Du höll din mamma i handen. Hon behövde ditt stöd, dels fysiskt för sin kropp som inte helt går att lita på, dels mentalt för sorgen efter sin älskade make.
Din andra hand höll din dotter upplyft i din famn. Hon som är en del av framtiden, en av dem som fyller oss med hopp en dag som denna.
När din fars gamla vänner och släktingar tog farväl vid graven övermannades du av sorg. Ditt ansikte förvreds av saknad. Men du hade ingen hand över till dina egna tårar.
Jag hade velat vara din tredje hand, velat stryka bort tårarna som rann i ditt ansikte.
Men jag trängde mig inte på för jag känner inte dig.
Jag känner dina föräldrar. Eller rättare sagt: jag känner din mor och kände din far. Bengt. Det var ju hans begravning.
Jag har inte känt honom länge, bara sex år. Det finns många som kan berätta många fler minnen om honom än jag.
En gång såg jag honom bära in kakel, för han skulle bygga om badrummet för att det skulle fungera för frun som blivit begränsad i kroppen. Min ena son var hemma och jag bad honom hjälpa till att bära, för kakel är ju tungt. Efteråt följde Bengt med oss in på en kopp kaffe. Och jag trodde jag skulle behöva hålla igång samtalet eftersom han och min son inte kände varann. Men det blev tvärt om. Jag lyssnade till två män som talade om svetsning. Det var då och där jag började ana att Bengt kunde så mycket. Och i och med det kunde han också tala med många om så många olika saker. Alla kunde bli del i samtalet.
Med sina kunskaper och sin noggrannhet har han hjälpt både oss och många andra. Personligen är jag tacksam att jag fått tillgång till hans och fruns växthus. Eftersom jag odlar mer tomater än jag får plats med i mitt eget växthus har jag fått använda deras.
Men det jag kommer att sakna mest, tror jag. Är att så ofta (kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan) få byta några ord med honom och att få möta hans blick. En blick full av kärlek och bekräftelse. Han har betytt så mycket. Världen blir lite kallare utan honom.
Tack för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar