På plats

Många månader har mattan suttit i vävstolen. Många timmar har det gått åt för att väva den. Många problem har jag stött på pga att vävsättet gör att olika mycket går åt av varptrådarna (efter sammanlagt 3 meter matta var skillnaden på varptrådarna ca 30-40 cm!).

Men det har varit en glädje att väva den. Fascination över att det faktiskt fungerar - det blir rutigt. Mattan är tredubbeltjock eftersom en trasa ligger överst, synlig, en ligger underst och en ligger mellan dem. Glädje över att det blev som jag planerat. Och över att det blev snyggt. Visst, jag kan se detaljer som kunde gjorts bättre, men jag väljer att inte fokusera på dem.

Nu är fransen knuten och mattan på plats. Vad tycks?

Förberedelser inför det som kommer

Med "det som kommer" menar jag förstås våren.

Det finns dagar då man kan tro att våren redan är här, när solen skiner varmt, talgoxen kvittrar och vintergäcken lyser illande gul i det gråbruna fjolårslövet. Men lika många dagar känns den avlägsen när nordanvinden tjuter, snöflingorna dalar eller vinterregnet faller tungt.
Det är bara februari. Tålamod, tålamod. Men vissheten finns - våren kommer att komma.

Vissa saker behöver göras för att förbereda inför våren.

På lördagen, när det var sol och blå himmel (men inte jättevarmt) städade vi en del i trädgården. Vi klippte ner ris från förra årets fägring: höstanemon, elefantgräs, rosenflockel, jättedaggkåpa mm. Och vi rensade bort täcket av löv i en del rabatter. För att ge utrymme och ljus och luft åt vårens tidiga budbärare: snödroppe, snöklocka, krokus och några till.

På söndagen ägnade jag mig åt helt andra förberedelser. Jag sådde tomatfrön. Det blev 34 sorter (och jag kommer att få en till av en kollega) och det är en klar minskning från förra året då jag hade 45. Då blev det ganska trångt. Nu hoppas jag det ska funka bättre. Men jag kommer också att minska på antalet odlingsplatser så vi får se hur det blir.
På senare år har jag begränsat mig till två frön av varje sort (med undantag för vissa favoriter) men i år överdrev jag lite och satte tre frön av de flesta sorterna, ibland fler. Ja, det blir mer jobb så småningom, men jag kunde inte låta bli ;)

Samma men olika

Två lördagar i följd har vi tillbringat tillsammans med våra goda vänner P och K. Båda dagarna jättetrevlig och mycket prat, men det är nästan den enda likheten mellan dessa lördagar.

Förra helgen åkte vi på utflykt.
Förundrades över vackert glas på Målerås glasbruk. Gick länge i shoppen och njöt, men handlade bara lite.
Vidare till Kosta outlet där vi ägnade en hel del tid i jakt- och fiskebutiken. En av oss behövde ett nytt sikte. Samtidigt fick vi en trevlig pratstund med en vapentekniker. Ett par av oss kollade utbudet i skoaffären och jag köpte två par nya skor perfekta att ha inomhus på jobbet. Sen hör det till att gå ett varv i inredningsbutiken och bli lite inspirerad. Avslutade med taco-buffé på en restaurang.
Mycket prat om allt möjligt både i bilen och på målen för vår utflykt.

Den här helgen hemma hos dem för att Jonas och jag skulle få lära oss lite om att göra egna isterband. Mycket småprat i köket hela eftermiddagen. Att jobba tillsammans, göra något, tycker jag är ett oöverskattat sätt att umgås. Bortåt fem kilo ingredienser resulterade i drygt 40 isterband och rejält med fyllning till kvällens pizza. Det var enklare än jag trott så det dröjer nog inte innan vi ger oss på det här med korv. Det var kul.

Samtal

Tänk så mycket ett samtal kan medföra!

De senaste dagarna har jag haft förmånen att hamna i flera olika samtal om vitt skilda ting, både på jobbet och hemma. Det har varit

• jämlikhet och jämställdhet 
• tekniska tips och kluriga ikt-lösningar för att möta lärares behov
• tankar kring föräldrarollen och om relationen till sina barn
• transsexualitet och vad det kan medföra för både den enskilde och dem som finns runt om kring
• lärares pressade situation med höga krav och alltför lite tid
• vilka sorters tomater som är bäst och godast
• odling i köksträdgård och växthus
• hur styrelseengagemang i en nationell förening fungerar med möten och resor
• glädjen i att komma tillbaka när en varit borta från jobbet en tid
• relationer som får extra tillskott genom webben - bloggar, facebookuppdateringar mm
• erfarenhetsutbytet och kunskapen som bjuds i fb-grupper formade kring något speciellt
• återseendets glädje
• farhågor och bekymmer över samarbete med någon som gör och prioriterar annorlunda än en själv
• upprördhet över att vara ogrundat uthängd för något och som en måste försvara sig emot
• konstaterandet att livet har två vågskålar som ständigt fylls på med gott resp ont, och att en kan välja var en vill lägga sitt fokus
• planer för den kommande helgen
• tacksamhet över ljuset som februarisolen ger
• frågan kring hur en får till stånd en förändring som några anser nödvändig och andra värjer sig emot
• sömnlöshet och trötthet
• upplevelsen av att vissa perioder innehåller veckorna fler måndagar än fredagar
• små och stora planer för framtiden
• och en massa andra saker...

Det är i mötet med andra som mycket av livet finns.
Det är där jag utvecklas, ser nya perspektiv och infallsvinklar, inser mer av hur det är att vara människa. Både att vara jag, och hur det är att vara du.
Även till synes ytliga samtal kan innehålla ett stråk som är viktigt.
Och vid helt oväntade tillfällen kan en få ett ord eller en formulering som blir någon slags hälsning eller signal som behövs.
Bara det att få del av andras liv i någon liten del är berikande. Faktiskt ibland också de gånger som någon bara behövt få "ösa ur sig" av sin upprördhet.

Jag vill säga Tack! till alla er som finns i min kontaktyta. Tack för ord, leenden, samtal, frågor, funderingar. Tack för att du delar med dig till mig. Tack för att du låter mig vara en del av ditt liv samtidigt som du påverkar mitt liv och är en del av det.

"Tillsammans" är väldigt bra!

Rapport från min vävstuga

Den gångna veckan har jag många dagar velat väva men av olika anledningar har det inte blivit av. Så när helgen kom var längtan efter att väva desto större. Och vävt har jag gjort! Många timmar! Två grytunderlägg och 30 cm på min rutiga matta. Nu är jag glad och nöjd. Men lite stel i skuldrorna.

Vi har faktiskt gjort andra saker också den här helgen. Goda vänner föreslog utflykt och tillsammans åkte vi till glasbruket i Målerås och till Kosta outlet. Mycket prat och samvaro fick vi förutom lite shopping av glas, skor och sikte till en bössa. Hemma har vi äntligen satt upp ett par hyllor i vävstugan. Och så allt det där vanliga som dagarna innehåller.

Men vävningen har fått ta tid:
Grytunderläggen av pinnar var länge sen jag vävde på så jag hade nästan glömt hur lätt och roligt det är. Och när jag väl kom igång blev det två pinnunderlägg. Nya favoritpinnarna är höstaster. Raka, släta och hållbara. Det börjar bli rätt tjockt på "tygbommen" nu.

Den rutiga mattan var tänkt att bli 150 cm och jag vägde och räknade på mina trasor av olika färger. Men sen möblerade vi om i Magnolian (rummet där mattan ska ligga) och det skulle bara bättre med en längre matta. Tack vare att mamma kunde komplettera mina trasor ur sitt förråd kunde jag väva längre än jag planerat för. Den här helgen har jag vävt tre rader av rutor. Nu är två av de grå nyanserna slut och därmed är mattan klar. Den blev två meter. Det tror jag kommer bli alldeles lagom.

Och ärligt talat är det med blandade känslor jag vävt på den rutiga.
På ett sätt jätteroligt för det är så häftigt att det funkar att väva rutigt och det blir riktigt snyggt.
Och samtidigt frustrerande och irriterande på grund av att varpen sträcks olika mycket. De trådar som lägger trasorna i olika lager har en rakare och därmed kortare sträckning än de som ser till att hela mattan blir i tuskaft. Dessutom är det en del trådar som är extra lösa utan att jag vet varför. Det har behövs många grejer att peta in under trådarna på garnbommen för att hålla allt någotsånär jämt spänt. Och varje gång jag har behövt dra fram varpen har jag måst ändra alla dessa arrangemang. Alldeles på slutet kom jag på att använda spännband för att dra ner ett par rundstavar. Det har funkat förhållandevis bra för de ha ju inte "hoppat loss" när jag dragit fram. Det måste jag komma ihåg till nästa matta. För problemet med olika långa varptrådar kommer ju att uppstå igen även om tanken nu är att klippa ner mattan och börja om med jämna trådar.

Skyltar

Såg några citat idag. Köpte inga men log åt flera.

En gillade vi men glömde att fota.
"My mom said follow your dreams, so I went back to bed."

Den här var väl lagom "ödmjuk"?!

Och den här får mig att associera till läger-skämt från när jag var barn. Humor som byggde på ordramsor:
Strösocker - florsocker - raggsocker
Potatismos - äppelmos - plåttermos

Notera hur nöjd Jonas ser ut här:

Flera små tecken

Februari bjuder visserligen på snö, vinterkyla och - för mig - mental nedstämdhet.
Men inte bara det.
Februari bjuder också på många små och större signaler som förebådar vårens ankomst:

• Forsythian som stått på vår bänk några dagar har börjat slå ut sina gula blommor
• Det märks skillnad i ljuset:
• Både morgnar och kvällar är ljusare än för ett par månader sedan 
• Solljuset är starkare. Idag räckte det till dagsmeja så att snön och isen smalt på gatorna där solen kom åt att värma några timmar
• Förra helgen hörde vi talgoxen försiktigt börja öva på sin vårmelodi. Inte segerviss och stark ännu, men ändå - vi fick höra en föraning.
• Lusten till odling återvänder:
• Vi har beskurit vinrankan. 
• Igår sorterade jag mina fröer. Drygt 40 sorters tomater. Vilka ska jag klara att välja bort?!
• Idag öste jag in snö i växthuset för att fukta smultronplantorna som försöker övervintra där.

Så visst finns det hopp! Nog finns vårens budbärare lite här och där

Idag stillas oro

En till mig närstående person kände sig orolig för sin hälsa och sökte läkare för några veckor sedan. Prover togs och sen skrevs medicin ut av en läkare som varken ställde frågor eller förklarade. Självklart blev vi alla oroliga.

Idag besök hos en annan läkare, som gjorde andra provtagningar tack vare remissen. Både denna nya läkare, och en som kontaktades i ett annat ärende häromdagen, gav nya besked och meddelade att detta som oroat från början är helt normala avvikelser och inget alls att bekymra sig för, och absolut inte medicinera mot.

Lättad lämnade min frände alla mediciner på apoteket och åkte hem.

Tack gode Gud!

Både för detta och ditt beskydd längs vägen. En allvarlig trafikolycka inträffade strax innan min vän passerade på väg till läkare. Hen blev försenad, men inte inblandad i olyckan.

Sex år

Idag är det sex år sedan mitt och Jonas liv tillsammans tog sin början. Sex år sedan den omfamning började, som vi aldrig släppt taget om.

Det där minnet är glasklart för oss båda:
Jag kom in i hans hus, så trött att jag inte orkade stå utan sjönk ihop på golvet i hallen, och där blev välkomnad av hunden medan Jonas lite handfallen undrade vad han skulle göra.
Vi satt i hans soffa och drack kaffe och pratade.
Sen en kram till. Och där förändrade Gud allt. För då förstod vi båda att det var tillsammans vi ville fortsätta.

Men egentligen började det innan dess. Några månader tidigare. En varm omfamning som var speciell. Men det är en lång historia om en krokig väg fram till idag för sex år sedan.

Vår kärlek är viktig för oss och vi låter den ta plats och både synas och märkas. Och göra sig påmind i många detaljer i vårt hus:

Mormors bonad

Min mormor hade en broderad bonad som jag kom att tänka på häromdagen.

Bön med lyfta händer är ej nog,
lantman när du ber för jordens gröda.
Bed med handen på din plog!
Då välsignar bönens kraft din möda.

Det här är min mormors bonad. (Ja, numera är det min moster som har den)

Min mamma har också en. Den ser ut så här

En sån där dag :(

Idag är jag verkligen inte på topp. 
Jag känner mig ledsen, frusen och otillräcklig.
Lite "BLÄ!" helt enkelt.
Jag behöver något. Kanske en kram, en uppgift eller något att se fram emot.

Säker på att en annan dag är allt bättre.
Den här dagen ska jag bara ta mig igenom...

Gårdagen likadant:
Frampå dagen tinade jag långsamt upp lite grann. Inte så att jag blev glad. Men jag var i alla fall inte gråtfärdig hela tiden.
Och sen hände något - jag fick väl den där "uppgiften" jag så oförsiktigt önskade mig - och jag fick helt enkelt lägga undan mig själv för att ta hand om någon annan några timmar.
Bra. Det är så det ska vara.
Men det förändrade inte sinnestillståndet.

Och idag är det likadant: tomt, trögt, tungt.
Leendet känns långt borta

Ha överseende med mig idag.

Trädet och församlingen

Luk 13:6-9

En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. 

Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ 

Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’

Församlingen är fikonträdet. Vi kan inte bara sitta under det och låta dess krona skydda oss mot det onda. Vi måste få det att blomma och bära frukt. 

Trädet lever fortfarande. Och lite frukt bär det.

Men vi måste få det att bära frukt. 

Men vi måste gräva, gödsla och ansa. 

Vi måste skapa förutsättningarna. 

För de finns inte just nu.

Vi har ett år på oss. Sen kanske det huggs ner.
Det måste inte blommar inom ett år, men vårt arbete måste igång detta år.

Tid

Understundom upplever jag att livet endast består av måndagar och fredagar. Eftersom de markerar gränserna mellan arbetsvecka och ledig helg är det de dagar jag lägger märke till extra, medan de andra dagarna har en tendens att flyta ihop en del.

Vi talar ofta om tiden, om hur fort den går, om hur viktigt det är att leva i nuet och inte ha hela sitt fokus varken i minnena eller i drömmarna.

Någon har sagt att för ett femårigt barn är ett år en femtedel av hela livet och en sommar är en tjugondel (5%) av livet. Men för mig som är drygt 50 är ett år bara en femtiondel och en sommar en ynka tvåhundradel (0,5%). Detta skulle vara förklaringen till att vi upplever att tiden ständigt går fortare och fortare. Varje tidsenhet blir allt mindre i relation till referensramarna som är hela vårt liv.
Jag vet inte om det kan vara sant. Men det är en intressant tanke.

Och visst är det ändå så att upplevelsen är att tiden går olika fort?! Ofta beroende på vad vi gör, hur vi mår och hur vi trivs.

För att sätta ytterligare perspektiv på detta med att tiden går vill jag kort berätta om en riktigt "ålderman": Sjöfartshögskolan i Kalmar (en institution på Linnéuniversitetets teknikfakultet) fyller i år 175 år. I sanning en aktningsvärd ålder. Tänk att en skola kunnat hålla sig up-to-date under så lång tid. Man kan undra hur många som fått sin utbildning där genom åren?! Du kan läsa mer och vara med i en fototävling med anledning av jubileet här: fototavling-sjofartshogskolan-nu-och-da Av en händelse fick jag häromdagen möjlighet att titta i betygsboken från 1898. Det såg ut så här: