Vinterklagan

Jag kurar i värmen framför kaminen. Och tjurar över det faktum att snön bara vräker ner dag efter dag, natt efter natt. Det är alltid dags att skotta, även om det inte gått lång tid sen senast det gjordes.

Våren som fanns runt hörnet för bara nån vecka sedan är nu väldigt avlägsen.

Minusgrader och blåsigt. Jag drar ner mössan i pannan och fäller upp jackans pälsbrämade luva som skydd för vinden. Känner mig som en polarforskare. Pulsar fram i snön, hukande i motvinden som piskar små, vassa synålar (eller snökorn) mot mitt ansikte. Men hunden måste få en promenad så det är bara att stå ut.

Helst skulle jag bara vilja gå i ide som en gammal björn. Stänga min dörr och hålla mig inne, elda i kaminen, så tomatfrön, väva, och kanske läsa. När snön smält och våren aviserar sin ankomst, då kan jag öppna min dörr på nytt och komma ut och börja leva igen.

Frusen och sur, har svårt att ta mig för något alls. Trots att frön och vävning väntar på min uppmärksamhet. Och båda sakerna gör mig ju gott, jag blir ljusare till sinnes av att hålla på med det. Imorgon måste jag ta mig i kragen och göra något som är kul. Jag kan inte fortsätta att bara gnälla - det förändrar inte vädret, och det gör mig bara ännu mer tvär.

Imorgon.

Foto från igår när det var uppehåll ett ögonblick.
Det har kommit mycket snö sen dess. 40 cm inatt.