Bockpremiär

Visst är det förunderligt att jag - som är så morgontrött och älskar att ligga kvar och morna mig i sängen - frivilligt stiger upp före klockan fyra en söndagsmorgon och åker ut i skogen!? Jag imponerar på mig själv!

Gryningen började skymta mellan trädtopparna när jag körde de få kilometrarna norrut till våra jaktmarker. Tassade upp för kullen till "tandem-tornet" och satte mig tillrätta. Det var alldeles stilla, tyst och vackert.

Ganska snart visade sig en älg på avstånd. Den gick omkring en stund och betade och tog det lugnt. Jag fick titta på den en god stund i kikaren innan den försvann vidare in i skogen. Avståndet och skogens ganska "blurriga" bakgrund gjorde att jag inte säkert kan säga om den hade horn eller inte. Jag tror inte det, men säker är jag inte.

Efter nån timme uppenbarade sig plötsligt ett rådjur på åkern en bit bort. Det är märkligt. Man ser aldrig när rådjuren kommer. De bara finns där helt plötsligt. I kikaren noterade jag en fin bock och den närmade sig med raska steg, försvann bakom ett område björksly och dök upp igen, fortsatte på traktorvägen och jag insåg att den var inom skjutavstånd. Följde den genom kikarsiktet och osäkrade. Kände pulsen dundra i mina öron. Skulle jag få skjuta?! Den hade ganska bråttom men stannade upp ibland, ett par gånger med fin bredsida mot mig. Men jag är för långsam med avtryckaren. Han hastade vidare ifrån mig. Lite besviken, men hoppas att han kommer tillbaka en annan gång. Fast säker kan man inte vara - bara en stund efter att han lämnat mig hördes ett skott från grannlagets marker. Kanske föll han där.

Nåja. Det var en vacker morgon. Jag lyssnade på hackspettens hamrande mot en ihålig stam. Flera småfåglar lät höra sina melodier. Och en hare dök upp, ungefär samma väg som rådjuret. En kort stund senare kom den tillbaka och sen hölls den i närheten resten av morgonen. Den höll mig alert genom att dyka upp lite här och där, då och då, skymta till, få bladen att röra sig någonstans. Harar är egentligen ganska fula och felproportionerade. När de sitter på bakbenen är de lite fina, och ger lite skolplansch-associationer, men när det tar sig fram är de väldigt framtunga och konstiga.

Solen steg upp bakom mig och värmde min rygg. Framför mig rullade den ut ljuset en bit i taget och naturen förändras. Jag njöt av min morgon. Men började planera att åka hem. Då dyker det upp en annan råbock på mitt hygge. Långt, långt bort. Jag tittar på honom i kikaren och sitter kvar länge i hopp om att han skulle närma sig. Det gjorde han inte. Säkert 500 meter bort. Där gick han omkring i godan ro. Till slut gav jag upp och åkte hem och sov ett par timmar. Men det här har mersmak så jag sitter där säkert ikväll också. Jag är verkligen privilegierad som har tillgång till naturen på det här sättet. Tacksam!

Zoomade med mobilen. Genom kikaren