Här sitter jag i mitt jakttorn och fryser. Inte för att det är speciellt kallt idag. Utan för att jag är den jag är. Ständigt kall.
Det måste vara för att jag är utrustad med en dåres envishet som gör att jag ändå fortsätter. Varje sunt funtad människa hade insett att det här tyvärr är en aktivitet som inte funkar och så gett upp och istället odlat någon annan hobby.
Inte jag. Jag har blivit beskriven som varande "envis som en röd gris". Det är väl det som slår igenom. Jag bara SKA klara av det jag satt mig i sinnet.
Och har jag nu bestämt mig för att vara jägare så kan jag inte vika ner mig bara för att jag är en fryslort. Jag kan minsann inte låta mig begränsas av detta märkliga "funktionshinder" jag har. Så jag klär på mig så mycket kläder att jag knappt kan röra mig, sveper in mig i filtar och dricker varma drycker. Men ändå fryser jag. För jag är sån.
Vissa gånger fryser jag så pass att det sätter sig i själen, jag blir handlingsförlamad eller gråtfärdig.
Tänk så mycket varmare och mysigare jag skulle kunna ha det om jag valde bort det här och stannade hemma.
Men tänk så många naturupplevelser jag skulle missa, så mycket spänning i jakten och hunddrevet som böljar fram och tillbaka, så mycket kamratskap runt en öppen eld.
Jag får väl fortsätta frysa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar