Men det är ju inte jag ensam som ska stå för arbetet. Dels är vi ju många som arbetar tillsammans. Men främst är det ju så att vi är kallade till ett uppdrag av Gud och det är han som vill använda oss (trots att vi är så ofullkomliga). Jag får ställa mig till hans förfogande, trots alla fel jag har. Lita på att det goda jag har kan han använda på det sätt han vill.
Jonas favoritverktyg är skruvdragaren. Den är stark och snabb och effektiv. Men skruvdragaren när den ligger på marken är värdelös. Det är när den används av Jonas händer som den kan göra nytta.
Jag vet inte om jag är en skruvdragare. Men nån sorts verktyg är jag. Ett verktyg som vilar i Guds händer, som han kan använda. Kanske är det ännu tydligare nu, när jag fortfarande är kraftlös efter borrelian, att det är Guds kraft, Guds verk. Att det inte beror på mig.
Så jag tackar Gud för att han vill använda mig, ber honom om ledning, ber att han ska göra mig klok och modig, ber att han ska lära mig höra hans röst och gå hans väg.
Nils Bolander har formulerat det så vackert:
I Kristi grepp
Håll mig i ditt grepp det trygga, Herre, varje dag och stund.
Utan dig kan jag ej bygga huset på den fasta grund.
I ditt grepp, det stränga, hårda, när all mänsklig styrka brast,
känner jag, att du vill vårda dig om den du håller fast.
Håll mig i ditt grepp, det mjuka, Kärlek, som ej villkor vet.
Vilken tröst i detta sjuka, brustna sinnes hemlöshet!
Inte spjärna mot och spänna sig det allra minsta grand,
bara vila som en penna vilar uti skrivarns hand.
Släpp mig aldrig! Håll mig nära intill dig var livsminut!
Skrivare till Faderns ära, skriv min levnads skrift till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar