Vissa stunder innebär större upplevelser än andra. Och som väl är kan det vara något alldeles "vanligt" som känns extra på något sätt. Ikväll var det så. Egentligen en obeskrivlig stund, men jag försöker ändå sätta ord på den så att jag kan ta fram minnet och njuta av det vid andra tillfällen.
Jag satt i en skön stol vänd mot den nedåtgående solen. Där jag satt var en glugg mellan lillstugan och syrenen så solen nådde mig just där. Det var alldeles lagom varmt. Och nästan stilla, bara en liten vindfläkt då och då. Jag hade ett glas saft att stilla törsten med. Syrsorna spelade, en duva kurrade och mina höns lät lite grann. Framför mig i solen låg en av våra gårdskatter utsträckt och njöt, hon också. Och i blickfältet hade jag vårt zinkbadkar som är alldeles överfullt av blommande dahlior. Och som grädden på moset: för varje andetag kände jag den ljuvliga doften av vår stora trädlilja.
 |
| Så här stora är klockorna |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar