Enarmad

Plötsligt tvingades jag till ett nytt långsammare tempo och ett avsevärt försiktigare rörelseschema.

Efter tre läkarbesök på lika många dagar anar jag att min skada i vänster axel/överarm är lite svårbedömd.
Det är egentligen ingen fraktur, men röntgen visar en liten "ojämnhet" i kanten på skålen där axelkulan vilar. Så fattade jag det i alla fall.
Hur mjukdelarna mår är mer osäkert. En läkare bedömde att en liten muskel på baksidan av skulderbladet slitits av och rekommenderade sjukgymnastik för att lära de andra musklerna att kompensera. Den senaste läkaren lovade kallelse till en "axelläkare" inom ett par veckor för att med ultraljud eller magnetröntgen ta reda på hur mjukdelarna mår, kanske är det någon sena som behöver åtgärdas.
Att något är trasigt är jag ganska säker på så jag känner mig väldigt nöjd med att det kommer att följas upp rätt så snart. Men också nöjd över att inget görs just nu utan allt får vila och stabilisera sig efter smällen.

Så länge jag är försiktig och inte gör något dumt har jag inte ont alls. Det är bra. Jag har  armen upphängd i 90 graders vinkel för att vila och avlasta. Handen fungerar helt som den ska, stark och pålitlig. Och armbågen kan jag också använda som jag vill.
Men jag kan bara lyfta armen en bit framåt och inte alls utåt åt sidan. Och även om handen fungerar klarar jag inte att hålla i för tunga saker, för det belastar högre upp.
Och armen går att lyfta både framåt och utåt, men jag kan inte göra det i egen kraft.

Den här helgen, när Jonas är iväg till Norge på jakt, hade jag planerat en massa roliga saker för egen del. Så blev det alltså inte. Men det är bara lite synd om mig. 90% av mig är helt som den ska, och eftersom jag är väldigt högerhänt är jag mycket tacksam att det var den vänstra jag slog i. Jag går här och pular långsamt, långsamt och känner efter vad som går att göra och vad som ska låtas bli.

Det blir nog ingen jakt på ett tag, men jag intalar mig att vävning kommer att blir bra sjukgymnastik för det är ingen belastning - bara rörelse.