Varje dag får vi livet som en gåva. Och det livet ska levas. Här och nu. Efter de förutsättningar vi har.
Men ibland stannar livet liksom upp och en paus uppstår. Och nya perspektiv visar sig. Och man påminns om hur skört livet är, hur tunn hinnan är mellan det invanda och den stora förändringen.
För ett par veckor sedan råkade en av mina nära ut för en olycka. Många timmar på akuten följdes av operation och ett par dagar på sjukhus. Sen började processen att vänja sig vid en vardag hemma, med förändrade förutsättningar. Sanningen är att mycket hade kunnat gå mycket sämre, så vi är väldigt tacksamma att det är som det är. Men det fick mig att tänka till, att omprioritera hur jag använder min tid - i alla fall just nu - och att fundera över vad som kunnat bli konsekvensen.
Bara en vecka efter denna händelse fick vi ett dödsbud. En person vi pratat med, kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan. Vi har språkat om småsaker men också dryftat det vi bär inom oss av oro och glädje, frågor och tacksamhet. Vi har dessutom hjälpts åt med det ena och det andra, delat med oss till varann och gjort varandra tjänster. Dödsfallet var helt oväntat och jag har inte fattat det riktigt än, trots att en vecka gått. Vilket tomrum det blir utan alla de där små samtalen och den där omsorgen vi både fått och gett.
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Alf Henriksson
Detta är det fjärde dödsfallet i vår närhet det här året. Jag upplever det som att döden tränger sig på, närmre och närmre.
Så jag vill påminna både dig och mig:
Livet är ömtåligt. Se till att idag visa kärlek till dem du bär i ditt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar