Ljust och mörkt

När jag åt frukost i köket gick det tre rådjur under våra äppelträd och försåg sig av de pyttesmå äpplena som ligger kvar på marken. De såg så fina och välmående ut. Jag är lite dubbel till det där med rådjur på tomten. Det är ju så vackra djur. Men å andra sidan kan de åstadkomma total förödelse i odlingarna. Men idag fick de gå kvar där utan att bli ivägskrämda av mig. 

Natten har varit kall och det ligger frost i gräset men dagen kommer med ljus. Äntligen blå himmel och solsken efter många grå och regntunga dagar. Det är alldeles krispigt där ute. Jag ser det från fönstret i mitt arbetsrum på andra våningen. Där har jag ofta sällskap av talgoxar som sitter på fönsterbrädan eller på taket utanför. En och annan blåmes kan också synas till och en gärdsmyg häromveckan. 

Men samtidigt:

Novembermörker och pandemimörker har tillsammans varit för mycket för mig. Tungsintheten och depressionen gjorde att jag sjukskrev mig ett par dagar för att helt kunna ägna mig åt att fylla på med ljus. Men det är ett ömtåligt läge, det behövs så ytterst lite för att få mig att tippa över i mörker igen. Efter samtal med min läkare har jag ökat dosen av antidepressiva och hoppas att det snart gör skillnad. 

Om bara ett par dagar är det dags att tända adventsljus. Det ser jag fram emot.

Håll ut! Och håll avstånd!