De två senaste dygnen har bjudit på hög klar himmel med strålande sol eller tindrande stjärnor, beroende på tidpunkten. Och mellan detta färgstarka soluppgångar och solnedgångar. Jag blir lite lättare om hjärtat av sådant väder (oavsett temperatur) än när de gråa molnen trycker ner mig.
Dessutom bär det här vädret med sig löftet om att våren kommer. Inte nu. Men den kommer att komma. Även i år. Det behöver jag bli påmind om ibland.
Jonas och jag (och flera med oss) har haft några tunga dagar med mycket oro och sökande efter svar. Allt är inte över, men ljuset sipprar in även i det sammanhanget genom goda samtal, oväntade hälsningar, böner och att en del saker faller på plats.
"Gud är som en gps" sa en god vän igår. Gud visar en väg och manar oss att gå den. Ibland går vi inte den vägen. Det kan bero på att vi inte hör Guds röst, eller inte förstår, eller helt enkelt låter bli att lyda. Då gör Han om vägbeskrivningen och visar en ny väg. För vi måste fortfarande få nå målet och få stöttning i hur vi ska komma dit.
Det tyckte jag var trösterikt i en tid när jag ständigt frågar mig om valet vi gjorde var rätt eller fel. Kanske var det rätt, då är det bra. Kanske var det fel, men då finns en annan väg som också fungerar.
Och dessutom finns det ljus i min vävstol - allt är klart för att börja väva nu. Suger lite på karamellen och vet att det bara är att sätta igång. Svart-grå-vit bomullssjal i munkabälte ska det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar