Jag köpte vävgarn på tradera för ett par år sen. Utan att riktigt veta vad jag köpte. Så jag fick bl.a. hem två koner mer väldigt tunt garn. Typ tunnare än sytråd. För några månader sedan började jag fundera på att väva en sjal av det.
Jag älskar sjalar och har massor av dem i olika material, tjocklek, färg och modell. Jag använder sjalar ofta eftersom jag är så frusen och som har en ömtålig nacke. Jaja, jag vet: En kollega för många år sen sa "Den dan en frisk fläkt övergår till att vara kyligt drag - den dagen inträffar ålderdomen".
Jag har en favoritsjal. Den är tunn och smidig och tar ingen plats i en väska, men den värmer och blir riktigt stor om man vecklar ut den helt. Med den som förebild planerade jag en egen sjal med mina tunna bomullsgarner i två beige nyanser som utgångspunkt. För att det inte skulle bli hur tunt som helst la jag till ett garn till, valde mellan blå och röd, men fastnade för röd. (Antagligen sätter jag upp en blå sjalväv senare.)
Tack vare favvosjalen visste jag vilka mått jag ville ha. Så måste jag börja räkna hur många trådar som skulle gå åt för att bli lagom tjocklek. Sen åkte jag hem till mamma för att varpa garn på hennes varpa. Jag hade lite, lite guldtråd och kunde inte låta bli att använda det också. Det visade sig att mamma hade likadan guldtråd som jag kunde få. En sjal i rött och med guld - det kan bli perfekt för mig.
Alla moment har gjorts med stor försiktighet eftersom trådarna varit så tunna och sköra. Det gick ändå bra. Ända tills jag skedat och alltså inte hade så många moment kvar. Då klantade jag till det så en massa solv ramlade av från sina käppar. Och jag fick ett mastodontjobb att återställa allt och dubbelkolla så inga trådar gick fel. Och då är det alltså drygt tusen trådar som ska stämma. Snacka om onödigt arbete. Men jag lyckades. Tills slut var det dags att börja väva och allt funkade som det borde.
Jag väver tuskaft med rosengång lite nu och då, när jag har lust. Tuskaft i samma färgblandning som varpen, rosengång i rött. Och så lite glitter ibland.
Två saker är dock svårt. Det ena är att slå tillräckligt löst, och lika löst hela tiden. På sistone har jag ju vävt med pinnar och mattvarp och då kan man banka på hur hårt som helst - och då blir det ju automatiskt lika hårt. Men nu ska det bli en mjuk, följsam sjal. Lätta slag alltså. Och det är svårt.
Det andra bekymret är att väven drar ihop sig och blir smalare än sina 60 cm. Kanterna blir fina, och det gör inget att slutresultatet blir lite smalare än tänkt. Men det är en väldig påfrestning på de yttersta trådarna när skeden tvingar ut bredden för varje tillslag. Jag törs inte riktigt använda en vävspännare för jag är rädd att dess taggar skulle ta sönder mina tunna trådar. Så Jonas uppfann en vänligare vävspännare. Men den är lite för vänlig, klämmer inte åt tillräckligt hårt för att ge önskad effekt. Men lite hjälper den.
Och det blir snyggt ändå. Jag har så roligt när jag väver. Och jag har en ny sjal att se fram emot! Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar