Säger vi inte så ganska ofta?!
Kanske väl medvetna om att det för det mesta är lite för mycket att göra, lite för mycket att oroa sig över, lite för mycket dåligt samvete över saker man inte gjort.
Men kanske behöver man få säga det ändå. Trots att man egentligen vet att just nu är normaltillståndet. Man kanske behöver det som ett mantra. Som något som hjälper en hålla ut en stund till. För då har man i alla fall hoppet om att det snart blir lite lugnare tempo. Kanske.
Jag ska egentligen inte klaga. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har uppgifter och ansvar i kyrkan, jag har familj och vänner att umgås med (eller ha dåligt samvete för att jag inte umgåtts med), jag har intressen och hobbys, jag har hus och hem att ta hand om. Visst är det fantastiskt! Verkligen!
Fast det var väl inte så det kändes inatt när jag skrev verksamhetsberättelse inför årsmötet och visste att klockan skulle ringa långt innan jag sovit klart.
Men det funkade. Jag skrev klart. Jag vaknade när jag skulle. Piggare än förväntat. Gud är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar