Odlingssäsongen borde ha börjat. De mest långsamtgroende och -växande fröna borde redan ha kommit i jorden. Men jag har inte haft lust. Fröna får helt enkelt vänta tills jag vill.
Allting har sin tid.
Men den tredje hobbyn är det högsäsong för. Jag smiter ner i min vävkammare varenda dag. De veckor Jonas jobbar kväll går jag nästan bara upp för att promenera med hunden.
Solvandet av den breda väven som ska bli möbeltyg går framåt. Jag har gjort två tredjedelar och börjar se slutet närma sig.
Och sittunderlaget med ryaknutar av ull är så jätteroligt. Nu är sittdelen klar och jag ska väva en undersida. Själva sittunderlaget blir alltså dubbelt för att skydda ullen underifrån.
Men jag inser att jag gjort knutarna alldeles för tätt. Det är en galet tjock och tät dyna jag gör. Nu gör jag en knut över två lyfta varptrådar och hoppar över en tråd innan nästa knut. Raderna av knutar är var tredje inslag. Detta var information jag hittade i en beskrivning av en ryamatta med vanligt garn. Men mina tussar (lockar) av ull är ju mångdubbelt tjockare än ett ryagarn. Så nästa sittunderlag hoppar jag kanske över fyra trådar mellan knutarna (ska bara räkna så det går jämt ut på bredden) och kanske knutar var femte inslag, eller var sjunde. Jag får prova mig fram.
Det här sittunderlaget kommer att bli världens tjockaste och tätaste, och antagligen varmaste. Det ser jag fram emot.
Så här:
Väven är tuskaft. Jag trampar ner en trampa. Lägger in ull som ryaknutar och slår in en trasa i samma skäl. Två inslag till. Eftersom knutarna hamnar på var tredje inslag är det alltså inte samma skäl som förra knutraden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar