar ner den ur vävstolen.
Och jag vet inte än vilket inslag jag kommer att använda; kanske cottolin, tunt lingarn eller grovt lintow. Det valet ska jag göra när jag vävt en provbit och kollat hur det blir.

Det är över 1500 trådar i varpen och för att hantera det åkte jag ner till vävstugan här i närheten för att låna deras stora varpa som är 4 meter i omkrets. Där finns trevliga väverskor som gör att jag känner mig välkommen. Jag tittade på deras vävar - så klart - och fikade ihop med dem när de pausade. Men annars stod jag och varpade. Men det tog mycket längre tid än jag trott. Så när de "tog kväller" och begav sig hemåt var jag långt ifrån färdig. En av dem lånade ut sin nyckel så jag kunde varpa klart. Så jättesnällt!

Ikväll tänkte Jonas och jag dra på varpen på vävstolen. Jag spred ut varptårdarna till rätt bredd och la ner dem i min nya fina redkam. Vilken enorm tidsbesparing gämfört med att förskeda. Förväntansfull på att fortsättningen skulle gå lika bra. Men jag har sällan sett maken till bråkig väv! När vi kommit halvvägs knöt vi varpen runt bröstbommen och sparade resten till en annan dag. Så kan det gå. Om problemen berodde på hanteringen med redkammen eller något annat vet jag inte. Men jag har en plan om saker jag ska förändra innan vi tar oss an fortsättningen.

Övriga inlägg om denna väv:

Dukväv del 1: tanke, varpning och redkam

Dukväv del 2: pådragning

Dukväv del 3: solvning, skedning och framknytning

Dukväv del 4: provväven

Dukväv del 5: jag väver!
Dukväv del 6: Klart
Dukväv del 7: Beställningsduken

Depression

Gläd dig med mig: Jag har fått en medicin som hjälper mot min depression!

Jag tror det är lätt att tänka: Depression?! Hon som alltid är så glad och ler mot alla människor.
Jo, det där är också sant. Men allt syns inte på utsidan. Mörkret har jag mestadels burit inuti.

Behandla nu inte mig ett dugg annorlunda än tidigare! Om någon du känner – som du inte visste hade ont – berättade att hen äntligen fått hjälp med sin mångåriga ryggsmärta eller huvudvärk. Då hade du sagt: ”Oh så skönt att du fått hjälp! Men inte visste jag att du hade ont, du som alltid varit så rakryggad/hållit huvudet högt.”
Smärtan har påverkat personen hela tiden, även om det inte synts, och nu är den lindrad. På samma sätt är det med mig. Mörkret har tyngt mig trots att det inte synts på utsidan, men nu har det lättat. Bemöt mig som du gjort förut.

Det är väldigt nytt för mig och allt har säkert inte stabiliserats än (och jag plågas av tuffa fysiska biverkningar). Men nu finns det ljus. Och jag vill glädjas redan nu, även om jag inte vet hur allt kommer att bli.

Vi måste inte prata om det här när vi möts. Men vi kan gärna prata om du vill. Anledningen till att jag skriver är för att det talas alldeles för lite om psykisk ohälsa, fast det är ganska vanligt. Jag har skrivit en del av mina tankar kring mitt mående. Det finns här om du vill veta mer, eller om du känner någon som du tror skulle behöva stödet av någon annans historia.

Vintervitt

Förmiddagens hundrunda var kylig, krispig och underbart vacker. En sån där skönhet som omöjligt går att fånga på kort, sån som måste upplevas. Men ändå försöker man att fota, gång på gång och ur olika perspektiv och vinklar. Men resultatet gör aldrig verkligheten rättvisa.

Min upplevelse innehöll bl.a
blå, kristllklar himmel
strålande solsken
där ljuset reflekterades
i tusentals små isklumpar i lövträdens kala grenar
medan granarna var vita och nedtyngda
av stora mängder snö
snö, snö, snö
undanplogad i drivor
och som höga mössor på stubbar och brevlådor
fullständigt stilla
ingen vind
alla ljud effektivt dämpade av snön

Vintervila

Snön vräker ner och bäddar in allt i tjocka lager vitt.
Det blir så tyst när det är så mycket snö. Det är en speciell sorts tystnad.
Nu går naturen verkligen till vila. Finns inte så mycket annat att göra under en halvmeter snö. Det är bara för växligheten att vänta i stillhet. Vänta tills ljuset och värmen når fram igen, då när det är dags att vakna och börja växa.

Vintern får mig att vilja gå i ide som en gammal björn, stänga dörren och vänta tills våren kommit innan jag tittar ut igen.
Jaja, jag VET att det är vackert med all snön!
Men vintern är inte min grej, det är inte nu jag fylls av energi och livsglädje. Kylan, mörkret och snön får mig att gå på sparlåga, att bara hantera det nödvändigaste, resten finns det inte kraft för.

Jag känner det som att jag också gått in i ett vilo-stadium på något sätt. Tillåter mig att känna trötthet, tillåter mig att vila. Inte göra något alls. Vänta på att kraften ska vakna igen. Och det gör den i sinom tid.

Håll ut!