Som jag har väntat på att få bocka av mitt tjugonde vildsvin! Det är över ett halvår sen jag sköt mitt nittonde och jag har lagt kopiösa mängder tid i skogen. Och nu äntligen:
Jag hade saker bokade varje kväll tidigare i veckan och på torsdagen visade väderprognosen på rejält med både blåst och nederbörd. Så jag hade lite ställt in mig på att det inte skulle bli någon jakt denna veckan. Men när det kvällades hade ovädret gått över så jag bytte om och körde ut till åteln vid "kruthuset". Jag var på plats vid halv åtta. Visste att det fanns ett par grisar som ofta kom tidigt på kvällen.
Snön som fallit under dagen gjorde att naturen framför mig var ljus men med många svarta fläckar av buskar, grästuvor, stubbar och annat som stack upp. En av de svarta fläckarna rörde sig och jag konstaterade att jag hade sällskap av en hare. Lyssnade uppmärksamt för att kunna upptäcka andra ljud än droppandet från träden.
Strax efter åtta såg jag två mörka djur komma ut längst bort i min glänta och raskt komma närmare. Jag insåg att det var de två grisar jag hoppats på. Tog på hörselkåporna och la bössan i läge medan de var på andra sidan av ett buskage så de inte skulle höra mig. Osäkrade. Väntade. De gick omkring under foderspridaren och jag följde dem med siktet. Den ena vred upp sig med hela bredsidan mot mig och stannade till. Skottet gick.
Nästa ögonblick var det tomt i gläntan.
Det sitter en grön strålkastare på tornet och den tände jag för att få ljus över platsen. Sen tog jag på mig pannlampan, greppade bössan och klättrade ner ur tornet. Halvvägs till spridaren såg jag blodspåren. Även om det var mycket blod och jag var ganska säker på att det var en bra träff var det på darriga ben jag började följa spåren. Mardrömmen är att ett skadeskjutet vildsvin upptäcker mig innan jag upptäcker den. Så bössan var osäkrad och redo.
In i skogen gick spåren. Där var det inte lika mycket snö och inte lika lätt att se. Men hela tiden var det så pass mycket blod att även jag - som är helt kass på att spåra - klarade att följa. Ett par gånger vinklade spåren i skarpa svängar. Jag irrade efter. Snårigt och tätt. Fukten rasade över mig från träden och jag fastnade i grenar och snubblade på stenar. Pulsen dundrade av spänning.
Efter mindre än hundra meter hittade jag den. Där låg grisen och allt var över. Phu! Säkrade bössan igen och rätade på ryggen. Dags att hämta pulkan och dra ut grisen. Jag tänkte jag kunde gå en rakare väg tillbaka än att följa spåren igen. Men var var jag egentligen?! Även om jag inte gått så långt hade det ju varit både hit och dit så jag hade helt tappat orienteringen. Började gå åt det håll jag trodde var rätt. Fick syn på ett grönt ljus och insåg att det var lampan jag tänt på tornet. Jaså var det åt DET hållet jag skulle gå?!
Resten av historien är inte lika spännande. Jag hämtade bilen, lyfte ur pulkan och följde spåren till min gris en gång till. Kämpade genom snårskogen med grisen och pulkan på släp. Det är jobbigt för det är tungt och pulkan fastnar i allt möjligt som sticker upp och jag snubblar och fumlar. Men det hade varit hundra gånger jobbigare utan pulka.
När jag kommit hem behövde jag byta till torra kläder och äta lite yoghurt innan jag tog hand om grisen. Det var en galt på 47 kg med en fantastiskt tjock vinterpäls. Inte underligt att människor i alla tider använt djurhudar för skydd och värme. Glad att det var en så kvällstidig gris som kom. Det medförde att allt var klart och jag låg i sängen redan före midnatt. Skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar