Rosor

Jonas köpte rosor i lördags. Dagen mellan vår årsdag och Alla-hjärtans-dag.
Igår plåtade han dem. Bara med mobilkameran. Och det blev supervackra bilder. Kolla bara!

Och idag när jag kom hem från läkaren undrade han om det inte räckte med de rosor han köpt. Var det tvunget att dessutom ha bältros?!
Ja, tyvärr var det så

Ett steg tillbaka. I två avseenden

Tre-fyra dagar rejält dålig följdes av två med försiktig förbättring och hopp om livet. Idag klev vi tillbaka till sjukläge igen. Nog om det.

Ett par veckor har gått sen snön försvann och även om det är långt till vår har löftet om vår ändå gjort sig påmint i naturen. Igår vräkte snön ner igen. Så ett steg tillbaka då. Men vackert är det.

Blåbärsris

Skogen är svart-vit

Djupt med snö. (Om man kryper nära)

Hagbyån

Input från Sändaren

Ibland blir man så glad av att läsa tidningen.
Ja, oftast blir man ju bara nedtryckt av allt negativt som händer i världen.
Men ibland och då måste man ju få uppmärksamma det.

Senaste dagarna. Två olika sammanhang. Båda från tidningen Sändaren.

Det första är en artikel från förra våren. Jag hittade den när jag letade efter Pö om pö som jag skrev ett inlägg om häromdagen.
Det jag främst vill lyfta fram från artikeln är detta citat av Tomas Boström:

"Visst, GT innehåller fantastiska berättelser som Jakobs stege och Noas ark till exempel. De berättelserna är vi på något sätt genomsyrade med från söndagsskolan och framåt. Men jag måste säga att jag har svårt för GT. Vi ska inte predika den dömande katastrofguden som framträder där. Det är inte Tio Guds bud som gör oss rättfärdiga, utan det är Jesus. Och jag älskar Jesus! utbrister Tomas Boström och ger sig själv epitetet 'Jesusfreak' när han förklarar hur han mycket lättare ser och känner igen denne Jesus i Paulus och de andra brevskrivarna i Nya testamentet, än till exempel i Josua."

Läs hela artikeln här om du vill.

Det andra är en krönika jag läste inatt när jag inte kunde somna. Det kändes så livgivande att läsa om kreativiteten som en andlig aktivitet, att vi genom den är Guds medskapare. Och att den gäller även när den tar sig små och vardagliga uttryck, som att dansa lite på köksgolvet, sätta nästan överblommade tulpaner i varsitt litet glas, att tejpa upp en bild eller sätta en rosett på katten. Så befriande att det inte måste vara bara de stora konstnärerna, utan att vardagsaktiviteterna vi utför också får vara med. Läs hela krönikan här om du vill.

5 år

Idag för fem år sedan åkte jag ut till Jonas. Jag var mentalt sliten och nedgången, mina inre brunnar hade sinat, jag var kraftlös och deprimerad. Jag kom för att få en kram, vänner emellan, för att om möjligt fylla på av närhet och beröring.  

Men i den omfamningen hände något ingen av oss kan förklara. Gud fick våra hjärtan att slå i takt med varandra och att slå för varandra. Vi insåg båda att här - i den andres armar - hör vi hemma. Den enda möjliga vägen vidare var tillsammans. 

Och så är det fortfarande. Så mycket som möjligt vill vi vara tillsammans, göra tillsammans och dela med varann. Och när vi måste vara på olika platser bär vi ändå varann i våra hjärtan. 

I glädje och sorg, sommar och vinter, skratt och tårar, arbete och vila, skog och hav, jakt och odling, fest och vardag... Alltid tillsammans. 

Redan fem år. Det känns som nyss som Bimbim hälsade mig välkommen i hallen och Jonas bjöd på gott kaffe.

Bara fem år. Så mycket vi har gjort och upplevt. Så avlägset det tidigare livet känns.

Jonas. Min älskade. Grattis på 5-årsdagen. Tack för allt tillsammans. Jag har älskat dig oändligt mycket sen det där ögonblicket i din soffa. Jag kan inte leva utan dig.

Dina ögon som glittrar av kärlek när de ser på mig. Din värme. Din omtänksamhet. Din styrka och din svaghet. Ditt lugn. Din vilja att dela allt med mig. Din gudsrelation. Din relation till mina ungdomar. Din trofasthet till många människor. Din envishet. Din samlariver. Din noggrannhet. Ditt kunnande. Dina frimärken och dina spännband. Ditt behov av mig i sammanhang med mycket folk. Din hund. Din jakt och andra intressen. Dina syskon och deras familjer. Dina stora, starka händer som inte klarar värme. Din matlust. Din förmåga att njuta av det som är. Ditt sätt att trösta mig och lyfta mig när jag är nere. Ditt tålamod. Din knasiga humor. Dina skrattrynkor vid ögonen. Dig helt enkelt. Jag älskar hela dig!

En av de allra första dagarna

Sol och glädje

Första fikat i nya växthuset

Ganska nyförlovade

Kallt om nosen, varmt i hjärtat

Midsommar -13

Blåsigt vid Ale stenar

På vinterbröllop

Norra Öland

På väg till bröllop igen

Bygger jakttorn

Bröllopsfoto i skogen

Bröllopsresa på Teneriffa

Sensommar -14

Österlen -15

Min 50-årsdag

Sommaren -15

Vissen

Jag är genomförkyld, vissen och dålig. Ligger mest hela tiden men växlar mellan sängen och soffan och fällbara fåtöljen. Inte mycket att ha.

Sådana är mina tulpaner också. Jag fick två buketter helgen för 1½ vecka sedan. Den ena är fortfarande vacker. Den andra är överblommad och kraftigt bedagad. Den borde slängas. Men jag orkar inte. Och visst finns det något vackert även över en tulpan som gjort sitt. Även det mest vissna har ett mått av skönhet.

Den tanken tröstar mig något. Trots att jag är så vissen och känner mig obrukbar, kanske det ändå finns någonting att ge till någon. Kanske.

Pö om pö

Tomas Boström är en av mina favoriter bland sångförfattare och musiker. (Sångare, ord-ekvilibrist, författare, konstnär och pastor är några av de andra epitet man kan sätta på honom.)

Igår stötte jag på en ny låt av honom. Ja, den är väl inte helt nyskriven - bortåt ett år - men ny för mig. Den heter "Pö om pö" och sorterar under samlingen "Boströms epistlar" alltså sånger som utgår från kyrkoårets episteltexter. Just den här sången är en nyöversättning av "By and by”, på svenska känd som "Ovan där". Tomas nya text följer originaltexten bättre än den version vi är vana vid. Visst ska vi få alla svaren en gång vid tidens slut, men redan nu leder Gud oss steg för steg in svar och förklaringar. 

Refrängen är:

"Pö om pö får vi alla svar

Vem och varför, när och hur och var

Allt ska då förklaras i den tid det tar

Så förstår vi lite mera pö om pö"

Eller vad sägs om  den här underfundiga formuleringen?! 

"Men där nåd besegrar nöd, så förstår vi lite mera pö om pö"

Insjungen på youtube av Jan Mattsson (en annan av mina favoriter) och Stefan Jämtbäck som båda är eller har varit engagerade i Brukssånger. Där kan man, för en billig penning, abonnera på text och musik till nyskrivna kristna låtar för kör, församling eller barn.

PÖ OM PÖ
Genom stormar, genom dån, genom stress och mediabrus
har vi letat efter mening och, i mörkret, efter ljus.
Men en gryningsmorgon röd bortom liv och bortom död
så förstår vi lite mera – pö om pö.

        Pö om pö får vi alla svar. Vem och varför, när och hur och var.
        Allt ska då förklaras. I den tid det tar så förstår vi lite mera – pö om pö.

Vi har stått med fickan tom. Vi har dignat under krav.
Vi har drömt om nya världar bortom land och bortom hav.
Vi har bett om hjälp och stöd. Men där nåd besegrar nöd
så förstår vi lite mera – pö om pö.

        Pö om pö ...

Vi har kämpat och gett upp. Vi har tvekat. Vi har trott.
Vi har sökt oss svar i öknar där nån helighet har bott.
Men en vacker dag vår bön ska få svar – som hittelön
så förstår vi lite mera – pö om pö.

        Pö om pö ...

Vi har gjort så gott vi kan och gjort fel emellanåt.
Vi har kämpat oss igenom med vår glädje, med vår gråt.
Vi har undrat om vi dög. Men i morrn i gryningsglöd
så förstår vi lite mera – pö om pö.

        Pö om pö får vi alla svar …

Rekommenderar

Jag följer en blogg som heter Prästflickealster. Idag läste jag hennes inlägg från i söndags. Läste och grät. Kände igen mig i en del och såg liknelser i annat. Läs och låt dig beröras!
http://prastflickealster.blogspot.se/2016/02/predikan-fastlagssondagen-2016.html

Munkabälte i gråskala

Idag var det dags att börja väva igen.

Det är min tredje sjalväv i bomull. Den första var i rött och guld, den andra i blått och den här blir i grått, svart och vitt. Varpen är fem meter och kommer att räcka till två sjalar. Den ena blir till mig, och den andra kanske till sonen O.

Tekniken är munkabälte och det har jag inte testat förut. När jag varpade visste jag inte hur många trådar jag behövde och det var inte förrän när jag började solva som jag räknade ut det. Då visade det sig att jag hade några trådar för mycket. Så nu är det lite snett pådraget jämfört med var väven går genom skeden. Hoppas det inte blir några problem.

Provar några olika inslagsordningar. Alla blir snygga på sitt sätt.
Så kul att väva så jag inte kan sluta. Vävde nästan en halv sjal idag.
Stackars alla människor som inte upptäckt hur kul det är att väva.

En timmes solsemester

Strålande värmande sol.
Sandstrand.
Ljudet av vågor som rullar in och måsarnas skrik.
Svag bris.
Sommarvärme.

Det är ju något att bara längta efter så här års (om man inte reser bort en vecka eller så).
Idag fick vi njuta av det.
Det gav energikick, d-vitaminboost och ljusterapi.
Lägg därtill gott kaffe och möjligheten att bara vara en stund.

Det enda som inte var perfekt var vissheten om att när den bokade timmen var slut skulle det fortfarande vara februari där ute.

Men vi förträngde den vissheten.

Njöt av nuet.
Grävde tårna lite djupare i sanden.
Blundade mot solen.
Kände värmen.
Tog en klunk kaffe till.





Denna upplevelse rekommenderas varmt(!). Och det finns på nära håll: Sommarpalatset i Färjestaden.

Ljuset kommer och det är redan här

De två senaste dygnen har bjudit på hög klar himmel med strålande sol eller tindrande stjärnor, beroende på tidpunkten. Och mellan detta färgstarka soluppgångar och solnedgångar. Jag blir lite lättare om hjärtat av sådant väder (oavsett temperatur) än när de gråa molnen trycker ner mig.
Dessutom bär det här vädret med sig löftet om att våren kommer. Inte nu. Men den kommer att komma. Även i år. Det behöver jag bli påmind om ibland.

Jonas och jag (och flera med oss) har haft några tunga dagar med mycket oro och sökande efter svar. Allt är inte över, men ljuset sipprar in även i det sammanhanget genom goda samtal, oväntade hälsningar, böner och att en del saker faller på plats.

"Gud är som en gps" sa en god vän igår. Gud visar en väg och manar oss att gå den. Ibland går vi inte den vägen. Det kan bero på att vi inte hör Guds röst, eller inte förstår, eller helt enkelt låter bli att lyda. Då gör Han om vägbeskrivningen och visar en ny väg. För vi måste fortfarande få nå målet och få stöttning i hur vi ska komma dit.
Det tyckte jag var trösterikt i en tid när jag ständigt frågar mig om valet vi gjorde var rätt eller fel. Kanske var det rätt, då är det bra. Kanske var det fel, men då finns en annan väg som också fungerar.

Och dessutom finns det ljus i min vävstol - allt är klart för att börja väva nu. Suger lite på karamellen och vet att det bara är att sätta igång. Svart-grå-vit bomullssjal i munkabälte ska det bli.