Psyksik ohälsa

Mitt mörker - i backspegeln

Måndag 5/2 2018

Fredag lunch (2/2)  tog jag mitt första halva piller mot ångest och vaknade lördag morgon med ett lugn inom mig. Självklart kan det bero på andra saker än den påbörjade medicineringen: mitt mentala mående går ju i vågor och bara det att pratat med min läkare kan spela in. Men allt eftersom tiden går (nu är det måndag och jag har tagit en halv tablett fyra dagar och ska börja med en hel imorgon) blir det mer och mer sannolikt att medicinen påverkade redan första dagen. På lördagen hade jag så många tankar om mitt mående. Insåg redan då att jag borde skriva ner dem, och nu gör jag ett första försök.

Jag känner det som att jag kan stå lite bredvid och iaktta mig själv just nu. Väl medveten om hur jag brukat må. Men känner samtidigt att något är nytt. Jag är fortfarande jag. Men annorlunda.

Först nu inser jag hur mycket jag har kämpat för att hålla fokus på det positiva och inte låta mörkret ta över mig. Och jag känner hur trött jag är av den kampen, nu när jag äntligen kan vila från den. Jag tillåter mig att vila, sova, bara vara. Sjukskriven en vecka på läkarens uppmaning. Känns så bra. Vilsamt. Nödvändigt.

Med det perspektiv jag har nu konstaterar jag att jag hade ingen aning om hur dålig jag faktiskt var förut, hur mycket kamp och strid det var inom mig, hur överväldigande mörkret var. För jag har ju hela tiden förnekat det. Hävdat att jag är en positiv person, framhållit de goda delarna i livet, pushat och boostat andra (och mig själv)

Den stora skillnaden (än så länge):
Så mycket som jag vetat i min hjärna, men som inte varit sant i mitt hjärta.

Nu vet jag det fortfarande. Men det är också sant inom mig. Så enkelt och så självklart.

Men tidigare helt omöjligt.

Främst detta med min självbild. Jag vet att jag kan en massa saker, att jag är skapad till Guds avbild och älskad av honom, att många tycker mycket om mig, att jag har goda sidor. Men bara ibland har det varit sant för mig. Vissa perioder (främst på somrarna) när mitt mörker varit mindre påtagligt har det kunnat vara sant. Åtminstone nästan. För hela tiden har jag nog burit på mitt mörker även om det periodvis bara varit i ett litet hörn av mig.

Och i mina värsta perioder har det alltså inte alls varit sant. Och då har det inte spelat någon roll vad någon annan säger. För jag har ju vetat ”sanningen”. Och den har alltid varit att jag är värdelös.

Det har funnits ögonblick när någon sagt något på ett sådant sätt att mitt mörker fått ett knytnävsslag i magen och luften gått ur. Det har varit ögonblick då jag anat en annan sanning.

Men för det mesta har uppskattande ord sorterats undan och klätts av sin relevans. Mitt inre svar har varit ”De skulle bara veta!” eller ”Vad händer när hen upptäcker sanningen om hur jag egentligen är?”

Så det tragiska är att när jag mått som jag gjort har jag inte kunnat bli hjälpt av någon annan. Visst, alla samtal jag haft har absolut påverkat mig och säkert räddat mig många gånger. Men de har inte ändrat något i grunden. Vilken frustration det måste varit för dem som stått där bredvid och velat få mig att förstå.

De gånger Jonas gjort allt för att måla min värld gul och ljus istället för svart, har jag fått kämpa enormt för att inte gå efter med den svarta färgen, fått kämpa för att ta emot, fått bruka våld på mig för att inte lyssna på den del av mig som talat om att sanningen är mörker och hopplöshet.

Jag har aldrig funderat på att ta livet av mig. Men jag har många gånger tänkt att det vore bättre för mina närmaste om de slapp mig. Så jag har många gånger tänkt att jag skulle gå, ge mig av, bryta upp. Men aldrig försökt. För jag har inte kunnat. Jag har insett mitt behov av dessa mina närmaste och stannat av egoistiska skäl även om jag velat gå för deras skull.

Så vad har medicinen gjort. Den har helt enkelt suddat bort mörkret. På samma sätt som en värktablett får värken att klinga av och försvinna.

Om man har huvudvärk t.ex. så känner man ju av den hela tiden vad man än gör eller håller på med. Hur man än försöker förneka det så har man ändå ont, det försvinner inte för att man intalar sig att man inte har ont. Och den påverkar ens rörelsemönster så man är lite försiktigare. Det kan finnas tillfällen när man är så uppfylld av något, att man glömmer bort att man har ont, men när tillvaron återgår till det vanliga känner man av smärtan igen.

På samma sätt med mörkret. Det finns där hela tiden. Gör sig påmint och påverkar hela ens tillvaro. Oavsett hur mycket man förnekar det. Man kan glömma bort det när något händer som tar hela ens fokus, men efteråt finns det ändå kvar.

När värken lägger sig blir man den man egentligen är, mår man som man egentligen ska.

När mörkret lättar blir man den man egentligen är, mår man som man egentligen ska.

Det är en sån vila i mig nu. En lycklig, nästan andäktig vila. Kampen är över.

Det är knappt så jag vågar tro att det är bestående och att jag kan få ha det så här. Men just nu är det lugnt, stilla, vilsamt. Och allt det där goda jag vet är sant inom mig. Det är ett nytt liv!

Så hur hjälper man någon med psykisk ohälsa, någon som mår som jag gjorde? Jag vet egentligen inte. Visst måste man fortsätta säga allt det där positiva för det spelar roll i stunden även om det inte förändrar helheten. Jag är glad att jag till slut kom iväg till min läkare och bad om piller. Kanske hade jag kommit iväg och fått den hjälpen tidigare om någon uppmanat mig till det. Om någon talat om för mig att jag mådde sämre än jag själv visste om. Och att man inte ska må så dåligt utan att söka hjälp. Kanske hade jag inte varit mottaglig för den informationen förrän nu. Men det är fortfarande så tabu-belagt att vara sjuk i själen och behöva hjälp för det. Vi borde bli bättre på att uppmana varann att söka den hjälpen när den behövs, och inte bara söka hjälp för det kroppen behöver.

Det är viktigt att berätta om det här. Jag minns ett samtal med en kvinna för ett par år sedan. En stark och glad och väldigt kompetent kvinna. Som berättade om sin medicinering och att hon aldrig ville tillbaka till det som var innan. Det samtalet har jag burit med mig. Det hjälpte mig att komma iväg till min doktor (även om det tog lång tid). Egentligen vet jag nog bara en person till, utöver henne och mig, som får medicin mot depression eller annan mental ohälsa. Jag måste ju känna många fler. Varför är det så hemligt?

Idag vilar jag i sanningen om att jag är älskad och värdefull. En sanning som borde få vara självklar för alla, alltid.

Jag vilar från min inre kamp och strid. Det är välbehövligt och väldigt skönt.

(Och jag vilar för att stå ut med tuffa fysiska biverkningar.)