Idag har varit en alldeles vanlig dag. Och jag är mycket glad och tacksam över den. Går och nynnar på Agneta Fältskogs låt om en sådan dag. Den har en text jag gillar. Lyssna gärna!
Jag hade en vanlig dag på jobbet. Inga sensationer. Men jag jobbade på, betade av det ena uppdraget efter det andra. Min mailbox går varm av små och stora behov och önskemål från lärarna, och mina svar (eller detaljfrågor) om desamma. Inga världsomvälvande saker, men små, som underlättar i lärarnas vardag. Känns jättebra att få bidra med det.
Kom till stationen och insåg att tåget hem var sent och skulle bli ännu senare, men kände ingen irritation eller stress över det, utan bara ett lugn. Vi tuffade hemåt och det tog tid, dubbelt så lång som vanligt. Men det gjorde inget, jag hade inga tider att passa och inga måsten att utföra. Och hem skulle jag ju komma förr eller senare. Tänkte att det här på nåt sätt stämmer med mitt nya långsamma tempo.
Väl hemma tog jag en hundpromenad när jag ändå var påklädd. Och jag fick sällskap av sonen. Trevligt med småprat om allt och inget. Skönt med sällskap. Vackert med den vita bakgrunden snön utgör.
Träffade en av grannarna när vi kom hem, stannade och pratade. Det resulterade i att han lite senare kom in på en kopp kaffe. Han och jag och sonen satt i köket 1½ timme och pratade om svetsning, sjukvård, hantverk, våra familjer, kärleken till ens barn blandat med anekdoter om sånt vi hört talas om och en massa annat. Denna granne är nog något av det lugnaste, långsammaste och envisaste man kan tänka sig. Dessutom är han klok och underfundig. Det blev en så god kväll i vårt kök.
En stund satt jag i vävstolen. Ja, väven fortsätter bråka med mig. Men inte värre än att det går att lösa och jag lär mig en hel del om hur man borde göra, och vad jag ska tänka på nästa gång. Och resultatet blir jag ändå nöjd med.
Ikväll kom jag ihåg att klippa lite av pälsen på Bimbims tassar. Bara en sån enkel sak. Något som man tänkt och vill göra men som glöms bort gång på gång och liksom aldrig blir av. Och så plötsligt händer det. Så litet och så vardagligt. Men ändå värt att vara tacksam över.
När det egentligen var dags för mig att sova promenerade jag och hunden ner till Kährs för att möta Jonas när han slutade jobba. Bara för att jag ville överraska honom. Och för att jag trodde att han behövde det. Så gott det är att få göra någon annan glad.
Och precis när jag höll på att somna hörde jag Jonas be aftonbön för oss.
Tack för en underbar vanlig dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar