Strax innan solen gick ner var det nästan spöklikt stilla. Som om både vinden och hela naturen höll andan i väntan. Och när så solen sjönk bakom horisonten inträffade en tydlig förändring: den dallrande hettan tappade sitt grepp om dagen, luften blev lättare att andas och en vindpust vågade sig fram.
Jag satt kvar i tornet en stund efter solnedgången och bara njöt av kvällsbrisen. Och när jag körde hemåt i det tilltagande mörkret hade himlen i väster lånat färgen från en apelsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar