Nu har småplantorna flyttat ut i växthuset. Och plötsligt en dag kommer de att vara stora. Men innan de blir det måste en del annat bli gjort. Främst stenläggning i växthuset. Det hanns inte med förra året innan växtligheten var så stor att vi inte fick plats att göra det. Så planen blev att lägga plattorna nu i vår.
Igår började Jonas förbereda genom att köra in sand. Och så kom vi på att vi lika gärna kunde lägga några plattor. Sagt och gjort. Jag spolade dem med högtryckstvätten och han la själva gången där inne. Nu kan man ana hur det kommer att bli när det är klart. Längtar till dess!
Samtidigt räfsade två ungdomar på gräsmattan och gjorde så fint. Och hade maten klar när vi arbetat färdigt för dagen. Guld värt! 💖
Två helt olika vävar är igång i min vävstuga. Kolla här!
Dels gör jag sittunderlag. De är roliga att göra och användbara när de är klarar. Nu har jag gjort två lika stora till ett av mina barn och dennes sambo. De har båda fyllt år så det blir en lite sen födelsedagspresent.
Nu kommer det nya vårtecken nästan varje dag.
Scilla eller blåstjärna (har aldrig lärt mig vad som är vad av dessa)
Tusensköna
Knoppande äppelblom (två sorter)
Idag har jag börjat skola om mina små tomatplantor. Och så har jag byggt en koja åt dem i växthuset för att de ska kunna ha det varmt och mysigt, samtidigt som det är ljust. Drygt hälften av årets femtio sorter hann jag med idag. Hoppas göra resten i morgon. Sen dröjer det inte länge innan jag kan sälja av mina dubbletter. Hör av dig om du vill försäkra dig om plantor. Några är redan tingade.
Plasten till vårt gamla mini-växthus gav upp förra året. Nu har jag täckt stommen med bubbelplast och byggplast. Sen ska det in ett element för de kallaste nätterna också. Själva kojan står längst in mot gaveln i det stora växthuset, så att det inte ska vara i vägen när vi ska lägga ett golv av plattor nu i vår.
Ikväll kanske bär jag in tomatbarnen så de får sova här inne som de är vana vid.
 |
| Busan skulle så klart hjälpa till |
Jag är så glad för alla dessa små ljuvligheter som finns i min närhet. Koltrastens sång i kvällningen. Insekterna som börjat vakna. Och de tidiga vårblommorna i gräsmattan.
Min lilla bildkavalkad börjar med några krokusar i olika färger, följt av vanliga snödroppar och en ensam vintergäck som lyser som solen. Blåsipporna blev rosa-lila på bilden. Och sist men inte minst, ett par bilder på mina älskade snöklockor (eller klosterliljor).
Våra höns ger oss inte så mycket ägg som vi förväntar oss med tanke på årstiden. Så vi misstänker att vi har äggätare i flocken. För att komma tillrätta med det byggde vi om redena till "försvinningsreden" där ägget rullar undan, utom räckhåll för hönsen. Men höns (liksom en del av oss människor) betraktar all förändring med stor skepsis. Så även om vi tycker att vi gjorde en relativt liten förändring så påverkar den hönsen en hel del. Ett och annat ägg hamnar i redena (som fungerar bra) men vi hittar också ägg i sandbadet, på bajsbrädan och på golvet.
Så nu måste vi klura ut vad det är som inte passar de små damerna. Om det är för sluttande, fel slags underlag, brist på skyddande list i framkant, för högt steg från pinnen till redet, eller bara en allmän ovilja mot förändring över lag.
Ny färg på inslaget och ny trampordning ger så klart nytt resultat i min daldräll.
Alla tre trampordningarna har jag köpt beskrivning på. Nu grunnar jag på om jag kan kombinera dem på något sätt, eller hitta på ett eget.
Måndag till fredag sitter jag mycket i zoom-möten vid min dator. Nu blev det även några timmar en lördag. Vi hade årsmöte med föreningen sydostvävarna.
Efter förhandlingarna fick vi en föreläsning om projektet #ödehusgardiner av Sara Kånåhols. Jätteintressant! Hur dokumenterar man ödehusgardiner? Kontexten är viktig. Bred beskrivning av gardinen och detaljerna. Och så fotografera.
Nu ska jag ut och väva.
Mitt mellanbarn fyller snart 30. Vi hoppas kunna fira med många i sommar. Men ett litet firande blev det igår. Han och hans sambo kom hit och vi åt en god middag tillsammans, bara vi fyra. Mina föräldrar var med på skype en stund. Och när Jonas gått och lagt sig (jobb tidigt nästa dag) så satt jag och ungdomarna kvar och pratade ett par timmar. Det är så oerhört gott att få rå om varann ibland.
 |
| Grattis! Så glad att ha dig i mitt liv! |
Intensiva dagar på jobbet just nu. En av mina kollegor har blivit sjuk så vi är två som försöker dela på hens inplanerade möten och uppgifter samtidigt som vi hanterar våra egna. Det blir lite längre dagar än annars. Men jag är bekymrad för min kollega. Hoppas hen snart blir bra.
Igår kväll ägnade jag mig åt ett helt annat slags jobb. Jag skar ner mitt vildsvin i hanterliga bitar, förpackade och la i frysen. Det tog några timmar så klart.
 |
| Vissa spår skvallrade om vad som hanterats i köket |
Idag blev en långsam och lugn dag. Noterade att våren gör vissa framsteg även om det inte är så varmt nu.
Vi tog en rejäl skogspromenad tillsammans. Det var alldeles stilla och solen försökte tränga genom molnen. Vi följde vindlande stigar, gick bland jättestora granar och en del bokträd, såg Hultabräan skymta mellan stammarna, förundrades över stora stenblock och förfasades över spåren efter vildsvin. Grymt (!) vad de kan åstadkomma med bara sitt tryne!
Och så ställde vi tillbaka möbler och lampor i köket och hallen. Och gladdes över hur ljust och fint det blivit med vitt tak.
 |
| Grattis på födelsedagen, älskade Jonas |
Helgens projekt var att måla taket i köket och hallen. Det finns så mycket vi vill förändra men försöker att inte göra för mycket samtidigt. Att måla furutaket vitt kändes som ett rimligt steg för en helg.
Igår tömde vi, tvättade och förberedde.
Idag har vi målat allt två gånger. Men vi har också tagit en rejäl promenad tillsammans.
Imorgon kanske vi sätter upp lamporna igen och ställer tillbaka möbler. Men det beror på hur vi mår imorgon. Ikväll är vi båda trötta och stela i kroppen.
Som jag har väntat på att få bocka av mitt tjugonde vildsvin! Det är över ett halvår sen jag sköt mitt nittonde och jag har lagt kopiösa mängder tid i skogen. Och nu äntligen:
Jag hade saker bokade varje kväll tidigare i veckan och på torsdagen visade väderprognosen på rejält med både blåst och nederbörd. Så jag hade lite ställt in mig på att det inte skulle bli någon jakt denna veckan. Men när det kvällades hade ovädret gått över så jag bytte om och körde ut till åteln vid "kruthuset". Jag var på plats vid halv åtta. Visste att det fanns ett par grisar som ofta kom tidigt på kvällen.
Snön som fallit under dagen gjorde att naturen framför mig var ljus men med många svarta fläckar av buskar, grästuvor, stubbar och annat som stack upp. En av de svarta fläckarna rörde sig och jag konstaterade att jag hade sällskap av en hare. Lyssnade uppmärksamt för att kunna upptäcka andra ljud än droppandet från träden.
Strax efter åtta såg jag två mörka djur komma ut längst bort i min glänta och raskt komma närmare. Jag insåg att det var de två grisar jag hoppats på. Tog på hörselkåporna och la bössan i läge medan de var på andra sidan av ett buskage så de inte skulle höra mig. Osäkrade. Väntade. De gick omkring under foderspridaren och jag följde dem med siktet. Den ena vred upp sig med hela bredsidan mot mig och stannade till. Skottet gick.
Nästa ögonblick var det tomt i gläntan.
Det sitter en grön strålkastare på tornet och den tände jag för att få ljus över platsen. Sen tog jag på mig pannlampan, greppade bössan och klättrade ner ur tornet. Halvvägs till spridaren såg jag blodspåren. Även om det var mycket blod och jag var ganska säker på att det var en bra träff var det på darriga ben jag började följa spåren. Mardrömmen är att ett skadeskjutet vildsvin upptäcker mig innan jag upptäcker den. Så bössan var osäkrad och redo.
In i skogen gick spåren. Där var det inte lika mycket snö och inte lika lätt att se. Men hela tiden var det så pass mycket blod att även jag - som är helt kass på att spåra - klarade att följa. Ett par gånger vinklade spåren i skarpa svängar. Jag irrade efter. Snårigt och tätt. Fukten rasade över mig från träden och jag fastnade i grenar och snubblade på stenar. Pulsen dundrade av spänning.
Efter mindre än hundra meter hittade jag den. Där låg grisen och allt var över. Phu! Säkrade bössan igen och rätade på ryggen. Dags att hämta pulkan och dra ut grisen. Jag tänkte jag kunde gå en rakare väg tillbaka än att följa spåren igen. Men var var jag egentligen?! Även om jag inte gått så långt hade det ju varit både hit och dit så jag hade helt tappat orienteringen. Började gå åt det håll jag trodde var rätt. Fick syn på ett grönt ljus och insåg att det var lampan jag tänt på tornet. Jaså var det åt DET hållet jag skulle gå?!
Resten av historien är inte lika spännande. Jag hämtade bilen, lyfte ur pulkan och följde spåren till min gris en gång till. Kämpade genom snårskogen med grisen och pulkan på släp. Det är jobbigt för det är tungt och pulkan fastnar i allt möjligt som sticker upp och jag snubblar och fumlar. Men det hade varit hundra gånger jobbigare utan pulka.
När jag kommit hem behövde jag byta till torra kläder och äta lite yoghurt innan jag tog hand om grisen. Det var en galt på 47 kg med en fantastiskt tjock vinterpäls. Inte underligt att människor i alla tider använt djurhudar för skydd och värme. Glad att det var en så kvällstidig gris som kom. Det medförde att allt var klart och jag låg i sängen redan före midnatt. Skönt.
