Nåja, det är ena sonen jag packar åt.
Ett av mina barn tycker verkligen inte om att packa och drar sig i det längsta med att ta tag i det.
Jag tycker det är ok att packa. Ibland kan det vara riktigt trevligt. När man har en resa eller utflykt att se fram emot.
På senare år har jag ibland packat åt mina barn. Ofta i samband med att de flyttat från en lägenheten eller ett rum, och alla grejer ska stuvas ner innan det ska städas ur. Då har jag packat tillsammans med den det gäller och det har varit ok - att jobba ihop tycker jag om.
Men nu packar jag i ensamhet åt en av dem. Han hade med sig en liten resväska när han gav sig iväg till ett par anställningsintervjuer bra många mil härifrån. Glädjande nog ledde det till ett jobb som började bums. Och ska man vara på annan ort ett halvår behövs mer av både kläder och prylar.
Därför packar jag. Men att få med det som är rätt saker för nån annan är verkligen inte som att packa åt sig själv. Mycket svårare. Och tråkigare.
Snart är jag klar. En stor resväska och två banankartonger fulla. Jag behöver inte ansvara för transporten i alla fall. Det är skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar