Behöver du en vävstol?

Jag fick ett sms med ovanstående fråga för ett par veckor sedan. Det rimliga svaret borde vara "nej" för jag har redan ett par tre stycken. Men Jonas - som vet vad jag tycker om och vill mig väl - kommenterade det hela med "Man kan aldrig få för många vävstolar". Så det blev svaret jag gav. Den som frågade var en person som känner mig och vävstolens tidigare ägare, men inte kan så mycket om vävning. Så vår sms-konversation blev lite kul:

- Behöver du en vävstol? Den har ägts av en vävlärare
- Man kan aldrig få för många vävstolar ;) Hur stor är den? Har den kontramarsch?
- Ca 1,2 minst. Inget gåsmarsch
- Hur många skaft då?
- Jag ska skafta information

Några mail och foton senare var det bestämt att jag skulle åka till Karlskrona och hämta en vävstol. Tänk så det kan bli. Än har jag inte plats att sätta upp den, men vi håller på att renovera ett stort rum i källaren som ska bli vävkammare, och när det är klart kommer den att få plats. Dit kommer också min nuvarande vävstol flyttas. Och där ska också den lilla stå (som inte är uppmonterad nu) och även bandvävstolen som kom med av bara farten när jag hämtade en som jag har gett (eller lånat ut, beroende på vem du frågar) till min moster. Så hur man än räknar har jag några stycken vävstolar. Det är olika vad man samlar på ;)

Så här ser min "nyaste" vävstol ut

Jag gillar att den har "snickarglädje" i vinklarna

Tygbommens kugghjul sitter innanför sidostycket. Det har jag inte sett förut

Till och med kilarna är utsmyckade

På jakt efter vårtecken

Nu räcker det med vinter för min del. Jag gick en runda i trädgården för att dokumentera de synliga bevisen på att naturen är redo för att våren ska komma. Det blev en glädjande samling av spirande kraft.

Våren, du är så välkommen! Vi är längtar efter att njuta av dig i full blom!

Snödropparna sträcker sig mot solljuset

Gräslöken är skirt ljusgrön mot zink-kanten

Tulpaner i ett skyddat läge

Snöklockorna vi grävde upp hos vännerna förra våren har bestämt sig för att leva (och trivas?) hos oss

Magnolians knopp är luden och grå i motljus...

...men ljusare sedd från ett annat håll

Våra julrosor är alltid sena (eller står de för kallt och skuggigt) men nu är de på gång

Påskliljorna kämpar sig genom fjolårslöven

Gullvivorna - dessa ljuvliga blommor - har vaknat

Viden har visat sitt vita ludd i några veckor redan

Videkissar mot knallblå himmel och vit björkstam. Snyggt!

Små guldkorn

Jag har en viss förmåga att förstora de negativa sakerna och stirra mig blind på dem. Det händer lättast när jag är trött eller frusen.

Men som väl är har jag en förmåga även till det motsatta - att förstora de positiva sakerna, även om de är små. Så är det just nu. Jag är lycklig lycklig. Tack vare några små guldkorn i min tillvaro:

Efter att ha varit sjuk i nästan två veckor är jag tillbaka på jobbet. Vilken glädje! Och tänk att jag har ett jobb att trivas på!

Men även om jag inte är sjuk längre så är jag inte riktigt frisk heller och blir ganska trött. Igår ställde jag in mig på att orka handla på väg hem från jobbet, och inte träffa Jonas förrän ganska sent (han skulle iväg på kvällen). Och så står han där med sitt underbara leende och väntar på mig för att handla ihop med mig innan hans möte börjar. En sån liten sak - att handla tillsammans - gjorde mig alldeles glad.

Senare på kvällen vävde jag en stund och blev klar med väven så jag kunde klippa ner den. Det gör mig också löjligt glad. Både att få väva, att bli klar och att det blir fint. Nu får vävstolen vila tills det är dags att sätta upp den i min blivande vävstuga, och tills vårens frön har blivit sådda. 

Och så har jag en sak att se fram emot: Om bara ett par dagar får jag krama sonen O.

Jag är en lycklig människa.

Vårliga växter

Häromdagen köpte Jonas och jag några lökväxter och tanken var att jag skulle arrangera dem lite. Men det har kommit annat emellan och orken har inte räckt till.
Idag blev det av. Tidigt på eftermiddagen gick hunden och jag en promenad. Jag hade med mig sekatör och en papperspåse så jag kunde få med mig blåbärsris, björkris och kvistar av vide med små utsprungna "kissar" hem.
Lite senare spred jag ut växter, kvistar, vaser och pynt över hela diskbänken och satte igång. Jag hade hur trevligt som helst med mitt pysslande. Och jag blev supernöjd med resultatet. Men också uttröttad. Mycket vila gick det åt efteråt.
Det blev fyra olika arrangemang.

Lilarutig kungsängslilja och en enkel kvist vide i en cylinderformad vas med lite fint grus i botten. (Insåg att jag önskar mig en ännu högre sådan vas. Får hålla ögonen öppna efter det.)

Stommen till en krans fick bli ett slags "bo" med många vita pärlhyacinter, lite vide, ett stort ägg och en pastellfärgad rosett. Den här är nog den jag blev mest nöjd med.

När jag fotade arrangemangen insåg jag att de här två passar fint ihop. Båda har videkissar och färgen på rosetten stämmer bra ihop med kungsängsliljans rutor.

De blå pärlhyacinterna har nog redan passerat bäst före datum och behövde mycket stöd så jag fyllde på med en hel del blåbärsris. I ena kanten vit kungsängslilja som ännu inte slagit ut, och lite vide.

En kruka snöklocka återstod. De fick sällskap av björkris i en glasvas där man kan se de fina rötterna.

Lite bra att lökarna kommit olika långt. Somliga är snart överblommade, andra är bara i knopp. Förhoppningsvis varar det fint ett tag framöver.

Rosor

Jonas köpte rosor i lördags. Dagen mellan vår årsdag och Alla-hjärtans-dag.
Igår plåtade han dem. Bara med mobilkameran. Och det blev supervackra bilder. Kolla bara!

Och idag när jag kom hem från läkaren undrade han om det inte räckte med de rosor han köpt. Var det tvunget att dessutom ha bältros?!
Ja, tyvärr var det så

Ett steg tillbaka. I två avseenden

Tre-fyra dagar rejält dålig följdes av två med försiktig förbättring och hopp om livet. Idag klev vi tillbaka till sjukläge igen. Nog om det.

Ett par veckor har gått sen snön försvann och även om det är långt till vår har löftet om vår ändå gjort sig påmint i naturen. Igår vräkte snön ner igen. Så ett steg tillbaka då. Men vackert är det.

Blåbärsris

Skogen är svart-vit

Djupt med snö. (Om man kryper nära)

Hagbyån

Input från Sändaren

Ibland blir man så glad av att läsa tidningen.
Ja, oftast blir man ju bara nedtryckt av allt negativt som händer i världen.
Men ibland och då måste man ju få uppmärksamma det.

Senaste dagarna. Två olika sammanhang. Båda från tidningen Sändaren.

Det första är en artikel från förra våren. Jag hittade den när jag letade efter Pö om pö som jag skrev ett inlägg om häromdagen.
Det jag främst vill lyfta fram från artikeln är detta citat av Tomas Boström:

"Visst, GT innehåller fantastiska berättelser som Jakobs stege och Noas ark till exempel. De berättelserna är vi på något sätt genomsyrade med från söndagsskolan och framåt. Men jag måste säga att jag har svårt för GT. Vi ska inte predika den dömande katastrofguden som framträder där. Det är inte Tio Guds bud som gör oss rättfärdiga, utan det är Jesus. Och jag älskar Jesus! utbrister Tomas Boström och ger sig själv epitetet 'Jesusfreak' när han förklarar hur han mycket lättare ser och känner igen denne Jesus i Paulus och de andra brevskrivarna i Nya testamentet, än till exempel i Josua."

Läs hela artikeln här om du vill.

Det andra är en krönika jag läste inatt när jag inte kunde somna. Det kändes så livgivande att läsa om kreativiteten som en andlig aktivitet, att vi genom den är Guds medskapare. Och att den gäller även när den tar sig små och vardagliga uttryck, som att dansa lite på köksgolvet, sätta nästan överblommade tulpaner i varsitt litet glas, att tejpa upp en bild eller sätta en rosett på katten. Så befriande att det inte måste vara bara de stora konstnärerna, utan att vardagsaktiviteterna vi utför också får vara med. Läs hela krönikan här om du vill.

5 år

Idag för fem år sedan åkte jag ut till Jonas. Jag var mentalt sliten och nedgången, mina inre brunnar hade sinat, jag var kraftlös och deprimerad. Jag kom för att få en kram, vänner emellan, för att om möjligt fylla på av närhet och beröring.  

Men i den omfamningen hände något ingen av oss kan förklara. Gud fick våra hjärtan att slå i takt med varandra och att slå för varandra. Vi insåg båda att här - i den andres armar - hör vi hemma. Den enda möjliga vägen vidare var tillsammans. 

Och så är det fortfarande. Så mycket som möjligt vill vi vara tillsammans, göra tillsammans och dela med varann. Och när vi måste vara på olika platser bär vi ändå varann i våra hjärtan. 

I glädje och sorg, sommar och vinter, skratt och tårar, arbete och vila, skog och hav, jakt och odling, fest och vardag... Alltid tillsammans. 

Redan fem år. Det känns som nyss som Bimbim hälsade mig välkommen i hallen och Jonas bjöd på gott kaffe.

Bara fem år. Så mycket vi har gjort och upplevt. Så avlägset det tidigare livet känns.

Jonas. Min älskade. Grattis på 5-årsdagen. Tack för allt tillsammans. Jag har älskat dig oändligt mycket sen det där ögonblicket i din soffa. Jag kan inte leva utan dig.

Dina ögon som glittrar av kärlek när de ser på mig. Din värme. Din omtänksamhet. Din styrka och din svaghet. Ditt lugn. Din vilja att dela allt med mig. Din gudsrelation. Din relation till mina ungdomar. Din trofasthet till många människor. Din envishet. Din samlariver. Din noggrannhet. Ditt kunnande. Dina frimärken och dina spännband. Ditt behov av mig i sammanhang med mycket folk. Din hund. Din jakt och andra intressen. Dina syskon och deras familjer. Dina stora, starka händer som inte klarar värme. Din matlust. Din förmåga att njuta av det som är. Ditt sätt att trösta mig och lyfta mig när jag är nere. Ditt tålamod. Din knasiga humor. Dina skrattrynkor vid ögonen. Dig helt enkelt. Jag älskar hela dig!

En av de allra första dagarna

Sol och glädje

Första fikat i nya växthuset

Ganska nyförlovade

Kallt om nosen, varmt i hjärtat

Midsommar -13

Blåsigt vid Ale stenar

På vinterbröllop

Norra Öland

På väg till bröllop igen

Bygger jakttorn

Bröllopsfoto i skogen

Bröllopsresa på Teneriffa

Sensommar -14

Österlen -15

Min 50-årsdag

Sommaren -15