Men jag ljuger! Både för mig själv och andra.
Jag vill inte ha det så här kallt!
Mitt problem är att jag inte mår bra av att frysa. Det är som att min själ blir bottenfrusen, förlamad. Och det tar lång tid att tina upp. Det är alltså inte bara en fråga om att gilla eller inte gilla vintern. Det är på en annan nivå. Vintern gör mig förutom förlamad i själen, också långsam, ledsen, modfälld och väldigt lättpåverkad av negativa saker. Jag är i vissa avseenden en annan person jämfört med när jag är upptinad.
Ja, jag tycker fortfarande att snön och rimfrosten är jättevackert. Men det räcker med bara lite. För min del är det tillräckligt nu. Nu är jag redo för vår. Jag behöver vår för att tina upp, för att mina livsandar ska vakna, för att jag ska känna hopp.
Inte undra på att jag så ofta mår dåligt under februari. Jag går och längtar och väntar och hoppas på vår och värme och sol. Men under februari är det långt dit. Förra året var det vinter hela mars också. Jag minns det med fasa.
Vanligtvis klarar jag januari på minnet av alla ljus och gemenskapsvärme runt julhelgerna. Men nu har jag två dagar i följd frusit alldeles för mycket. Blivit så där nedtryckt och nedstämd.
Förlåt att jag klagar. Det är egentligen jättefint!
På tåget i morse fanns en aning av rosa mot horisonten i öster i kontrast mot skogen och sjön som var svarta (trots snön, men det var ju så tidigt). När jag närmade mig jobbet reste sig tornet på Teleborgs slott snöigt mot en klarblå himmel utan ett moln. Utanför fikarummet är balkongräcket ogenomskinligt av tjock frost. Ja, det är vackert! Jag tycker det. Men...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar