Tidsödande tidsbesparing

Den första av tre sjalar är nu klar och tagen ur vävstolen. Nu väntar den på att få sina fransar knutna på den kanten som knöts fram. Den andra kanten knöt jag vartefter jag vävde. 

Idén med att sätta upp en väv för flera trekantiga sjalar samtidigt hade onekligen både för- och nackdelar. Att varpa och dra på en väv för flera sjalar tar knappt mer tid än om man gör det för bara en. Så där sparade jag ju mycket tid mot att ha varpat och dragit på för varje sjal enskilt.

När en väver klipps varptrådarna av och dras genom solv och sked för att användas som inslag. Det är det som gör att sjalen blir trekantig. Det är inte lönt att ha en vävpall för sitta hinner en inte. Även om jag klipper av fyra trådar samtidigt är det ett ständigt vandrande fram och tillbaka runt vävstolen: väva fyra inslag, gå till baksidan av vävstolen och klippa av nästa omgång trådar att väva med. Det tar så klart lite tid. 

Men det har tagit mig mycket extra tid ha en varp för flera sjalar. För varje varptråd jag klippt av har jag knutit på en annan tråd (jag har använt effsingar och andra rester i cottolin). Och mot slutet var det ganska dålig arbetsställning vilket resulterade i trötta skuldror. Men varje sådan inknuten tråd har fyllt två funktioner. Den har hållit sin kvarvarande ände av varptråden i rätt läge. Och när jag nu skulle solva och skeda för nästa sjal gick det på nolltid (nästan) eftersom jag bara behövde dra och lirka i cottolintrådarna för att få allt på rätt plats. En enda knut knöt upp sig, men annars gick det smidigare än förväntat. Nu är det bara att knyta fram. Det var absolut värt omaket med att knyta alla dessa trådar.

Så här ser det ut under vävning.
Väven blir smalare och smalare för varje varptråd som byter riktning och blir inslagsgarn.
Varje avklippt tråd är hopknuten med en annan som fått följa med genom solv och sked och nu hänger framför skeden.

Jag drar i den påknutna tråden tills varptrådarna lirkat sig igenom både solv och sked.
Snabbt och lätt. Snart dags att knyta fram